Från den första tiden och framåt.
12 juni
Första dagen på gatorna där jag en gång levde tonårslivet.
Gamla lilla farmor.
Idag var den första dagen på länge som jag skulle få träffa henne. Och i samband med det skulle jag, hon och far min styra kosan längre in i de småländska skogarna. Närmare bestämt Ljungby. Även om jag inte riktigt låter mig förföljas av samma tankar på lika sätt längre, så kommer det under en längre tid nog fortfarande vara så att det kommer ta emot för mig att återvända dit. Det som människor då gör fel är att ta personligt åt sig utav det jag skriver, men det bör de inte göra, det är bara som det är. Jag är glad att jag inte fastnat. Förra året gav det mig chansen och jag fick göra mitt yttersta för att kunna fokusera på arbetet. Många faktorer som spelar när det kommer till det förflutna. Dessa gator, upp och ner i mina minnen. En vardag av press och känslan av att vara tillbaka på ruta 1. Jag är glad att jag inte fastnade.
Svea skulle göra ett besök på ögonmottagningen och min duktiga pappa agera blodgivare. Det slog mig inte förrän pappa under måltiden sa ”Förlåt, jag tänkte inte ens på att fråga om du ville vistas i ett sjukhus.” Jag tittade förvånat upp efter att ha varit så inne i maten på min tallrik. Tänkte efter och tittade mig omkring där vi i matsalen satt i väntan. Sneglade ut mot de vita korridorerna. ”Jag antar att jag inte ens tänkt på det. Detta är uppenbarligen mer som ett hem än ett sjukhus om man jämför med det som varit.”
15 juni
Idag stod du utanför min dörr.
E. Du som är av samma blod men som ändå hårt misstrott mina mål och drömmar, det jag var på väg mot och det som jag skulle göra. Där stod du mitt framför mig, men vad sa du, jag kunde inte höra dig. Även om jag var grön och oerfaren då, så hade jag intalat mig själv, jag visste att vi skulle göra skillnad, och se. Se. Kom aldrig och tala om för mig att jag inte kommer kunna nå mina mål, för det gör mig bara starkare och där får du stå med ett förtroende från den andra likt sand som rinner genom dina fingrar och äta upp, helt i onödan. Efter irrelevanta meningar med innehållande utav suddiga ord i en grön trädgård, försvann du sedan med den fortsatt tröttsamma stoltheten i dig.
Jag kanske ska sluta försöka hitta lösningen och inse att det ibland helt enkelt inte går att be människor rannsaka sig själva. Jag har alltid hoppats innerligt på dig och det just. Tanken av vårt nästa möte gör mig dock nyfiken trots allt, när det nu blir, om mina ord efter det kommer låta annorlunda jämfört med mina senaste meningar. Om du en gång för alla öppnat dina ögon och erkänna att du svalt en del utav stoltheten inom dig. Börjat se det som jag sett hela tiden.
Tiden kommer berätta.
Hälsningar kusin vitamin.
Jag är skygg för folksamlingar även fast jag är mitt i det, hela tiden.
Jag ser in i människors ögon, försöker tala. Resultatet blir bara en djup suck, då verkligen ingenting utav det jag säger, låter rättvist gentemot det jag upplevt.
17 juni
Jag sa knappt ett ord idag.
Till människor jag känt sen barnsben. Till människor som jag innerst inne håller hårt och bredvid hjärtat. Varför? Jag fick ofta frågan om varför jag inte var den samma som då. Varför jag inte var mig lik. Rummet var ofta tyst och väggarna ekade inte som de brukade. Och i allt detta slutade ofta blickarna åt mitt håll. Det är inte förrän nu jag tänker, här som jag sitter på min bädd, innan färden styr mig till Göteborg imorgon, att människor hemifrån kanske fick sig ett slag i ansiktet ikväll. Att jag inte var den som jag brukar och att jag inte riktigt bjöd på mig själv på samma sätt som då. Den där glada fröken som man oftast egentligen har någonting gemensamt att prata om med. Det fanns inte där idag och det verkade kännas lustig för många. Egentligen är jag ju inte förändrad, jag har bara utvecklats.
//
Idag var jag var jag den jag alltid velat vara och som jag vet funnits där inom mig hela tiden.
Idag tog jag för mig och klampade in på arbetsmarknaden. Talade högt och hörde mig för trevligt men bestämt. Det märks att man har kommit tillbaka då människor plötsligt stelnar till och står som frågetecknen när man slår till och sticker ut. Vad fint det vore om allt var så mer, hur ska man säga, öppet? Med allt vad det innebär. Jante, allvarligt talat, du är inte bra för oss och du får fingret.
18 juni
Överraskingsgalej, första någonsin, för mig, för oss. Ni är helt underbara.
20 juni
I elva dagar har jag nu befunnit mig här, tillbaka på de marker där jag en gång är född och uppväxt. Vi färdas på nytt genom Sveriges landskap. Världen utanför ändrar på nytt skepnad. Göteborg – Köpenhamn. Elva dagar och inte en lugn stund. Det skrämmer mig lite, då jag redan nu känner av eventuella bakslag som ligger och lurar inombords. Men jag lever för stunden. Så småningom kommer jag ta mig tiden för att andas. Sätta mig in i lugnet. Hitta tillbaka.
Öppna fält och gröna släter utanför fönstret i fina vänners sällskap. Inom några timmar är vi framme och imorgon kommer jag troligen vara hög på eurfori. Ett första möte med Dave Grohl väntar.
Foton av fröken smitz!
Love.
22 juni
Omvägar på många sätt
Fuck.
Vad är det här?
Varför hade jag inte bara kunnat vara mer verbalt lagd för stunden?
Varför visar jag min osäkerhet när jag egentligen ska komma tillbaka med styrka utifrån allt vad jag fått uppleva. Låta mina ord leda mig fram istället för bak.
Eller?
Det som pågår är fortfarande den samma. Att jag känner mig så jävla ensam ibland.
Dessutom som det känns som att inte en dag har passerat här hemma i Sverige bland människor. Människor klagar på vad dem har och inte har. Människor som pratar om människor. Människor som lägger ner energi på något som egentligen inte skulle behövas. De senaste dagarna har jag fått uppleva detta väldigt tydligt bland människor som jag egentligen älskar. Observerat, försökt vara glad, men ändå inte kunnat. Blivit något jag inte vill vara och är. Jag har velat sätta ner foten många gånger samtidigt som jag bara velat låta det vara. Inte velat göra någon större sak av det. För det finns så mycket mer här i världen än just det. Onödig energi som tas från en.
Utanför ändras landskapen. Rälsen under mig slår gnistor.
Solen står högt åt väst och värmer mig i nacken.
Förlåt B, det är bara det att jag behöver dig mer än någonsin. Men kände att jag inte riktigt fick det bekräftat dessa dagar. Att du var där. Att du saknat mig. När jag väl har låtit mig själv tala, har dina borta blickar och korta ordval skapat obekväma vibbar och i sin tur sprungit ifatt mig. Vilket helt enkelt resulterar att jag bara mer och mer går in i mig själv. Och det där, det är bara fel.
Glöm aldrig, jag behöver dig. Släpp in mig.
24 juni
Midsommar och Dellens 25års firande utanför Norrköping.
Long time no see.
Fortsättning följer...
