Fjärde dagen
2 mars
Fjärde dagen på sjukhus
Ett stort frågetecken. Vet ni själva vad ni gör här? Som att dropp vore den ultimata lösningen på allt. 3 dagar innan man tar blodprov. Som att diverse injektioner med okända medel skulle göra susen utan någon som helst, egentligen, vetskap? Vår läkare är från Indien och hälsar på oss ibland. Bollywood rakt av. Han verkar ha ett hum, men med för mycket på sina axlar, för mycket för att han ens ska kunna tänka klart. Jag förstår honom. De här väntrummen gör att man knappt kan andas.
Utan frågor får man inga svar här. När jag tänker efter, så får man det knappt heller, även fast man frågar. Vem var patienten sa du? Samtal har gjorts till Sjukvårdsupplysningen hemma i Sverige. I hopp om att få ett svar på vad sjukdomen kan vara, förutom malaria, som förövrigt är den enda existerande i detta system. Fick tidigare i morse även reda på att det kan vara malaria, men att parasiterna inte ger utslag förrens dem nått levern. Jaha? Så, då har ni gett injektioner, innan givande resultat? Och om så diagnosen nu inte är fallet? Jag vet att jag låter upprörd. Jag kanske hade kunnat vara lite trevligare. Men om varken omgivning eller personal är det så ser jag inte poängen med att ge dem något jag inte är.
Tragerkomiken.
Några timmar senare
Inget utslag på testet. Än. Jag skrattar tragerkomiskt med Linnéa som utlovar en och annan svordom kring systemet. Han hade återigen varit inne i vårt rum. En utav sjuksköterskorna. Jag är ledsen, men det hade nog aldrig kunnat bli du och jag gubben. Det klickade liksom aldrig riktigt. Det finns många anledningar, men det räcker med en. Herrn stapplade som vanligt in med tunga steg och med en oväsentlig käft som jag mer eller mindre ville strypa flera gånger. Han sa och gjorde helt enkelt inte det han skulle. Inom en liten parentes, få min vän att bli frisk. Under tiden herrn mest satt och petade på sina redskap gav jag en djup suck bakom hans rygg. Fort vände han tillbaka, snäste till och frågade vad det var med mig. Dagisnivån talade högt. Tror även mitt svar talade för allas del. ”Bry dig inte om mig. Sköt ditt jobb och bry dig om min vän istället.”
Jag har inte sett honom sen dess.
Fjärde dagen på sjukhus
Ett stort frågetecken. Vet ni själva vad ni gör här? Som att dropp vore den ultimata lösningen på allt. 3 dagar innan man tar blodprov. Som att diverse injektioner med okända medel skulle göra susen utan någon som helst, egentligen, vetskap? Vår läkare är från Indien och hälsar på oss ibland. Bollywood rakt av. Han verkar ha ett hum, men med för mycket på sina axlar, för mycket för att han ens ska kunna tänka klart. Jag förstår honom. De här väntrummen gör att man knappt kan andas.
Utan frågor får man inga svar här. När jag tänker efter, så får man det knappt heller, även fast man frågar. Vem var patienten sa du? Samtal har gjorts till Sjukvårdsupplysningen hemma i Sverige. I hopp om att få ett svar på vad sjukdomen kan vara, förutom malaria, som förövrigt är den enda existerande i detta system. Fick tidigare i morse även reda på att det kan vara malaria, men att parasiterna inte ger utslag förrens dem nått levern. Jaha? Så, då har ni gett injektioner, innan givande resultat? Och om så diagnosen nu inte är fallet? Jag vet att jag låter upprörd. Jag kanske hade kunnat vara lite trevligare. Men om varken omgivning eller personal är det så ser jag inte poängen med att ge dem något jag inte är.
Tragerkomiken.
Några timmar senare
Inget utslag på testet. Än. Jag skrattar tragerkomiskt med Linnéa som utlovar en och annan svordom kring systemet. Han hade återigen varit inne i vårt rum. En utav sjuksköterskorna. Jag är ledsen, men det hade nog aldrig kunnat bli du och jag gubben. Det klickade liksom aldrig riktigt. Det finns många anledningar, men det räcker med en. Herrn stapplade som vanligt in med tunga steg och med en oväsentlig käft som jag mer eller mindre ville strypa flera gånger. Han sa och gjorde helt enkelt inte det han skulle. Inom en liten parentes, få min vän att bli frisk. Under tiden herrn mest satt och petade på sina redskap gav jag en djup suck bakom hans rygg. Fort vände han tillbaka, snäste till och frågade vad det var med mig. Dagisnivån talade högt. Tror även mitt svar talade för allas del. ”Bry dig inte om mig. Sköt ditt jobb och bry dig om min vän istället.”
Jag har inte sett honom sen dess.
