Kumasis fattigaste barnhem
17 mars
Torsdag
Det är kväll och idag beslutade vi för att göra något av väldigt stor innebörd. Nämligen att vi nu kommande helg ska spendera den på barnhem. Tyngden innanför mitt bröst är påtaglig, då det är ett av Kumasis fattigaste. Jag försöker ställa mig in i kommande situationer, skapa bilder, försöker sätta mig in i känslor av de mörkaste hörn. Jag kan inte göra annat än att försöka föreställa mig, även om tanken slår mig att jag nog knappt kommer kunna ta på det förrens jag står där. Mitt i det. För vare sig jag vill eller inte så kommer jag inte få reda på det förrän då. Det spelar ingen roll hur man än tänker, för det blir aldrig som man tror i vilket fall ändå. Vi ska köra denna helg fullt ut. Bo i samma otvättade kläder, leva på minimala slantar och sova på deras ytor. Leva livet utifrån deras perspektiv helt enkelt. Det är inte mer än rätt av oss. Jag vill vara ett med barnen.
This is oye.
Jag tror och hoppas på att mammas nyanlända paket från Sverige kommer bespara lite mer av krafterna inför det här. Kaffe. Tack. Vad mer kan man begära? Tack igen. Du är bäst. Paketet innehöll även nya spår av barnkläder som också en liten del skänktes till Millies faster och hennes lilla knodd samma dag. Mycket glädje under ett och samma tak.
Imorgon kommer jag låtas mig se genom andra ögon, det som är huvuddelen av vårt projekt. Vi ska fånga och ta med oss hem. Öppna våra och era ögon. Maten de får, kläderna de bär, där de får sin sömn, vi ska känna och vara på exakt samma nivå. Lika för alla. 100 % av tiden. För vi är alla barn under samma sol.
Torsdag
Det är kväll och idag beslutade vi för att göra något av väldigt stor innebörd. Nämligen att vi nu kommande helg ska spendera den på barnhem. Tyngden innanför mitt bröst är påtaglig, då det är ett av Kumasis fattigaste. Jag försöker ställa mig in i kommande situationer, skapa bilder, försöker sätta mig in i känslor av de mörkaste hörn. Jag kan inte göra annat än att försöka föreställa mig, även om tanken slår mig att jag nog knappt kommer kunna ta på det förrens jag står där. Mitt i det. För vare sig jag vill eller inte så kommer jag inte få reda på det förrän då. Det spelar ingen roll hur man än tänker, för det blir aldrig som man tror i vilket fall ändå. Vi ska köra denna helg fullt ut. Bo i samma otvättade kläder, leva på minimala slantar och sova på deras ytor. Leva livet utifrån deras perspektiv helt enkelt. Det är inte mer än rätt av oss. Jag vill vara ett med barnen.
This is oye.
Jag tror och hoppas på att mammas nyanlända paket från Sverige kommer bespara lite mer av krafterna inför det här. Kaffe. Tack. Vad mer kan man begära? Tack igen. Du är bäst. Paketet innehöll även nya spår av barnkläder som också en liten del skänktes till Millies faster och hennes lilla knodd samma dag. Mycket glädje under ett och samma tak.
Imorgon kommer jag låtas mig se genom andra ögon, det som är huvuddelen av vårt projekt. Vi ska fånga och ta med oss hem. Öppna våra och era ögon. Maten de får, kläderna de bär, där de får sin sömn, vi ska känna och vara på exakt samma nivå. Lika för alla. 100 % av tiden. För vi är alla barn under samma sol.
