Stay true to yourself

Lördagen 12 februari
Första vyn över den framtida byn

Upp och hoppa! Tiden är knapp.
Mina ögon snurrade förvirrat runt av ett alarm som skrek ut. Alla volontärer vaknade sakta men säkert till liv. 10 stycken människor, alla med olika bakgrunder i 3 bäddar. Det enda vi hade gemensamt var ett ord: Europa. Kan låta trångt med alla vi i ett och samma rum, men faktum är att det främst förekommer då helgerna tar vid. Då åker alla från sina projekt och samlas här för att ta igen försvunnen tid.

Efter en härlig dag på jobbet.

Klockan 7.30 stod vi ut med the main-road i Tanoso och vinkade in taxibilarna. 3 stycken efter varandra styrde vi kosan mot ett utav alla stopp. Sofoline. En större busshållsplats i närheten. Där satt vi sedan och krängde i oss en välbehövd frukost i form utav liknande brödboll med smak av banan (kom vi fram till) och pure water, vårat numera dagliga intag av destillerat vatten i mycket funktionella plastpåsar. Här satt vi, i tunna linnen med en doft av mjukt tvättmedel hemifrån Sverige. Frågan var bara hur länge det skulle tålas att hålla?

Efter en african-time väntan var nu alla äntligen på plats. Vi lyckades kort efter haffa en tro-tro som trots mot all förmodan kunde trycka in alla oss 21 personer. Bra jobbat! Vidare en bit till nästa stopp. Minnet för namnet på den hållplatsen sviker fortfarande men jag glömmer aldrig en god fortsättning på frukosten även där. Enligt Deniz och Sofie skulle all föda innan vi kom längre ut i bushen vara mer än passande så det var bara att fylla på krafterna. Sofie, en inspirerande 45-årig mamma från Schweiz på ensamt resande fot. Sagt och gjort! Dags att jaga nästa och sista tro-tron för färden dit. Tänka sig att vi fick en av lyxigare variant denna gång. Hela skinnsäten och gott med utrymme för huvudet. Ett däck skulle bara bytas sen var det raka färden ut till sista stoppet. Bygget. Nedanför Adwanpong.

Med fläktande vinddrag mellan fönsterna, sol på ena axeln och ett åk på en röd gropig mark skulle vi snart vara där. Världen blev allt grönare och djupt omsluten av naturen. Med ett böjt hopp ut ur tro-tron, och ett försök i att få bort träsmaken i ryggen på bästa sätt, var vi tillslut framme. In the middle of nowhere.


Bon apetit! Fu-fu.

Stigen till bygget fick dock vänta för ett litet tag. Kelly och Richie visade oss istället vidare på den större vägen upp mot byn, Adwanpong. Vårt framtida bo.

Det var precis det som man visualiserat om.
Ett lugn som omfamnade en liten by. Tyst. Örat kunde endast lokalisera ljuden som kom från talande höns, betande getter och barn springandes runt knutarna påde små lerhusen. In genom en blå gång, för att sedan komma ut på en klargrön innegård, där fick vi träffa Mama och Papa för första gången. Utan någon som helst verbalt flytande konversation stod vi där, skakade hand och kramades. Tanken kring att man kanske borde få tummen ur och studera Twin (språket) mer ingående, gjorde sig påmind. Vi vinkade snart hejdå, men vi skulle snart få ses igen.

Kelly och Richie visade oss vidare till det ställe där dem får sin sömn om nätterna. En kal, gul, men vacker byggnad med ett antal små rum och två större salar. För att vara i ingenstans såg omvärlden här plötsligt rikare ut. Orört. Som det ska vara. Inte som i smeten, inte som i Tanoso. Ett smultronställe skapades.


Det här är stället jag talar om.

Stigen upp till bygget slingrades oss in i ett med djungeln. En öppning skulle snart få ge oss en stor vy. Likt en backe stegade marken högt uppåt och man kunde på långt avstånd skymta två husbyggnader gjort på egna cementblock börjat ta vid.
På vår vänstra sida såg vi dessa 10 kgs block samlade. Då visste vi inte att vi snart skulle få äran att bära dessa på våra huvuden, en efter en, upp till de andra, härdade arbetarna. Ljuger nog om jag säger att det inte var någon prövning i 35 graders värme. Nacken kändes flera gånger som att den tillslut skulle dela sig pga av all påfrestning, men med rätt taktik ska det gå vägen. Rakt på huvudet är det som gäller. Härligt, då kanske min hållning blir snäppet rikare på köpet så småningom. En mängd fördelar.

Varav helgdagen så hade vi tur som fick halvera timmarna på bygget för denna gång. Om det däremot varit en måndag eller fredag, hade vi fått köra på nonstop, 6 timmar om dagen. Det kändes därför ganska bra att få börja mjukt. Douglas visade oss runt över de gröna slätterna, och förklarade hans visioner kring den framtida byn. ”Såhär kommer det se ut här, och så kommer det vara här.” Linnéa filmade.Där och då slog det mig, att vi för första gången fick ta del och se foton från denna yta, för drygt en månad sen hemma i kalla Sverige. Och nu stod vi i det. Redo för en fortsättning.


Längst den slingriga stigen.

Det var nu dags att bege oss tillbaka till smeten, men batteriet på Nanas telefon gav sig så det fick istället bli en lång väntan efter transport uppe vid vårat framtida bo. Där var vi bara. Vi bara satt, och det var som på nytt för mig. Hur skönt det var. Att göra absolut ingenting. Hemma i Sverige hade man förmodligen klättrat på väggarna efter bara en liten stund, men inte här. Här är det underbart på det sättet. Frihet.

Efter flera försök insåg vi snart att möjligheten för att få en tro-tro till Adwanpong var ganska liten. Vi samlades därför allihop för en ny vandring. Från Mama och Papas hus gick vi, genom en djungel av goda frukter och grönt. Efter en kvart var vi framme vid nästa destination, grannbyn, Adwang. Det här är även den plats där jag och Linnéa kommer hålla till för barnens skull för ett tag. Två dagar i veckan på Childrens HouseSchool. En mysig liten by med många glada liv.

Efter lite mingel och med vårat dagliga intag pure water inköpt så kom tillslut Richie och gänget med en tro-tro till oss. Färden kunde återigen börja hemåt, och vi lyckades på nytt trycka in 21 stycken i den stackars veteranen enligt Salomon. Inte illa. Jag var denna gång helt säker på att bussen skulle välta över vid ett tillfälle, men med ytterst små marginaler klarade det sig trots allt. Insane.
Linnéa fick sig ett gott skratt åt mina nervösa ”Wooo!”


Hem ljuva hem i Tanoso efter en lång dag. Trötta, brända, åtminstone jag. Inget vatten fanns dock kvar i vår ägo så det var bara att hjälpas åt med att hämta nytt från brunnen, innan sömnen fick kalla. Vi somnade tidigt denna afton. Med tunga huvuden, fyllda av nya intryck. Åskan med regnet piskade taken denna natt. Första dagen på bygget, nu hade vi stått i det, och fler steg skulle där tas.

De flesta fotografierna i detta inlägg är tagna i efterhand
utifrån det datum jag fattade pennan och skrev,
så jag inte vilseleder er helt.

Den 11 februari
Då vi lät våra ben landa på okänd mark och började vår vandring genom Ghana, för allra första gången. Fortsättning från skriften i svarta kalendern. Kalandern som sedan skulle visa sig vara otillräcklig med sidor för kommande ord.
(t.h) En liten fröken vid namn Silvia, som med glada och nyfikna ögon, nu får oss att iakta var dag i byn Adwanpong.

Planet till Accra från Tripoli hade vi först, enligt våra beräkningar, trott att det skulle ta oss drygt 2 ½ timme för oss att komma till Ghana. Det visade sig dock vara några tidsmarginaler fel. Förmodligen eftersom vi rest under 2 olika tidsskillnader tidigare under dagen, varav förvirringen. I planet, styrt av Afriqauyahairways fick vi sitta tätt bakom första klass. Förstår dock inte saken med det. Där personalen springer titt som tätt, fram och tillbaka genom ett skynke som bokstavligt ska hålla oss vanliga medmänniskor isär från dem längst där fram. Är det verkligen värt att lägga extra pengar på ett säte där det ändå inte håller sig en lugn stund? Nåväl.

Micki, en utav alla grymma grabbar som hjälper till på bygget.

Denna flygtur fick jag sitta ytterst, Linnéa i mitten och en äldre ghaniansk dam från Accra precis vid fönstret. När vi var inne på den andra timman av turen började vindarna utanför ta tag hårt i flyget, och även damens skräck för att flyga tog vid. Fast även jag själv valde att hålla hårt i mitt säte vissa stunder och trots fjärilarna i magen åkte upp och ner, försökte vi lugna den resande damen med halvtaskig engelska och medvåra händer sammanflätade. Kvinnan hette Beatrice och jag tror att hon uppskattade oss.

Jag ska nog själv inte säga att jag inte var rädd där för ett tag. När vi kom över Saharaöknen var det allt annat än roliga tankar. Signalen för bälte slogs på ett antal gånger och likaså högtalaren för vad piloten hade att säga oss. Upp och ner, som en evighet i ovissheten. För vad det kändes som en sekund var sedan ovädret över och Beatrice slutade likaså be. Ångrar nu lite i efterhand att vi aldrig lyckades utbyta adresserna med kvinnan, som så gärna hade tagit emot oss ifall vi på något vis hamnat eller varit i närheten utav Accra. Hade gärna velat utbyta fler meningar med henne.

Ett av våra första möten med herr Yaw.

Utan några sår var vi tillslut, äntligen framme i huvudstaden Accra, Ghana.
00.00 var klockan och vi lyckades nemasproblemas med en sista kontroll och i att få ut våra väskor från banden. När jag tänker efter så har verkligen hela transporten hit flytit på hur smidigt som helst. Väl framme möttes vi sedan av en mäkta trött Kelly (Douglas kusin?) och en annan kompanjon till Douglas. För er som inte vet så är Douglas Yaw den man som vi högt inkluderar i vårat projekt, då han dels tagit det stora inspirerande steget till att bygga upp en hel barnby från grund och för att vi från ett allra första mail, aldrig förr blivit så varmt bemötta för våran idé som från honom. Återkommer till denna punkt vid senare tillfälle i skriften.

Så där stod dom, okända människor, långsamt viftandes med en stor pappersskylt, signerad ”ISABELLE & LINNEA”. Jag gav till ett gällt ”Åh, hey!” och kom plötsligt på mig själv där med att stå och krama om två helt främmande män. I efterhand så känns det ändå helt rätt.
Fick ganska fort reda på att dem tydligen väntat sedan några timmar tillbaka, eftersom ingen riktigt fått ett humm om kring tiden för våran ankomst, som vi ändå lyckats slänga iväg ett mail kring. Tappra män.Väl utanför portarna till flygplatsen med våra väskor möttes vi av en varm pust. En efterlängtad sådan. Även om den kändes så skulle jag senare inte riktigt kunna ta på att jag var framme förrens flera dagar senare.

Stod efter en stund och försökte knö oss in allesammans, med våra väskor i en rimlig taxi. Den visade sig sedan föra oss vidare till en av busscentralerna i Accra. Där fick jag känslan av ren djungel. Alla ville att vi skulle transporteras vidare med deras diverse mini-bussar, även kallat tro-tro. Där fanns även de större bussarna. Vi hade turen med oss som fick åka med en sådan. Trots påflugna chaufförer, även passagerare, förde Kelly oss säkert fram till en utav bussarna och bad nog kort och gott en och annan skita ner sig på vägen för att vi skulle kunna komma fram.

Utanför vårt första hem.

Äntligen satt vi ner, och här skulle vi sitta hela vägen fram till Kumasi. Visade sig att Kelly skulle vara med oss hela den biten och att 22 mil skulle ta 7 timmar. Det förstod vi nog ganska kvickt, med tanke på att det var som att åka i en karusell. Up n down all the way! Inga större asfaltsvägar här inte.

Sömnen var påtaglig, men svår att hamna i.
Samtidigt som en dålig sopa på lilla tvn gick längst fram i bussen, predikade en lång man i mitten av bussen i nästan 2 timmar under färden.  Människorna bredvid oss utbrast ”Amen!” med jämna mellanrum och till min förvåning ryckte jag till efter att en man knackat mig på ena axeln. Tankarna snurrade, men så fick jag ett ”God Bless You.” Förmodligen är detta ögonblick något jag sent kommer att glömma.Där stod min värld still.

Slöt sedan ögonen och vaknade upp, mot all förmodan, i ett tidigt och ljust Kumasi. Undrar fortfarande hur man lyckades. Det får förbli ett mysterium, eller en gåva. Väl framme, snurrigt, en till taxi och iväg igen. Humöret var inte på topp, men jag försökte härda ut och pratade med Kelly så gott jag kunde. Även han hade fått stå ut med en lång natt för våran skull. Det var åtminstone sista biten kvar och snart var vi framme vid vårat temporära boende i Tanoso.

Rummet varav Jesus ser ner på oss och där vi nu får framtida sömn. Adwanpong.

Taxibilen förde oss fram hela vägen, genom den röda jorden, till dörren och vi fick hjälp med våra väskor. I dörren stod Liz. Det här blev vårat första möte med en av volontärerna. Liz, en 26-årig tjej från Wales. Det var det man fick ut jus t då, för allt vi behövde, det var sömn. Rätt svårt att vara glad och klämcheck utan den har jag hört, men jag tror hon förstod det nu såhär i efterhand. Klockan var 8 när vi kom fram, och det gick inte sakta förrän vi låg där, under ett stort blått ihåligt täcke i form utav myggnät fram till sena eftermiddagen.

Några timmar senare, och där var Kelly igen. I takt med att vi fick gnugga ut sömnen från våra ögon, förde han oss med snabba steg till Loszughanas Office. Första mötet med våran käre Douglas infann sig. Tankar och idéer började redan där bollas kring projektet och känslan som infann sig var verkligen mer än given. Där här var början på något stort. Det visste vi nog redan där.

Första kvällen i Ghana började ta sig. Jorden våra fötter stod på var röd och skyn, den likaså. Benen bar sedan vidare med Kelly och en till ny bekantskap, Richie. Färgen på himlavalvet blev allt starkare, vinden var ljummen. Solen skulle snart gå ner. Vi kände oss fria. Det här var bara början, men inte vilken början som helst. En början på något stort.

In the middle of nowhere. Wonderful.