Stay true to yourself

saker som gör mig glad och pirrig: fina människor.
när hösten känns mer mysig än grå.
att mitt nuvarande hem överlåts till någon annan om ett tag.

21.09.14

tiden flyger förbi oss. två år senare. ett år senare. en bra tid sen mina tankar vandrade tillbaka. fantiserade. ett tag trodde jag att jag tom hade lyckats läka från dig. åtminstone läka från den sortens längtan. men så kommer slaget. kaffet på golvet. känslan av saknaden efter den villkorslösa kärlekshistorian som en gång faktiskt existerade. det har gått en lång tid, men idag drabbade du mig som en plötsligt illamående. varför kan jag inte riktigt svara på, men jag tror jag innerst inne vet och den säger morgondagens datum.

och vad gör jag. jo, snör på mig skorna och tar mig upp till berget igen.

 

 

 

"Ord till en kär vän. (Du får också läsa dem..) Posted on Jun 9, 2009 in Kärlek & Pepp!

Filifjonkan har låst in sig i skafferiet när stormen kom på natten. Hon funderar lite medan fönstrena slår och skorstenen trillar ner. Hur huruvida hon är svag och feg eller modig och stark. ”Jag upplever världens undergång varje natt”, tänker hon, ”men ändå fortsätter jag gå upp på morgonen, göra mitt kaffe och fortsätta som vanligt.”. Det är sådan styrka attt bara leva.

Gör allt det där. Vad det nu är. Tvinga dig, om det behövs. Lathet är inte bara att hänga i bekvämligheter och inte vilja ska iväg till något som är lite jobbigt. Lathet är också att inte utvecklas. Att inte göra det man vet att man måste, kosta vad det vill. Det är okej att få panik, att tokfrysa, att ha ett asjobbigt liv. Det är okej att ta sig genom himlar och helveten med folk. Det är vad du behöver göra. Träffa snubben. Banga inte ur. Gör det bara. Hur jobbigt det än är. Varför? För att det är en dröm. Går det fullkomligt åt helvete?

Då går det fullkomligt åt helvete. Då är drömmen kvar. Då får du försöka uppfylla den igen.

Det är så man måste göra. Det går inte att vara lat. Att vara bekväm. Man kommer ingen vart. Man måste hela tiden fråga sig vad man VERKLIGEN vill göra. Och sen göra det. Till varje pris.

Lathet är kärlekens motsats. För kärlek är utveckling. Den vibrerande kraften som behöver expandera. Jobba hårt i jorden. Sov för lite. Ha ont i kroppen. Frys. Det ÄR livet. Då lever man. Ge dig ut på resa, i ditt egna liv och hem. Gör det bara. Se inte livet gå förbi. Bli inte den som sitter och tittar tillbaka på ditt liv när du är 60 och ångrar allt du inte gjort. Fall snarare i graven när du är 90, med ett fett leende på dina läppar, skrapsår över hela kroppen och tänk ”ja JÄVLAR vilken resa”. Så enkelt är det.

Har du inga pengar? Det löser sig. Vet du inte var du ska? Det löser sig. Du har tusen val. Alla kanske inte är perfekta. Gör dem perfekta! Att vänta på att det fullkomliga ska komma.. tja, man kan lika gärna vänta på upplysningen. Utan att jobba för den. Utan att se detaljerna, andas, vara. Sitta och titta på TV och vänta på att gud ska stiga ned från himlen och bara ”tja, ska du med upp och chilla i evigheten en stund?”

Jag skrattade inte på flera månader innan jag kom hem. Man behöver människor för att skratta. För att ligga och vrida sig. Samhörighet är så jävla viktigt. Ut och hitta den! Gömma sig kan vara skönt en tid. Men det är dags att bryta det, hur svårt det än är. Minns du när vi åkte till Malaga? Vilken helt otrolig jävla känsla det var att bara åka fort som fan (nåja) med så galet hög volym och JAAAA, VI ÄR PÅ VÄG! .. Så ska det vara. Så är livet. En resa. Om det så är på väg till en ny miljö, en lägenhet i Göteborg.. det är på väg.

Du vet att du inte har några ursäkter längre. Det är bara att välja om du vill slösa bort ditt liv på att vänta och stirra in i en dator som du inte vill göra. Eller om du vill ge dig ut och se vad som finns därute. Minns du slutscenen på I Love you Alice B Toklas? Snubben springer från giftermålet igen. ”Where are you going?”, frågar nån på stan. ”I don’t know.. I don’t know! But there have to be something beautiful out there!”

Det enda jag kan säga, är just kasta dig ut. Gör något bara! Du kan alltid återvända. Det är inget definitivt. Bara för att du lämnar betyder det inte att du aldrig mer kan komma tillbaka.

Men jag vet vad du vet. Att när du väl lämnat vill du inte åka tillbaka dit. Du kommer bara tänka, ”vafan ska jag göra där?”. Du kommer se din hemstad med nya ögon. Få perspektiv där. Och hitta nånstans att ta vägen. För att du måste. för att du inte vill gömma dig i den trygga bekvämligheten.

Det är mycket som är bekvämt. Att låta någon annan bestämma är bekvämt. Att gå förbi och blunda när någon misshandlas på gatan är bekvämt. Att jobba 9-5, titta på tv och inte riktigt leva är bekvämt.

För det är så. Att leva är inte bekvämt. Att leva är LIV. Och det innebär dynamik. Det innebär smärtor, trötthet, att man möter och pushar alla livets begränsningar. Ja, jag lever mer när jag ligger och fryser i ett tält i bergen än när jag hänger i mina föräldrars gästrum och internettar. Det är ett låtsasliv. Ett som förstör kroppen till och med. Genom att inte använda den. Som förstör själen. För att man bara drömmer, inte upplever.

Det är dags, min vän. Ut i världen. Lev. Andas. Älska. Le.

Gör allt du inte vågar. För att du måste.

Ur hjärta, kärlek och pepp Momo //"

Snart har ännu ett år passerat.
Förra året skrev jag ett sista kapitel, för att öppna ett nytt i Stockholm.
Året innan det väntade Afrika, och året innan det reste jag Sverige runt. Väldigt kortfattat, osv.
Life takes its turn på de mest underliga sätt ibland.

Jag har börjat anteckna i en ny bok nu som jag kommer använda mig mycket utav.
Speciellt inom 4 veckor kommer den påbörjas fullt ut. För då är jag på plats.
I Centralamerika.

Mitt liv de senaste veckorna sagt klick;

Idag steg jag upp i ottan och gnuggade sömnen ur ögonen.
Diverse olika förberedelser och andra praktiska ting skulle styras innan Hallandsposten skulle besöka oss, och rätt som det var, knacka det på dörren. Mötet med Jan för Douglas och mig var ett fint sådant. Vi satt hemma i köket, jag bjöd på fika och vi pratade om projekten, om mål och framtid vilket jag tror och hoppas kommer framgå mycket i repotaget. Blir definitivt till att hålla stort utkik efter tidningen kommande dagar!

Efter en lyckad förmiddag tog vi solen i våra händer och avslutade med fotografi ala familjeporträtt.
Att le inifrån och ut. Här har vi det sagt klick:

Filmsnutt från helgen som var.
Stunder hos en fin pannkaksgubbe och människor fyllda med heliumhalsar bland annat.

Inatt drömde jag att jag hade gått bort i en plötslig död. Ung och egentligen helt frisk, men under oförklarliga ting aldrig vaknat mer. Att mitt hjärta bara stannat.

Det var skrämmande verkligt och mitt i allt vandrade jag ändå runt bland vänner och familj utan egentligen själv förstå att jag faktiskt inte levde mer. I försök att kommunicera, krama om och prata med människor i min närhet men förgäves, utan respons. De såg mig inte, men jag fortsatte hoppas. Tiden passerar och flyter sedan iväg som livet i en revy. En varm sommardag, jag sitter skrattandes bredvid Linus utanför ett ställe i närheten utav Lidhult där vi alltid hängt till sen vi var små. Efter ett taget fotografi och en diffus situation springer jag fram för att se det tagna fotot. Jag är inte med. Linus sitter alldeles själv på fältet och ler mot fotografen, vilken jag fortfarande inte kan koppla. Jag springer tills hjärtat går i hundrafyrtio, uppför Solberga backen och vidare hem tills jag knappt förmår att stå på mina egna ben mer, men hoppas och kämpar vidare, försöker förstå.

Men ingenting går att begripa mer. Jag innanför dörren och bara skriker, precis som jag själv vore döv.
Ingen hör. Varken mamma, pappa eller broder.
Inte ens hundarna utanför reagerar på min existens. Inte förens jag börjar rycka i sladdar och gör så att ljusen börjar vibrera i huset. Då kastas ögon en extra gång bakom axeln, samtidigt som jag, finner ett foto på mig själv och min begravning. Ett födelsedatum och ett annat. En grå sten med duvor som lyfter mot skyn. Jag tappar hakan och börjar slå i väggar. En dov röst börjar eka i huvudet och får mig så småningom att sluta. Jag stannar upp för att lyssna. Det är mamma som säger; Jag hör dig Isabell.

Och här vaknar jag.
Kallsvettig och för ett tag trodde jag faktiskt att det var sant.

//

Låt mig leva så länge jag bara kan, för jag lovar, jag kommer leva.

 

 

Jag vet inte om jag kommer kunna hålla mig borta från dig så mycket länge till.

Ibland älskar jag bara internet.
Speciellt när man registrerat några få toner, bara genom något program/reklam från TV och lyckas, på ett eller annat sätt, luska fram godbitarna här.

Tack.
Tack för vad det ger inom mig och för alla fler bilder det skapar.

Två veckor bakåt med sagt klick på telefonen.
Hoppade in i en mörk volvo med fina vänner och styrde kosan till Växjö för den bästa festen på riktigt länge. Största lägenheten fylld med soffor, mys och indisk anda. Vi förblev på samma ställe hela kvällen och invigde också baksmällan tillsammans. Och jag träffade dig.

Glada och nöjda i kollektivet. Förmodligen inte riktigt i vårt sinnesfulla bruk.
Eftermiddagen kom och det var dags att vinka hejdå till goda vänner. Kramkalas utanför biografen och du smekte min kind. Stirrandes ut på ett passerande gråmulet Sverige från bilfönstret, men med varme inombords.

Påbörjade veckan bra. Dagdrömde ganska mycket. Kunde och kan inte förstå hur tiden lyckas gå så fort, och hur saker och ting förändrats.

Dagdröm nummer två med några utav mina närmaste på bild.

Veckans alla vardagar lyckades ändå springa iväg trots att halsen ville ge mig en ilsken böld och PMS på köpet. Det var liksom inte som uppdukat för att jag skulle få komma iväg under lördagen som jag länge velat, men när väl kvällen var kommen, gick det bara upp för mig. Bokade en tågbiljett och kastade mig in i en gammal bil utan servo mot västkusten. Överraskande sms senare och en varm famn var redo att få stå och ta emot. I väntans tider så satt jag och visste, snart skulle vi ses igen.

Det blev en sen natt i Göteborg och vi vaknade upp till solskenet.

En lägenhet fylld med gröna växter, träpersienner och ballonger fasttejpade i taket efter ett kalas i veckan.

Du fick mig att le och bjöd på god frulle.

Är verkligen tacksam.
Tacksam för alla möjligheter som livet egentligen ger,
något som inte alla får vara med om på samma sätt.
Att få vakna på morgonen och veta att; idag jag kan göra allt jag vill om jag bara vill. Jag kan flytta till andra sidan jordklotet likväl som jag kan flytta till okända städer i Sverige, hoppa på de där utbildningarna, engagera mig i olika projekt/föreningar, hålla utställningar, skapa konst och vara kreativ, ta för mig utav olika resurser för att jag KAN och bara man frågar och hör sig för så kommer det oftast till en med ett leende på läpparna. Svaret Ja. Jag har tak för över huvudet, jag har mat för dagen, jag kan transportera mig vart jag än vill. Man har det jäkligt bra helt enkelt, något som vi människor inte alltid kanske förstår. Jag kan förverkliga mina drömmar, och för det, är jag åter tacksam. Tack för att jag får leva, fullt ut. Tack.

Till helgen bokar vi flygbiljetter.

Din frånvaro gör mig