Stay true to yourself

zum zum zum zommar!

och 72 timmar sedan jag landade på svenska marker igen. det är på tiden att jag skriver. öppnar upp och bläddrar igenom mina skitiga anteckningspapper samt laddar upp ett och annat foto. so this is my little story.

3 maj 2012






halmstad - göteborg - säve - stansted - ipswich - halesworth och snart, äntligen, southwold.
klockan har slagit eftermiddag och även om det varit en lång dag så känns det inte som att jag har färdats alltför långt. känner mig inte heller direkt vilsen när jag väl landat och börjat vandra på ny landsmark. ryggsäcken, mina hörlurar och jag. njuter över vyerna och formar min egna väg. det är en himla befrielse det är när man inte har massvis med packning. man behöver mindre än man tror när man är ute och reser.

man har redan såklart hunnit känna en annorlunda mentalitet som finns i varje hörn och hur
man själv utnyttjar den. både språkmässigt som situationer. jag har verkligen ingenting emot
att få tänja på gränserna vad det gäller brittiska och leva mig in i rollerna. vara jag, fast lite mer.

ingenting emot att få sitta på bussar och slitna tåg när jag får ta del av all grönska och gamla tegelhusbyggnader längst med vägarna och landskapen. ingenting emot att få sitta mittemot och utbyta blickar med glada främlingar, som nu, och vilja lägga från mig musiken för att dela en mening eller två. det är nog inget med det här landet som jag kan få nog utav. och nu ska jag ta reda på mer. en dryg halvtimme kvar tills jag är framme. finally.









4 maj 2012

andra dagen och kvällen i southwold. hänger hemma hos esther-france som bor bara gatan ner från paulines flat. damerna står i köket och förbereder för morgondagen och jag passar därför på att skriva lite. det är nerver för vad som komma skall och de nyblivna företagskompanjonerna har mycket att tänka på, men jag vet att det kommer bli inget annat än grymt under lördagen som kommer. gårdagen då. jag mötte upp pauline i halesworth bara en stund efter jag skrivit i mitt block på tåget. det värmde mitt hjärta så fort jag kunde se henne utanför fönstrena och vi hoppade mer eller mindre in i varandras famnar lyriska som vi var. det var så fint att äntligen träffa min sis. vandrade vidare till en busskur som skulle ta oss den sista biten till southwold. pauline pekade på byggnader och var exhalterad över att få visa mig allt. jag bara blickade ut mot landskapen som jag tidigare gjort men kunde inte sluta fascineras.

väl inne i den lilla staden behövde man inte gå långt för att komma till paulines, jack och dan's hem. de bor ovanför en klädbutik i centrala delen. en blå dörr, en lång trappa upp till hallen, lågt i tak, gamla fina trädörrar, tunna glasfönster. i de flesta byggnader man varit i hitills och jämfört med sverige skulle jag vilja använda uttrycket old fashion för att understryka stilen på boenden. annorlunda men så himla fint. som här jag nu sitter i äldre fotöljer, med högt i tak, gamla fönsterkarmar och dörrar men med sin alldeles egna och mysiga nisch på det. väldigt england helt enkelt.

kom iallafall upp till deras våning och fick träffa pau's roomie jack. han kysste mig på kinden när han hälsade och sa "pleasure to meet you". pauline är ju såklart van vid den sortens åtbörder nu vid det här laget, men en annan som kommer utifrån kan säkerligen lätt falla som en fura för den typen av gester. vi vandrade sedan ut på nytt och hon visade alla småbutiker längst gatan ner. kvällen kom och likaså mat på bordet. jag var trött i huvudet men ville inte vara den som är den, så kort efter att paulines vän laurence stigit innanför dörren kunde jag inte göra annat än slänga på mig renare kläder och leta fram punden för några kalla öl för att fira första kvällen i southwold till ära. i små lyktors sken vandrade vi i ett regnigt mörker närmare havet. kom sedan fram till ett uppställt tält vid en korsning med tända marschaler runtomkring. det visade sig sedan att ett nytt recept på mjöd från stadens lilla ölbryggeri skulle firas och ta dels utav. gratis öl fick tappas på hur och närsom, och det sa vi såklart inte nej till. under tiden ställde sig sju äldre herrar bredvid varandra och sjöng som bara riktiga veteraner till britter kan.

en fin kväll som avslutades på the lord nelson pub med ett stenkast från havet.
idag har vi varit ute i halesworth hos esthers föräldrar med hennes barn och vi. ett mysigt litet radhus med speciell arkitektur och på baksidan, finaste innegården. sophia och blossom heter esther's barn och wow vilka godingar till kiddoos. blir lika svag i benen varje gång man får chansen att busa lite och vara med barnen.

jag och pauline tog bussen ut innan alla andra var hemma, men det dröjde inte länge förrän vi hade sällskap. fick hänga en bilfärd med esthers pappa då det var dags att skaffa riktiga fish n' chips till alla. han som tidigare skrivit "hey pauline with friend, knock yourself out and feel like home." timmarna gick sedan och vi har försökt ordna en burgervan för eventet imorgon. någon som kan stå och sälja lite käk utanför, då det inte hinns med att laga mat till alla musiker och gäster för egen del. vi skulle snart åka tillbaka till southwold och den roadtrippen fick jag ut mycket utav. helt plötsligt fann jag mig helt tagen av atmosfären med colplays senaste platta på högsta, glidandes på de små landsvägarna med aftonrodnad på himlen. hard to describe, wonderful to see.

imorgon smäller det. och vem vet vem/vad som händer eller dyker upp.

------------

------------

Hur skakar man av sig den där känslan? När man träffar en person som man träffat så många gånger förut, men som man glömt är så fantastisk mellan gångerna, och återigen slås av perfektionen och tanken: Vi skulle vara fantastiska ihop. För varje gång jag lyckas springa in i honom så växer känslan. Jag vet att jag snart kanske glömmer den igen, men det börjar bli allt svårare. Hur skakar man av sig känslan? Känslan av att vilja vara sådär sanslöst mycket med någon som man egentligen inte ens känner alls mycket? Och hur gör man om man vill veta mer? Hur gör man när man vill testa gränserna, men inte ens vet var gränserna går?

17 april 2012.

Drömmer om en stor utställning.
En utställning i någon välanvänd, gammal fabriksbyggnad en bit utanför stan.
Med växter och grönska tätt ihopslingrade längst stuprännor och fönsterbläck.
Att vänner, familj, släkt, kärlek kommer och ser mina verk, begrundar och njuter av sällskapet med vin i platsglas och bland tända ljus i vimlet.

Att jag kom dit jag ville. Att jag skapade min framtid.

Det är vad jag drömmer om.

klippa sig. ta tag i den där deadlinen eller bara försöka skriva några rader om tillvaron.
men jag vet inte hur.

det finns så många saker som jag
skulle vilja säga till dig men jag vet inte hur, var och när.

fick tidigare ikväll värsta aha-upplevelsen. ett ljus som bara kom, från ingenstans!
man kanske skulle börja skriva en livslista och börja pricka av, sakta men säkert.

jag hade en, vad man skulle kunna kalla både, lyckad och galen gårdag på länge.
fotogiget på nolltrefem i halmstad gick över all förväntan och jag fick många bra
shots! ser framemot vilka foton som kommer väljas ut som marknadsföring för kommunen.
ångrar inte en sekund att jag kontaktade och fick in foten i denna verksamhet. det är så lärorikt, inte minst för framtiden. känns åtminstone som den här vägen leder mot rätt håll nu i allt svårt som inte velat gå hittills. och för bara det är jag tacksam.

tumblr.
det är glädje när man hittar så fantastiska foton, konst och väl valda ord bredvid.
och det får mig att vilja fota och resa ännu mer såklart. inspiration är ordet.

bokade biljetter idag till england. ska bli fint att få komma upp och känna jorden
rotera under mina fötter. det var ett tag sen nu och jag hoppas på ännu mer detta år!

Du lever fortfarande kvar i mig och kommer alltid göra.
Visualiserar mig en ljummen kväll i kommande juni, ståendes utanför din dörr.
Kanske tidigare. Allt jag vet är att jag kommer göra det, det har gått allt för lång
tid för att inte se världen genom dina ögon inom ett annat lands gränser.