Stay true to yourself

29 mars
En tisdag

Linnéa bytte plats med mig och det var tyvärr hennes tur att bli sängliggande. Vi hade ivrigt väntat på att få ge de små liven den sömn som de förtjänar, men det fick vänta.




Vandrade på kvällen till barnhemmet genom de tysta, mörka bilverkstäderna, med Marys korg i mina händer. För 2 cedi köpte jag med mig 40 st kolor till barnen. Som om det vore julafton sken de upp och tog emot mig med öppna armar. Blev kvar där en lång stund och kramade om Mary innan hon gick ut i mörkret och vidare mot sjukhuset. Malarian i hennes kropp spökar nu för stunden och det var dags för ännu ett besök. Jag tog snart följe hem med en av mödrarna som också håller till på barnhemmet dagligen, förutom när hon är ute och livnär sig på gatuförsäljning. Innan jag steg innanför porten till vårat hem tog hon mig i handen och såg mig djupt in i ögonen. God bless you Afia Isabell.

Den finns en flicka. En flicka så glad och fin. Vid vårat första möte somnade hon tungt i mitt knä. Jag satt länge och begrundade denna vackra skapelse. Undrade vilka drömmar som svinnade innanför hennes mörka ögon. Och jag har ofta gråten i halsen, precis som nu. Jag har så svårt att se mig själv lyfta härifrån och iväg från henne, från alla, från allt.



Men när jag väl kommer till banan igen, så slår det mig. Jag vet en sak. Jag vill vara hennes fadder. Jag vill vara fadder för Georgina. Samtidigt som jag vill att alla ni gör detsamma för våra barn här på Perfect Peace. För vet ni vad, det är alldeles för enkelt.

Barnhemmet lever nu endast på donationer. De lever kort och gott för vad vi ger och kan ge dem. Ant Mary, barnen, alla på PP. Det är så lite som krävs för att göra en dag fulländad här. Vartenda litet öre räknas och jag vet att ni som läser här möjligheten till att lägga undan en slant eller två. Tanken är att man som fadder får välja ett barn som man vill supporta lite extra. Även här och när jag kommit hem igen kommer jag fungera som en länk mellan er människor som vill bidra och Ant Mary, hela barnhemmet. De slantar som kommer in till fadderbarnen går i första hand till hela barnhemmet. Anledningen, det skulle såklart kännas hårt att stå och se på när ett barn får massor och ett annat står utan. Lika för alla låter i mina öron som en bra regel. Mat, kläder och annat som behövs kan köpas in när det behövs och ett kontinuerligt pengarflöde kan stärka och hjälpa till att få barnhemmet och barnen på fötter.

Jag vill bara att mina underbara barn som otroligt nog inte fick chansen att börja om rätt från början, ska få leva ett bra och värdigt liv i framtiden, precis som de förtjänar.

Det är dags att vakna. Vakna och se, göra världen till liten bättre plats. För det är faktiskt sant, det är det där lilla som krävs. Det vet jag nu. Det är fan inte svårare än så, det gäller bara för alla att öppna ögonen. Nu.

En presentation kommer göras där ni kommer få se alla våra fina barn. Visa det som vi såg långt innan.
Var med och var fadder för våra barn. Jag sitter på information om hur ni kan gå tillväga så släng iväg ett mail till [email protected] eller ni som mot all förmodan hittar mig på FB vid namn Isabell (Iz) Eriksson.
Släktingar, vänner, du, där bakom skärmen. Förstå vad du kan göra. Det är det där lilla som räknas, som sätter guldkant på vardagen. Låt oss sluta prata och handla, på riktigt.

Kärlek.

14 mars
I nattsudden



Lördagen och vägen in i det nya kapitlet förblev ett alldeles för fort avsked och ledsna hostföräldrar. Man slutar aldrig bli förvånad. Tanken var att vi skulle kommit upp med solen och unnat oss en lång, långsam frukost med familjen för att sedan packa det sista stilla och i vår takt. Men så dök bilen upp från ingenstans, redan tidigt på morgonen. Inte som planerat. I den minsta bilen skulle vi snart trängas bland rimlig packning och hastigt vinka av våran ghanafamilj. Jag såg sorgen i Mamas ögon men talade om för henne i farten att vi snart skulle ses igen.





Efter två timmar var vi tillbaka i vårat gamla, saknade och samtidigt nya hem.
Jag tog mitt förnuft till fånga och packade upp våra saker på våningssängen framför mig. Plagg för plagg. Böcker, batterier, hygienartiklar, verktyg. Våra liv som mer eller mindre aldrig riktigt fått chansen att bli uppackade förut. Där stod jag i min glädje över vad som kändes att vi hade mycket att välja på helt plötsligt. En liten madrass med saker fyllda till hälften av den och lyckan var total. Skrattar lite varje gång jag tänker på det nu i efterhand. Hur kommer det då att kännas att stiga innanför dörren hemma i Lidhult? Det vet jag inte förrens då. Men en sak har jag upptäckt och det är det där lilla, som faktiskt gör det.





Under tiden jag byggde upp ett tillfälligt hem hade min telefon låtit sig vara av. Blev ett sant nöje då jag sedan märkt att ett nytt meddelande vilade i inkorgen. Det var Linnéa från Strömstad. Hon hade nu skrivit några rader om att hon var i Kumasi. Fröken K ringde upp och försökte få henne förstå vart hon skulle styra kosan sin. Hon befann sig nämligen i den äkta smeten, Keitja. Där marknaden är som störst. Västafrikas största om man ska vara riktigt ärlig, och så även, en bit från oss. Samtalet därefter fick vi det bekräftat. Hon var påväg och i närheten. Väl framme vid Tanoso Station omfamnade jag henne med en kram och jag kan förstå hennes längtan om att få prata sitt egna språk, öga mot öga, med en av sina egna landsmän.

Senast hon fick göra detta var innan hon flög hit, den 1 februari. Vi är de första svenskarna hon mött sen dess. Och med den längtan i fickan, gjorde att hon färdades 5 timmar i en tro-tro hit, från norr om Accra. Hon var därför glad och pratade på. Berättade om en tjej som rest till norra Ghana för en tid. Till en plats där knappt ingen åskådat en Obroni* förut. Ensam. Ingen att dela meningar med. Även om britter slog upp läger här på 1400-talet och  gav landet engelskan som sitt modersmålsspråk, är det dock twi/ewe och ett 20-tal andra språk som dominerar. Alla vi möter på gatorna möter oss med orden från twi, och pratar gärna ibland på utan att vi kan förstå dem. Det har ibland hänt att vi svarar med att prata svenska, för att få dem att tänka till lite. Tillbaka till flickan. Hon åkte hem 2 veckor tidigare än vad som var planerat. Att leva i sin egna bubbla, mer eller mindre isolerad från omvärlden, blev allt för påtagligt. Jag förstår det, och är därför glad för att vi är vi och vi är två.





Linnéa stannade med oss över natten och medgav under söndagen att hon fått sin dos. Att äntligen ha fått uttrycka sig, med sitt egna språk och ord. Kramade denna gång om henne sagt hejdå. Det var dags att bege sig hemåt igen. Vi ses i sverige.

11 mars
Ett nytt kapitel börjar då gro


Efter en dags frustande och kämpande med våra jätteknivar går det nu upp för mig, att det här är sista natten för oss i Adwanpong. Imorgon stiger vi upp med solen, packar det sista och blir ett med Tanoso. Fast nu på ett helt annat sätt, nämligen fullt ut.



Let me know if we get there, when we get there

Idag såg jag förändringen däruppe, i den framtida byn. Och det kändes så grymt att i det i baktanken, att vi faktiskt varit med och varit delaktiga i det. Plöjningen till skillnad från igår gör att man nu ser den röda jorden igen. En grund för nya hus. Även om djungeln är vacker så är den nu mindre i vägen för framtiden här. Och det tog vi tag i, med våra egna händer. Vi. Återigen, en känsla så mäktig.
Palmvinsmannen stod vid vår dörr förut. Han hade fått upp ögonen för mitt London Brown paket och ville såklart be om att få sig en nikotinpinne. Vi fick alla oss ett gott skratt när han råka tända den på fel håll. Det underbara gapskrattet, bestående av endast två framtänder. Han tackade och kallade mig ”Sistah” innan han vände på klacken och gick. Palmvinsmannen. En intressant man med den trogna fiskemössan som huvudbonad. Det är något med hans blick som berättar om en värld jag vill ta del utav mer. Jag gillar han.




På bygget idag anlände två män. Med sig hade de vackra dörrar av träd som äntligen skulle sättas upp på det ena huset. Förändringen, skillnaden, stor. Children House School vistades även dem på bygget under dagen för att hjälpa till under klassföreståndarnas bestämmelser. Plötsligt hade vi 60 stycken ungar runtomkring oss, en med varsin jättekniv i sin hand för att jobba med oss under den heta solen. Det tog inte lång tid innan chocken infann sig. En äldre flicka kom nämligen snart rusande med kutande rygg och stönade bedrövligt över vad som just skett. En maschete hade träffat fel och prickat in hennes pannben. Blodet rann rikligt från huvudet och sköljde in i den gapande munnen. Barnen samlades och klassföreståndarna tog sig en titt. De började så småningom rengöra hennes sår i form av vad naturen hade att erbjuda. Under tiden hennes tårar rann av förtvivlan stod männen tätt intill varandra och verkade konversera om något annat, oväsentligt, eftersom de alla i takt skrattade högt gång på gång. Häpnadsväckande. Min förvåning övergick till frustration. Återigen tar människor mer eller mindre lätt på saker här, och ofta är allt ont som sker, en gåva från Gud.







Men samtidigt i efterhand, så kanske man faktiskt ska vara glad för att människorna ser livet utifrån det sätt som de gör här. Att allt är en blessning. Då sjukdom och död är vardagsmat mer här än för någon annan. Det händer hela tiden nu. Man får vrida och vända utifrån olika perspektiv. Tid för reflektion återkommer och finns hela tiden. Runt omkring.

Imorgon är det vi som återigen flyttar. Ett nytt kapitel börjar.

10 mars
Tillbaka i Adwanpong

Natten till tisdag hade vi plötsligt 2 nya gäster i det allmänna rummet. En kille vid namn Sebastian från Tyskland och en skön finsk tjej vid namn Siri. Efter att spenderat morgonen ihop och ätit en god frukost tillsammans skulle jag snart fått reda på att fröken var frilansade journalist. Inte konstigt med den flytande engelska som klingade gott i öronen. Hennes uppdrag var nu för några dagar att följa Sebastian och skriva om livet utifrån en volontärs perspektiv. Jag berättade sedan om projektet och det vi gör. Vi knöt kontakten hårdare och jag fick hennes visitkort.


Vi är nu tillbaka i byn sen gårdagen. Tillbaka för bygget. Klockan är nu sju på morgonkvisten och reportern själv kommer vara på plats inom någon timme för att se det vi sett.

Kort efter våra nya gäster anlänt på natten, stegade också två chockade damer in i huset. Anna och Deniz. I ren frustration hade de just blivit utsatta för ett beväpnat rån, i och utanför deras tro-tro på vägen hit. I ett mörkt ingenmansland mellan Takodari och Kumasi fick händelsen ske. Mitt i en lugn tur skulle snart transporten stå helt stilla, för att sedan ta fart i gung från sidorna och hårt bankande med grova röster. 10 beväpnade män hade med hesa halsar skrikit ut att tro-tron skulle tömmas, or else. Alla passagerare låg snart raklånga på marken med händerna över huvudet medan männen sökte igenom deras saker. Eld från skjutvapen hade tagit vid och hela situationen en stor röra. Är glad att tjejerna hade turen med sig då det kunde gått värre. Turen att männen inte förgripit sig på dem.

Note to myself
- Färdas speciellt inte under 22.00 – 3.00




Efter ett långt uppehåll från Adwanpong och all packning hade vi två saker som vi pussade på extra när vi kom fram. Våra kameror. Två färska kokosnötter och en upplåst dörr senare, begav vi oss ut som två tvättäkta geeks på direkten för att visa våran kärlek och uppskattning. Fagra foton på oss, omgivningen, livet klickades det ostört för. Nu hade jag snart fått en full dos och den satt fint.

7 mars
Det gör min dag
Ni gör min dag

Godmorgon. Godmorgon Ghana. Godmorgon världen. Helgen har passerat och äntligen är allas ben på fötter efter förgående veckan. Jag är glad och tacksam för att den är över.



Jag är tillfreds med tillvaron då jag nu vilar mina ben utanför det allmänna volontärrummet i Tanoso. En ny tjej har kommit hit. Hanna heter hon och är för ovanlighetens skull från Tyskland. Men hon sticker ut, är intresserad och hur go som helst. Berättade historier från vägar hon låtit sina ben bära på innan hon kom hit till Ghana. Fröken har nämligen vandrat, mer eller mindre, rakt över norra Afrika på några veckor. Satt och beundrade hennes block som  hon burit med sig sen dag 1. Ett block med inklistrade flygbiljetter, smutsiga lappar och andra ting som kanske är så mycket för världen men som ger stora intryck och det ändå lite mer värdefullt. Lite av det som jag låtit mitt block fyllas med såhär i efterhand. Jag låter den på så vis få tala sitt egna språk förutom orden jag skriver.

Vandrade en sväng till kontoret under gårdagen. Orden för vad det gav mig är lättnad och glädje. När sidorna sakta men säkert lät sig buffras upp, fanns där tillslut ord som var fröjd för både öga och själ. Att bara någon säger hej, frågar hur man mår, en kort rad, är för alla sinnen guldvärt. Det gör min dag. Fröken Khalil kom förbi efter några timmar med gott bröd och grönsaker. Jag slog upp portarna till kontorets veranda och ställde ut stolar. Där satt jag en stund, innan jag sprang upp längst med gröna trappor till den översta våningen i byggnaden på gården. Från fönster med galler sträckte sig vyn långt. Minns dimmig kulle, med ett fäste på säkert flera mils avstånd, med lustiga trädstammar ståendes. Undrade hur lång tid det skulle ta att komma dit. Där stod vi, lutandes mot räcket och bara lät ögonen vandra så långt som dem bara kunde. Barn nere på den röda jorden skrek Obroni! för att lyckas fånga vår uppmärksamhet. En liten pojk stod med gänget och hade en mindre trumma placerad runt midjan. Jag började imitera, genom att trumma med mina händer på räcket samt vagga med kroppen. Han tog på en kort sekund efter och följde mitt språk, där, 60 meter bort.

Vi gör varandras dagar.