27 februari
En kort sekund
Hon som tidigare hade skrattat i sin sömn hade nu fallit handlöst ner på golvet. En morgon som visade sig skulle bli en helt annan, med en fortsättning likt en prövning. Befinner mig just nu i skrivande stund på ett sjukhus en bit bort. Salen jag vilar mina ben i efter en hektisk start, innehåller bäddar i brunt skinn och nu tre patienter. Linnéa är en utav dem. Hon ligger här mitt emot mig som ett utslaget kryss, med ett dropp som tränger sig in genom hennes trötta gångar. Stegen hit upp var minst sagt hjärtskärande och bjöd in till en atmosfär, som när jag tänker efter, nog aldrig vill att någon ska få uppleva, någonsin.
Från första våningen kunde jag höra mörker och sorg i form av skrik, böner och höga gråt som skar i öronen, och hade såklart hjärtat i halsgropen då jag märkte att vi kom det närmre. Utanför porten på tredje våningen, satt en utav dem och förbannade Gud. En kvinna som drunknat i sina svarta ögon. Med upprepande meningar och hes hals slet hon i sitt hår, kastade runt sina ägodelar och rullade runt på stengolvet. Vi var tvungna att få gå över henne. Hjälplös. Stum. Jag förstod ingenting som sas, men antog att hon förlorat någon, där, innanför porten.
Jag önskar att det aldrig hade stämt. I salen brevid låg kroppen. Med stilla fötter bakom ett blått skynke, på bara kort avstånd. Mina ögon slöt sig brevid Millicent kort efter det jag sett, kanske hade jag hopp om att få vakna upp ur min mardröm. Men det hände aldrig. När jag lyckats spärra upp ögonen igen hade det blåa skynket istället byts ut mot ett heltäckande vitt lakan, över en livlös kropp. Jag hade gråten i halsen. Mentalt påfrestande. Jag hade det mitt framför mig. Ett liv som nu bara var ett skal, redo för att bäras bort. Känslan av att ha brännskador inifrån och ut uppkom, och jag kunde inte riktigt förstå hur all personal verkade kunna ta på allt så lätt som de gjorde och bara lämna ifrån sig ansvaret direkt. Jag skulle dock få svaret på den frågan i efterhand och även det fick mig att vilja slå hårt för orättvisan.
Sjuksystrarna klär i vita skynken med antingen blått, grönt eller brunt tyg under till. Förmodligen för att symbolisera deras olika positioner, tvivlar dock på om det lyckas fylla någon form av funktion. En liten, brusande tv står på längst upp i hörnet och visar dåligt skådespeleri. För att människan nedanför ska kunna koppla bort och hamna i en annan värld än den som existerar för stunden. Jag kan dock inte sluta undra, var hon tog vägen, kvinnan som satt här utanför. Hon som bad på sina bara knän om hjälp inför gud och som kunde höras från tredje våningen när vi börjat vandra på den första. Var är hon nu? Vart flydde hon?
Krossade hjärtan, skrik, förbannelse, bön, tomhet och där ligger skalen. Mitt framför mig. Nu står 4 män bakom mig där jag sitter på sängkanten, i hopp om att få vakna ur. Männen ber runt en patient och det bränner längst ryggraden. Hör barn gråta från våningen under. ”Amen” säger männen i takt. Det tar på krafterna att vara här, men jag försöker intala mig att det kan vara en god erfarenhet av någon anledning. Nu passerar dem förbi. En för en. Deras ord cirkulerade runt en liten flicka såg jag nu. Skickade iväg ett meddelande till mor nyss. Hoppas hon ringer. Behöver prata, behöver andra ord.
Några timmar senare.
Solen går snart och lägger sig för idag. Det blåser tvärdrag genom salen. Bortom ljudet utav den talande vinden hör man människor där utanför, nere på gården ta ton i kör. Vinden talar ännu starkare och snart lyftes gardinerna till taket. Ovädret är ett faktum och det piskas mot våra fönster samtidigt som människorna nedanför oss verkar tävla i att överrösta Moder Jord. Kroppen som visade sig vara en mans, bars tidigare ut utav närstående. Trodde även för ett tag att kvinnan här i samma sal, gett vika. Hon ligger tre bäddar bort och har lakanet halvvägs över ansiktet. Det gör ont, men man kan inte blunda för det.
Kören tar ton igen. På något vis låter det mäktigt. Himmelskt. I takt med Moder Jords muller. Samtidigt som jag skriver ser jag liv i fosterställningar. Jag ser en börda på deras axlar. Om dem bara får ta del av det lilla såsmåningom. Som att få känna en ljummen kväll. Som att få ta del av en vy längst horisonten. Känna att de lever. Det som man själv fått se, kännt och uppskattat de senaste veckorna. Liv.
Jag önskar samtidigt att ingen kommer få se och ta del utav det som jag ser nu. Vi förstår helt enkelt inte hur fort något kan tas från oss. Bara sådär. En kort sekund. Borta med vinden. Någonstans. Ingenstans. Ett med fjärran.
Regnet faller på nytt över Kumasis gator. Vinden talar högre än förut och gardinerna är fast i taket. Jag lutar mig mot Linnéas bädd. Önskar jag hade en filt som kunde hålla henne lite varmare, eftersom sjukhuspersonalen här inte förmer att ge henne någon. Tre plagg och lakanet under får vi istället täppa till med mot kylan. Det är vansinne. Det är frustration. Hoppas på en bättre morgondag.
Måndag 28/2
Vi är fortfarande kvar. Det är tidigt på morgonen och trots det känns det som om vi varit vakna i en evighet. Sjuksystrarna gör rent salarna. En ättikdoft är spridd utmed väggarna. Linnéa har vaknat mer till liv, men har en tyngd över bröstet som gör det svårt för henne att andas. Jag mår illa utav omgivningen och på det sätt personalen behandlar patienten. Väntar på att få ett recipie så vi äntligen ska få åka vidare till sjukhus i hopp om en bättre vård. Jag hör oavbrutna gråt återigen och vill bara krypa ur mitt egna skinn. Det bränner på nytt. Försöker stänga av och tänka på gårdagen, stunden innan jag slöt mina ögon för sömn jämte Millie. Hon uppmanade mig till att installera Ebuddy till min slitna Sony Ericsson som jag burit med mig hit. Ett slags chatt-verktyg som kommer åt alla kontakter på Msn, Facebook, liknande. Så, där låg vi i en kall sal, sida vid sida i en och samma hårda säng under delning utav myggnät och skrev till människor från olika delar utav världen. Jag fick chansen att utbyta meningar med fina människor och det fick mitt sinne att bli lite mer återställt. Bättre än vad all repectbelagd medicin i världen kan göra. Delade med mig av vad jag fått uppleva det senaste dygnet och rättade mig från gårdagen.
För sanningen visade sig vara närmare än vad jag trott och hoppats på. Kvinnan som jag fortfarande trodde levde, fick gå döden till mötes. Bara tre bäddar bort. Och ingen som helst, var vid hennes sida för att ta farväl. Ingen alls. Hon fick lämna livet ensam. Det bränner innanför ögonlocken.
Dagen efter vi kom därifrån visade sig att 10 patienter dött på sjukhuset, en och samma kväll. Då vi låg och vilade våra ben på våning 3. Fick samtidigt svar på min tidigare fråga, att vissa läkare samt sjuksystrar tyvärr, tidigt har gått in med den inställningen om att, det är bättre att människan får dö här, tyna bort i takt med klockslagen. Det anses inte göra någon skillnad med vård. Som ett lönlost fall. Människan. Bättre då att tyna bort, eftersom ingen verkar veta bättre. Även att läkare utifrån Europa och andra världsdelar, som kommer hit för att arbeta, inte blir långvariga då pressen mentalt blir för alltför hög och påfrestande. Vårat sett att se och allt det som speglas för att en människa ska få hjälp fullt ut är tyvärr inte den samma här. Det brann på nytt innanför mina ögonlock och jag skrek då hejdlöst av frustration inombords.
En kort sekund. Ett med fjärran. Borta. Kanske en erfarenhet rikare enligt en annan, men inget jag skulle vilja vara med om, att någon annan får vara med om, igen.
