Stay true to yourself

20.02.14

inte fattat pennan på tre dagar. trots feberyr och lugnt tempo har det ändå varit händelserikt för att vara mig i det modet. vi har flyttat igen. thomas homestay till padang padang beach och hela vägen därifrån till kombok cottage, till gili beach inn på gili air. ja, vi har tagit oss ut till öarna. kan säga som såhär att om jag nu tyckte att uluwatus vyer var fantastiska, då vet jag inte hur ord ska kunna beskriva den här lilla ö-idyllen.
och det är dessutom bara en av alla tre som jag tänkt ska ta mig an. det är som ett redigerat vykort man kan få i postlådan ibland, men på riktigt.
lite som kärlek vid första ögonkastet. jag ljuger inte. det är magiskt vackert. som lonley planets rewiew i southeastasia-boken; alla gili-öarna har olika karaktärer, men de har alla en sak gemensamt, och det är att det är väldigt svårt att vilja ta sig ifrån dom. jag förstår varför nu.
med en kall i handen, vilandes i sanden och med solen i ryggen har jag en liten ö och lombok bakom den som utsikt. andas in allt. hanna och vår ljuvliga dansk chris är ute och paddlar ståendes på det kristallklara vattnet. ser sjukt gött ut. jag valde att vandra själv upp till den norra udden idag. med musik i lurarna och sol i sinnet kom jag tillslut upp till spetsen. därifrån kunde man se gili meno på andra sidan.
det är ön som ligger mellan gili trawagan och gili air. ska ta mig igenom de alla. känner mig friskare redan, blir grymt det här.

 

 

när kärleken valde att inte fortsätta strö sina frön under våra fötter och livet liksom försvann in i ett evigt mörker så funderade jag länge på ifall jag överhuvudtaget någonsin skulle kunna ta mig upp på benen igen, och åka. sätta mig på det där flyget ca 1,5 månad senare efter uppbrottet. flygstolen som jag bokade i november förra året.
nu är det 3 dygn kvar och det känns fortfarande överväldigande. overkligt. rädslan för vad som egentligen finns på andra sidan, men ändå självklart att jag måste utsatta mig för det. för efter alla dagar som har gått den senaste tiden så vill jag tro, tro på att det egentligen finns en mening med den här biljetten som jag sedan länge haft i min hand. att det finns någonting bakom den och att jag egentligen inte behöver vara rädd. för något av det hårdaste har redan hänt och nu är det precis som att jag inte har något att förlora så fort jag bara kommer att gå igenom den där terminalen på kastrup. även om mitt hjärta ofta ropar högt, ibland viskar om att det vill vandra tillbaka till port nr tjugo varje dag. att få luta mitt huvud mot dörren och höra den välbekanta rösten som en gång gav mig det där som jag sen också började tro, på att det var allt det som jag någonsin önskat mig här i livet.
men det är då jag inser att jag verkligen måste jag kasta mig ut. hjärtat och hjärnan vet, att ingenting kommer göra lika ont ändå som det en gång gjorde och gör ibland. ingenting kommer att kunna skada mig på samma sätt. så kasta mig ut i ovissheten. den kan bara bli bättre denna gång. ge mig motgångar och slå mig hårt ibland om du vill, men jag tar mig över, jag tar mig över det här varje dag så kom an bara. ge mig perspektiv, ge mig ro. ge mig en plats där jag kan få se saker klart igen. där jag får hitta tillbaka igen. leva, och känna igen.

 

regnet utanför fortsätter smattra mot rutan. 

jag tror på att våra vägar kommer korsas en dag. att vi kommer se in i varandras ögon och ta in varandra igen på något sätt. vandra vidare med våra historier, kanske inte tillsammans men helt från hjärtat. men man kan aldrig veta. det vet vi inte nu. ingen vet. varken du, eller jag.