Stay true to yourself

16.04.14

idag har jag vandrat runt på nai yangs gator.
förundrats över spruckna och igenvuxna fasader. stått på tå och kikat in i ödebelagda rum.
så slår det mig, att här är det minst lika tomt, som i mitt hjärta för stunden. för nu är jag där igen. faktumet kvarstår. jag har och kommer aldrig vara redo.
redo för hemfärd.

igår lämnade jag världens finaste ö och världens finaste människa med gråten i halsen. ön som blev som mitt hem. och natten till idag yrade jag loss på ett nytt boende, långt från blue wave house i koh tao, 10 minuter från phukets flygplats. obegripligt hur 9 veckor har kunnat gå såhär fort. just nu känns det som jag inte hunnit med. hunnit med reflektionen. men jag vet att den kommer mer i efterhand.

 

inatt kommer en taxi hit och hämtar upp mig. hämtar upp mig för att lämna thailand bakom mig. för att lämna indonesien och malaysia bakom mig. för att lämna asien bakom mig. obegripligt. andnöden och frustrationen. även om det är med stor sorg inom mig som jag lämnar så kan jag återigen inte vara mer tacksam över det jag fått uppleva den senaste tiden. jag har rest mycket men denna gång var det annorlunda. resan till asien har varit ett speciellt kapitel i mitt liv som jag flera gånger kommer blicka tillbaka på med värme i hjärtat.

 

 

 

ditt väsen har uppenbarat sig, med jämna mellanrum, den senaste tiden.

i dessa stunder har känslan varit som om jag kämpar från att drunkna. som om armarna nästan gått av i försöket för att finna luftbubblor. vevandes och fumlandes runt, runt på djupet för att få dig att försvinna. det här är en process. det är min process. accepterandet. när saker och ting i livet, inte alltid blir som man trott. även här, från andra sidan av en upplyst datorskärm i mörkret, med syrsona sjungandes utanför vårt fönster på koh tao. ja, på självaste andra sidan av jordklotet, så händer det att man reflekterar över det förflutna.

det blir så när man tycks översköljas av malplacerade, kallsvettande drömmar om nätterna.

du är så verklig i dom att det gör ont. väsendets skrattrynkor sprudlande vid sidan om det gröna iriset och de skrämmande bekanta detaljerna från en tid av pumpande hjärtslag. som att jag sitter i min egna biograf och betraktar det som hade kunnat vara min och vår film i fortsättningen. sluter mina ögon, ber, kom inte tillbaka inatt igen. rör mig inte och tala inte till mig när jag inte kan försvara mig. eventuellt om ett tag, kan du få hälsa på igen, förutsatt att tiden har fortsatt lärt mig att komma längre än i det jag är just nu. när jag kan se den gamla stigen, vår gång, med tacksamhet och värme. då kan du få vinka, möta upp och säga hej igen, längst den slutande cykelvägen vid berget.

 

här, inne i mitt dunkel, fäller jag upp skärmen och sliter av mig tröjan för att låta kroppen andas. häver i mig vatten tillsammans med medicinkuren som jag så snällt tvunget fått ställa mig inpå nu i några dagar framöver. här stänger jag av och på för utdraget skrivande.

det är mitt på dagen och endast två ljuskällor hjälper till i vårt enkelrum. värmen gassar från fönstret och temper trap - sea is calling ljuder ut i bakgrunden. ser mig själv i spegeln framför datorskärmen.
mitt hår har ljusnat. den mörka färgen har avtagit sen december och min arm har fått ord inmålade permanent på huden. ögonen är trötta och eftertänksamma. men jag är trots allt här, och inte hemma i sverige. än.
jag kom till thailand för 17 dagar sen. förvånar mig som vanligt så fort jag påbörjar räkning.

 

jag har hunnit med koh phi phi's galna atmosfär likt en festival som aldrig tar slut. på endast få nätter hann jag träffa grymt fina människor. en lite mer speciell, franska alex från kanada. kommer vara svårt att glömma tisdagen där vi satt lutandes på stranden i mörkret, den elektroniska musiken i takt med alla dess ljusinstallationer. hur vi satt där och delade en, och lät stjärnorna liksom vagga oss fram och tillbaka från himlen. för att sedan brista ut i ett oändligt garv. i miss u dude. en fantastisk båttrip därifrån till bamboo island med slutstation maya bay. känt från filmen the beach. jenny kom fyra dagar senare, raka vägen från bali och till där jag befann mig. den helgen dansade jag som aldrig för och när jag tänker efter så har det varit så mycket lyckliga dansteg sen den dagen jag träffade henne. och det fortsätter. sinnet och själen har liksom exploderat till en annan nivå och friheten är påtaglig.

 

vi har gaddat oss tillsammans. fått nog av tonsai och blivit tillsagd av levern.
somnat på båten över till koh lanta där vi skulle sluta upp i en vecka. hanna kom förbi över några nätter. vi fick kvalitétstid och bokade ännu en båttur. förra torsdagen var sista gången vi sågs för denna gång i asien. nu på torsdag flyger hon hem. (vi ses i göteborg när jag kommit tillbaka till norden igen syrran.) jag föll in i sjukdom. fick en magkänsla av att om jag lämnar koh lanta och västsidan för denna gång, så kommer det bli bättre. bättre boende, bättre förhållanden, ett friskare jag. i mitt svaga tillstånd lyckades vi därför boka en biljett. en dags resa plus nattfärja. det var det värt. för nu är vi här. i koh tao. andra sidan thailand, på östkusten. kom hit tidigt igårmorse. ögonen lät sig öppnas av den röda soluppgången medans vi gungades sakta in mot land. jag tog jenny på axeln som låg och sov bredvid mig och frågade om vi kommit rätt. hon såg på mig, blickade ut ur vårt fönster och trots sitt nyvakna tillstånd var det som ett lugn av äkta harmoni som infann sig i hennes ansikte. 'ja, det är så rätt'.

hon var tillbaka igen. efter 3 år. och jag är glad som får dela det med henne. och ja, den korta stund jag spenderat här hittills är jag spänd på att få slukas in och vara ett med koh tao. ta mig runt på moped och utforska avlägsna stränder. nu är jag här, det finns ingen hets att ta sig vidare utan det som sker senare, det tar vi då. visa mig källan och hjärtat av hemmet, koh tao.

 

en liten bildbomb från den senaste tiden.

 

rekommenderas starkt; http://ciaofella.blogspot.se/

 

efter ett tag lyckades vi hitta! och bara av att se skylten in på den lilla vägen gjorde mig nervös. jag hade nu lyckats mig ta till det ställe som hjärtat sagt till mig om några dagar tidigare. väl framme fick vi höra att det var stängt för dagen. trots det klev vi in och möttes av en bekant gård med dess terasser. och från ingentstans så skulle han stå mitt framför oss. den lilla gubben, med ett leende bestående av endast två tänder och bara värme rakt igenom. han tog min hand och sa; hello. my name is ketut. famous from the book.

jag förstod knappt någonting. det här är inte vilken hundraåring som helst. han är känd för att ha helat människor över hela världen med olika medel.

'i have closed today, but come early tmrw and we'll talk. see you later alligator.'

sagt och gjort återvände vi dagen efter och jag lämnar det till de ord som jag skrev direkt efteråt. där och då.

sanden tycks aldrig försvinna från fötterna. känner mig nästan lite dum. för här jag sitter och skriver känns som en väldig konstrast om jag ska jämföra med andra boenden jag levt och sovit mig igenom under tidigare resor. befinner mig just nu på ett hotel, mitt i smeten av kutas djungel. vi är tillbaka på bali.

kuta var verkligen inte min favoritdel utav bali när jag anlände för nästan 3 veckor sedan och är fortfarande inte det, men det känns på något sätt annorlunda denna gång. som att vi hamnat på andra sidan utav stan, där kvarteren känns mer som hemma.

 

tänker tillbaka, läser i min dagbok. så, tolv dagar senare. känns som tiden springer ifatt mig ibland.

sist jag skrev så njöt vi verkligen ut den på gili air. ön närmast lombok utav gili-öarna.

planen var att vi egentligen skulle hoppat på en av lokalbåtarna efter helgen och ta oss till den kändaste ön av dom, nämligen gili trawagan. men det blir inte alltid som man tänkt sig. för när försäljarna insisterade på att man först var tvungen att ta båten över till lombok för att sedan kunna ta sig till ut gili t, för ett billigt pris, så tittade vi på varandra och sa; okay, so, let's do lombok for a couple of days then. 3 nätter stannade vi. på kuta, lombok. helt random. men, fantastiska miljöer. kommer defintivt söka mig tillbaka och utforska lombok mer en vacker dag.

 

torsdagen kom och det kändes som vi steg upp i ottan. taxin kom och vi slungades tillbaka till öarna igen. gili t, som roligt nog var tanken från början. men äntligen kom vi dit.
hade den skönaste och roligaste fredagen på lääänge. jag och min travelgal hyrde cyklar under förmiddagen. cruisade runt halva ön i takt med reagge toner från min speaker. bekymmerslöst. harmoni.

kvällen kom och vi vandrade hem med klirrande kassar utav bintang-beer. bonfire och fire performers skulle vankas senare nere på stranden en bit bort. längesen jag skrattat så mycket och för att inte tala om dansat så mycket! hela natten. barfota. innan vi lät svetten droppa i takt till våra dansmoves, så låg vi där i sanden och lät ögonen vandra vidare ut i rymden. stirrandes upp i den stjärnklara himmelen. hon tog min hand, jag höll den hårt och båda två sa precis samma sak, att det här är det. this is the moment. moment of life.

 

stannade i gili trawagan till i söndags. jag själv gjorde en avstickare till sanur för att utforska. för att våga. och mötte sedan upp min res-syrra, här i kuta, igår. på torsdag flyger vår dansk hem och på fredag flyger hanna upp till koh samui. så tänker spendera de sista dagarna med dem här, innan jag förmodligen åker mot spirituella ubud i helgen. kommer alltid bära med mig våra tokiga stunder.

 

som jag skrev innan så blir det aldrig som man riktigt tänker sig när man är ute på vift. och det är också det som jag tycker bör höra till. nästa helg har jag en flygbiljett bokad

och den är inte hem.

 

 

20.02.14

inte fattat pennan på tre dagar. trots feberyr och lugnt tempo har det ändå varit händelserikt för att vara mig i det modet. vi har flyttat igen. thomas homestay till padang padang beach och hela vägen därifrån till kombok cottage, till gili beach inn på gili air. ja, vi har tagit oss ut till öarna. kan säga som såhär att om jag nu tyckte att uluwatus vyer var fantastiska, då vet jag inte hur ord ska kunna beskriva den här lilla ö-idyllen.
och det är dessutom bara en av alla tre som jag tänkt ska ta mig an. det är som ett redigerat vykort man kan få i postlådan ibland, men på riktigt.
lite som kärlek vid första ögonkastet. jag ljuger inte. det är magiskt vackert. som lonley planets rewiew i southeastasia-boken; alla gili-öarna har olika karaktärer, men de har alla en sak gemensamt, och det är att det är väldigt svårt att vilja ta sig ifrån dom. jag förstår varför nu.
med en kall i handen, vilandes i sanden och med solen i ryggen har jag en liten ö och lombok bakom den som utsikt. andas in allt. hanna och vår ljuvliga dansk chris är ute och paddlar ståendes på det kristallklara vattnet. ser sjukt gött ut. jag valde att vandra själv upp till den norra udden idag. med musik i lurarna och sol i sinnet kom jag tillslut upp till spetsen. därifrån kunde man se gili meno på andra sidan.
det är ön som ligger mellan gili trawagan och gili air. ska ta mig igenom de alla. känner mig friskare redan, blir grymt det här.

 

 

när kärleken valde att inte fortsätta strö sina frön under våra fötter och livet liksom försvann in i ett evigt mörker så funderade jag länge på ifall jag överhuvudtaget någonsin skulle kunna ta mig upp på benen igen, och åka. sätta mig på det där flyget ca 1,5 månad senare efter uppbrottet. flygstolen som jag bokade i november förra året.
nu är det 3 dygn kvar och det känns fortfarande överväldigande. overkligt. rädslan för vad som egentligen finns på andra sidan, men ändå självklart att jag måste utsatta mig för det. för efter alla dagar som har gått den senaste tiden så vill jag tro, tro på att det egentligen finns en mening med den här biljetten som jag sedan länge haft i min hand. att det finns någonting bakom den och att jag egentligen inte behöver vara rädd. för något av det hårdaste har redan hänt och nu är det precis som att jag inte har något att förlora så fort jag bara kommer att gå igenom den där terminalen på kastrup. även om mitt hjärta ofta ropar högt, ibland viskar om att det vill vandra tillbaka till port nr tjugo varje dag. att få luta mitt huvud mot dörren och höra den välbekanta rösten som en gång gav mig det där som jag sen också började tro, på att det var allt det som jag någonsin önskat mig här i livet.
men det är då jag inser att jag verkligen måste jag kasta mig ut. hjärtat och hjärnan vet, att ingenting kommer göra lika ont ändå som det en gång gjorde och gör ibland. ingenting kommer att kunna skada mig på samma sätt. så kasta mig ut i ovissheten. den kan bara bli bättre denna gång. ge mig motgångar och slå mig hårt ibland om du vill, men jag tar mig över, jag tar mig över det här varje dag så kom an bara. ge mig perspektiv, ge mig ro. ge mig en plats där jag kan få se saker klart igen. där jag får hitta tillbaka igen. leva, och känna igen.

 

regnet utanför fortsätter smattra mot rutan. 

jag tror på att våra vägar kommer korsas en dag. att vi kommer se in i varandras ögon och ta in varandra igen på något sätt. vandra vidare med våra historier, kanske inte tillsammans men helt från hjärtat. men man kan aldrig veta. det vet vi inte nu. ingen vet. varken du, eller jag.

 

13 dagar kvar tills jag är i luften igen.
Tills jag går igenom skjutdörrarna och låter mig omsvärmas av ett mingel av människor som ska ta sig till olika gatear och korsa världens alla hörn. Flygplatsen. Den känslan. Den skräckblandade förtjusningen. Snart är jag där för att komma över tröskeln. Och lära mig att leva på nytt, igen. För att våga komma tillbaka, se bortom all smärta och våga älska livet med allt vad det innebär, igen.