Ett besök med ett behov
14 mars
I nattsudden
Lördagen och vägen in i det nya kapitlet förblev ett alldeles för fort avsked och ledsna hostföräldrar. Man slutar aldrig bli förvånad. Tanken var att vi skulle kommit upp med solen och unnat oss en lång, långsam frukost med familjen för att sedan packa det sista stilla och i vår takt. Men så dök bilen upp från ingenstans, redan tidigt på morgonen. Inte som planerat. I den minsta bilen skulle vi snart trängas bland rimlig packning och hastigt vinka av våran ghanafamilj. Jag såg sorgen i Mamas ögon men talade om för henne i farten att vi snart skulle ses igen.
Efter två timmar var vi tillbaka i vårat gamla, saknade och samtidigt nya hem.
Jag tog mitt förnuft till fånga och packade upp våra saker på våningssängen framför mig. Plagg för plagg. Böcker, batterier, hygienartiklar, verktyg. Våra liv som mer eller mindre aldrig riktigt fått chansen att bli uppackade förut. Där stod jag i min glädje över vad som kändes att vi hade mycket att välja på helt plötsligt. En liten madrass med saker fyllda till hälften av den och lyckan var total. Skrattar lite varje gång jag tänker på det nu i efterhand. Hur kommer det då att kännas att stiga innanför dörren hemma i Lidhult? Det vet jag inte förrens då. Men en sak har jag upptäckt och det är det där lilla, som faktiskt gör det.
Under tiden jag byggde upp ett tillfälligt hem hade min telefon låtit sig vara av. Blev ett sant nöje då jag sedan märkt att ett nytt meddelande vilade i inkorgen. Det var Linnéa från Strömstad. Hon hade nu skrivit några rader om att hon var i Kumasi. Fröken K ringde upp och försökte få henne förstå vart hon skulle styra kosan sin. Hon befann sig nämligen i den äkta smeten, Keitja. Där marknaden är som störst. Västafrikas största om man ska vara riktigt ärlig, och så även, en bit från oss. Samtalet därefter fick vi det bekräftat. Hon var påväg och i närheten. Väl framme vid Tanoso Station omfamnade jag henne med en kram och jag kan förstå hennes längtan om att få prata sitt egna språk, öga mot öga, med en av sina egna landsmän.
Senast hon fick göra detta var innan hon flög hit, den 1 februari. Vi är de första svenskarna hon mött sen dess. Och med den längtan i fickan, gjorde att hon färdades 5 timmar i en tro-tro hit, från norr om Accra. Hon var därför glad och pratade på. Berättade om en tjej som rest till norra Ghana för en tid. Till en plats där knappt ingen åskådat en Obroni* förut. Ensam. Ingen att dela meningar med. Även om britter slog upp läger här på 1400-talet och gav landet engelskan som sitt modersmålsspråk, är det dock twi/ewe och ett 20-tal andra språk som dominerar. Alla vi möter på gatorna möter oss med orden från twi, och pratar gärna ibland på utan att vi kan förstå dem. Det har ibland hänt att vi svarar med att prata svenska, för att få dem att tänka till lite. Tillbaka till flickan. Hon åkte hem 2 veckor tidigare än vad som var planerat. Att leva i sin egna bubbla, mer eller mindre isolerad från omvärlden, blev allt för påtagligt. Jag förstår det, och är därför glad för att vi är vi och vi är två. 
Linnéa stannade med oss över natten och medgav under söndagen att hon fått sin dos. Att äntligen ha fått uttrycka sig, med sitt egna språk och ord. Kramade denna gång om henne sagt hejdå. Det var dags att bege sig hemåt igen. Vi ses i sverige.
