Stay true to yourself

10/2

 

Nu har vi varit här, i Leon, i två nätter. Såklart var det tungt att också behöva säga hejdå till Utila, men wow, vilken resa hit till Nica. Resan från Honduras till Nicaragua blev inte alls som planerat, men så mycket bättre. Tack vare två smått flummiga italienare och sättet att släppa taget för en annan. Vi som skulle stannat i San Pedro Sula över natten för att ta Ticabuses tidigt tidigt på morgonen därpå till Managua (Nicaragua) och vidare till Leon, trodde vi. Istället skulle vi hoppa på och pendla bland små bussar längst vägen ner och besöka olika ställen innan boarden över till Nica med två grabbar från Italy. Och så glad man ändå är för det. För i San Pedro Sula hade man nog börjat krypa på väggarna i vilket fall. (En stad som har bland det högsta antal mord per kvarter i världen). De här två speciella killarna från Italien som så hemskt gärna ville ha med oss, eller åtminstone försökte få oss att förstå att det finns annat på vägen än att stanna i San Pedro Sula. När det kommer till den punkten där man bara släpper taget, och tar sig dit känslan styr. Ett vinnande koncept.

 

Utila -> La Ceiba -> San Pedro Sula -> Siguapeque -> Comayagua -> Tegucigalpa -> Leon (Ponaloya)

 

 

Honduras -> La Ceiba -> Utila.

Nu är vi här. Lite som kärlek vid första ögonkastet. Det är varmt och palmerna vajjar runt på ön. Vi bor på Mango Inn och hänger på UDC. Utila Divers Center. Imorgon börjar Open Water kursen för 4 dagar framåt. Vilket såklart är sjukt otippat, nervöst och allt däremellan. Men det ska bli roligt att få testa på, så får man se hur det går i efterhand. Vår instruktör är från New Zeeland och heter Rusty. Han har nu bott på Utila i 2 år. Vi kommer ta del av hans grupp nu de närmsta dagarna och dyka. Sitter i skrivandes stund utanför rummet på hostelet. Första hostelet vi bott på med pool och solen, ja, den bränner gott. Sedan vidare till UDC docken där man mer eller mindre får ta del av solnedgången varje kväll. Ses när vi ses!

 

måste skriva. mitt block ligger i väskan intryckt någonstans på bussen under mig. som tur fann jag just en liten pappersbit, ihopknycklad i min ficka från antiguas gator. på en buss någonstans i honduras. känner inget. känner allt. men jag vet i överlag att det är en saknad som kryper runt inom mig. hur man träffar och knyter band med människor vid olika tillfällen i livet och hur ont det sedan gör när man väl kommer till punkten där man ska splittras. man tänker "tänk om". ovissheten. för när man kommer ses igen. om man kommer ses igen. igårkväll fylldes mina ögon för just av de anledningar. den största nackdelen bakom allt. det onda som kommer med resande fot. försöker se klart. försöker se minnen. vilka helt underbara minnen. en jäkligt vacker dag kanske våra vägar korsas igen, annars får jag tacka så mycket för allt. ler i takt med att jag sluter ögonen igen, för att förhoppningsvis spärra upp dem i la ceiba. ses på andra sidan.

 

27/1
Och vips! Så var man i, tada... Honduras och i La Ceiba för stunden. Efter en smått obekväm och lång resa på 15 timmar raka vägen från Antigua kom vi nu hit tillslut. Väl framme i Antigua igår blev det ingen vidare sömn, då hälften utav våra australienare som vi haft en reunion med i San Pedro, skulle styra sin sista kväll med gänget här, innan avfärd hemåt. Så ja, att man är trött och sliten fortfarande är väl bara förnamnet.

 

Just ja, San Pedro.

Ett ställe vi välfärdade till för 4 dagar sedan och ett ställe i sig måste jag verkligen tillägga. Nu vill jag inte skrämma iväg någon (speciellt inte dig mor) för att besöka denna plats eller väcka ett tvek för att komma hit, men jo, jag har då aldrig tidigare stött på eller hamnat på en plats med så mycket ganja och andra preparat i luften. Inget ovanligt alls att man kunde bli erbjuden kakor, glass eller kaffe med någon sorts knark till, till frukost. 'Some frozen hash fruit maybe? Or brownie? Anyone? Girls?' Doften av gräs skulle bli fullt naturligt tillslut längst hostelets korridorer och hela vägen in till duschen. Hippies strömmandes, dansandes, skrikandes med sin spirituella vibe förbi och mitt framför ögonen. Just detta folkslag fick mig att fundera lite. En teori vilket jag snappade upp genom en konversation med australienaren Luke under Austrailan Day. Jag hade tidigare, innan jag träffade Luke för första gången ifrågesatt och försökt höra med personalen på hostelet och mexikanaren nedanför i restaurangen kring detta folkslag och varför. Det visade sig att kollektivet hippies, speciellt såhär mycket, aldrig tidigare varit här och de var lika fundersamma som jag. Men Luke nämnde något som fick mig att tänka till. Då mayakalendern avslutades för inte alls så längesedan, och 2013 anses vara en ny början så är det tydligen därför de anländer hit för att fira. San Pedro var nämligen en plats som mayaindianer vallfärdade till för en lång tid tillbaka och firade utav diverse anledningar.

Låt oss köra en reverse. Så, veckan i korthet.
Onsdagen 23/1: Sa hejdå till Alen för första gången innan vi hoppade på mini-bussen mot Lake Atitlan. 4 timmar längst höga höjder och slingriga vägar i bergen samt en båttur från Panachjel över sjön var vi framme. Checkade in på Mr Mullet's. Hade reunion med grabbarna från Aussie på kvällen på Zolas hostel. Rolig kväll!