2011
en liten årskrönika
//
januari.
jag började mitt år genom att sova på min kommande reskamrats soffa i kungälv.
en människa som jag håller varmt om hjärtat ännu. linnéa.
vi drack kaffe och var kreativa nattmänniskor inför vad som komma skulle.
snart var det så nära. ett stort projekt som först skrevs ner som ett litet ord på papper under sena hösten, skulle bli verklighet. att vi snart skulle slippa gråa dagar, mörker och ensamma gatulyktor med fallande snö i ljuset kom dock att kännas overkligt även om vi längtade efter att komma ifrån.
jag åkte till london innan den stora resan. till pauline som är en av mina närmaste. resan var omtumlande och blev inte alls som vi tänkt oss. svullna fötter, trevande på tusen gator med våra resväskor. hostel från hostel. ett pass som försvann. jag kräkte galla och var så nära på att aldrig komma iväg på min livs resa.
februari.
jag sa hejdå till min säng och rörde allt i huset innan jag tog steget ut. här skulle jag inte vara på väldigt länge. nu skulle jag upp i luften och iväg. ett besök på ambassaden i köpenhamn, vidare till kastrup sen gick jag den långa vägen till kontrollen med gråtande nära bakom mig. jag lät blicken kastas en sista gång över axeln men de var borta. satt jag där sedan och väntade på gatenret. jag och min väska i ett vimmel av människor. folk som var tillsammans och folk som var som jag. ensam för stunden. första gången jag skulle flyga själv. inget jag egentligen funderade på. jag ville bara åka nu.
framme i london var jag inte själv längre. där väntade linnéa och några timmar efter skulle vi blandas i kulturer och landskap för att sedan vara framme vid vår slutdestination. ghana.
det tog lång tid för mig att greppa pennan då intrycken blev allt fler och fler från början. men sen kom jag in i det och skrev i mitt välanvända block. under månaden kom vi för första gången kontakt med tanoso och djungeln, byn adwanpong där vi bodde till en början och där det framtida barnbynsbygget tog vid. det blå rummet. savior of mankind. mycket händelser och möten på kort tid. linnéa blev malariasjuk och vi blev bestulna på pengar.
mars.
vi bodde och flyttade mellan sjukhus till en början. besökte en polisstation. kom på fötter, tog våra maschetas och gick mot bygget. arbetade så länge vi orkade och tog farväl utav byn för att flytta tillbaka till civilisationen igen. glömmer aldrig mamas blick. tillbaka till tanoso. vi lagade mat i grytor med nya bekantskaper från västvärlden på en smutsig bakgård och tog del av röda himlavalv. besökte många platser runtomkring. jag var tillfreds med tillvaron och livet som börjat byggas därnere. då vi tog våra första steg bland bilverkstäderna och in genom träplanken till våra barn. första gången jag såg dig och dina mörka ögon som log. jag kände mig fri.
april.
vi träffade modesto och besökte rehabiliteringscentret för första gången. vår hund som bodde i huset blev överkörd medan vi tillsammans tog följe hem. jag var mestadels ledsen och arg över hur situationen var. men vi stannade kvar i tätt intill barnhemmet, fick det lite mer på fötter och skapade fadderverksamhet. firade douglas med en middag som nästa fick mig att tuppa av så gott det var. fick skjuts på ett flak och omgivningen kändes surrealistisk. där var du, igen. vi dansade tills ägaren fick nog och välte uppochner på bordet den natten. jag och isaac dansade i regnet. shaya, amanda och anton kom från sverige. vi besökte kusten tillsammans för första gången. vi tog tro-tron till busua.
jag lärde känna bosse. höll på att förlora min vän i vågorna. hade aldrig känt mig mer hjälplös. jag var evigt tacksam. drack öl till ljudet av den mörka horisonten. satt kring eld. gick barfota under stjärnorna påväg till djungelfest och älskade där jag var.
maj.
man märkte att tiden började bli knapp. hade svårt att leva i nuet. men försökte så gott jag kunde. få bukt på min bergochdalbana. douglas åkte från ghana och det kändes tomt. men så kom du och lyfte upp mig från djupet. även vid slutet då det var som mörkast. vi planterade majs på fälten, beställde skor och besökte våra barn. vi som egentligen skulle vandrat längst med kusten vid den här tiden. andra saker var helt enkelt viktigare. jag är glad att vi stannade. annars hade jag aldrig fått vara med dig. när jag tänker i efterhand, så var jag nog hemligt kär i dig för stunden. vi spenderade timmar på ditt rum med musik, böcker och prat i natten. du fick mig att tappa andan. livet var för bra för att vara sant.
men dagarna gick fort. och plötsligt skulle jag säga hejdå till allt jag levt vid. barnhemmet. mary. älskade mary. kumasi. och för sista gången stå utanför din port. vända min rygg och gå.
jag trodde det var slutet på allt. men jag vet idag att det inte stämmer. för du finns där ute någonstans och våra vägar kommer att korsas en dag igen.
juni.
tillbaka i vårt paradis busua med omtumlande känslor. bosse hade ordnat två rum och kök till oss för den sista tiden. jag sprang själv på stranden i regnet. tog in tog ut. vi träffade oförglömliga människor nedanför surfshopen och det var längesen jag skrattat så mycket. badade med kläderna på, packade färdigt resten och sög in det sista genom taxifönstret. kände allt och inget alls.
jag var hemma på svenska marker igen. mitt hjärta värkte. satt mycket bakom ratten. var i min egna värld. åkte till havet och bara var där till sena timmar. träffade sedan gamla vänner, gick på spelning, firade student och midsommar precis som förr. precis som att tiden bara stått still. jag var glad över att få se alla fina människor men innerst inne visste jag, att jag inte var lycklig. skrev långa mail i hopp om hjälpsamma svar. tönnersa, östra, klipporna i grötvik och solnedgången i tylösand.
och sen dök du upp en sommarkväll. jag visste innerst inne att du inte var bra för mig. men jag lät dig omfamna mig iallafall. ömtålig som jag var.
juli.
sthlm. inspelning. sång och gitarrspel tidig sommarmorgon. bad i nyfunna sjöar. häng i parker. cowboys. jag förklarar er härmed man och hustru. grillat och långbord i farbrors loge.
augusti.
sensommar i rotorp, konsert med timbuktu och kilometers vandring utmed hamnen. spenderade längre dagar i göteborg. jag trodde att jag var påväg att bli kär igen och att jag hade släppt dig. men jag blev istället sårad och sårade. åkte ut till havet och fick upp fokusen igen. idéer började spånas och livet kändes mycket bättre än på länge. helt plötsligt var mitt inre fyllt av glitter och kometer. jag såg min syster på tv för första gången. vi började planera välgörenhetsfest.
september.
jag började hitta mer och mer tillbaka till mig själv. det tog bara tre månader.
det var nu jag kände mig levande igen och jag hade börjat älska livet igen.
jag var fullt sysselsatt. även om tanken slog mig att det snart var din tur att lämna ghana. att du fortfarande var kvar. men du skulle snart komma allt närmare. spenderade mycket tid med guldklimparna i byn och önskade om att få komma långt i metro photo challenge.
oktober.
styrde i microprojekt för oye. sålde på loppisen bellevue. klippte och klistrade med olika bitar. försökte knyta ihop och knyta isär knutar. tiden gick allt fortare men jag hade mycket vilja. gick långa promenader under gula löv och gjorde precis som jag bestämt. jag föll tillbaka för att kunna bygga ännu högre. jag tyckte livet kändes väldigt bra. jag gjorde det som jag brinner för. det som var roligt och viktigt på samma gång.
november.
snart var dagen här som vi väntat på. jag var nervös och bara hoppades allt skulle gå vägen. och det gjorde det. en dag jag sent kommer glömma. välgörenhetsgalejet - en dag för våra barn gick helt enkelt av stapeln. jag lät en vecka passera. försökte förstå vad som hänt då resultatet blev över all förväntan. jag satt med nya idéer och möjligheter. lägenheter söktes för början på nytt liv på annan ort. det var dags nu. få nya perspektiv. satt snart på ett tåg som skulle ta mig norrut.
december.
sthlm. en röd resväska till en svart soffa i vällingby. knäckebröd och jobbsök. mycket skratt och mysiga ölhak. tillbaka till småland. upp till göteborg. avskedsfest.
och här sitter jag nu i mina föräldrars kök. ser tillbaka på året som har gått. utanför täckts träden tungt av snö som man aldrig trott skulle ske. kaffe bryggs och ännu en omgång julgodis ska tas tag i.
jag har väl aldrig varit mer tacksam för allt jag fått vara med om i år. det har varit ett fantastiskt år och trots motgångar så har allting löst sig och det finns ingenting jag ångrar att jag gjort.
tidigare i denna skrift skulle jag säkert skrivit att jag nu sitter i mitt kök. men faktum är att mitt kök väntar uppe i stockholm. där mitt nya hem ligger och mina systrar och bror bor. julafton på lördag sen tar jag mitt och åker ganska snart. vem vet vad som väntar bakom nästa hörn.
jag känner och jag lever.
vi ses 2012!
//
januari.
jag började mitt år genom att sova på min kommande reskamrats soffa i kungälv.
en människa som jag håller varmt om hjärtat ännu. linnéa.
vi drack kaffe och var kreativa nattmänniskor inför vad som komma skulle.
snart var det så nära. ett stort projekt som först skrevs ner som ett litet ord på papper under sena hösten, skulle bli verklighet. att vi snart skulle slippa gråa dagar, mörker och ensamma gatulyktor med fallande snö i ljuset kom dock att kännas overkligt även om vi längtade efter att komma ifrån.
jag åkte till london innan den stora resan. till pauline som är en av mina närmaste. resan var omtumlande och blev inte alls som vi tänkt oss. svullna fötter, trevande på tusen gator med våra resväskor. hostel från hostel. ett pass som försvann. jag kräkte galla och var så nära på att aldrig komma iväg på min livs resa.
februari.
jag sa hejdå till min säng och rörde allt i huset innan jag tog steget ut. här skulle jag inte vara på väldigt länge. nu skulle jag upp i luften och iväg. ett besök på ambassaden i köpenhamn, vidare till kastrup sen gick jag den långa vägen till kontrollen med gråtande nära bakom mig. jag lät blicken kastas en sista gång över axeln men de var borta. satt jag där sedan och väntade på gatenret. jag och min väska i ett vimmel av människor. folk som var tillsammans och folk som var som jag. ensam för stunden. första gången jag skulle flyga själv. inget jag egentligen funderade på. jag ville bara åka nu.
framme i london var jag inte själv längre. där väntade linnéa och några timmar efter skulle vi blandas i kulturer och landskap för att sedan vara framme vid vår slutdestination. ghana.
det tog lång tid för mig att greppa pennan då intrycken blev allt fler och fler från början. men sen kom jag in i det och skrev i mitt välanvända block. under månaden kom vi för första gången kontakt med tanoso och djungeln, byn adwanpong där vi bodde till en början och där det framtida barnbynsbygget tog vid. det blå rummet. savior of mankind. mycket händelser och möten på kort tid. linnéa blev malariasjuk och vi blev bestulna på pengar.
mars.
vi bodde och flyttade mellan sjukhus till en början. besökte en polisstation. kom på fötter, tog våra maschetas och gick mot bygget. arbetade så länge vi orkade och tog farväl utav byn för att flytta tillbaka till civilisationen igen. glömmer aldrig mamas blick. tillbaka till tanoso. vi lagade mat i grytor med nya bekantskaper från västvärlden på en smutsig bakgård och tog del av röda himlavalv. besökte många platser runtomkring. jag var tillfreds med tillvaron och livet som börjat byggas därnere. då vi tog våra första steg bland bilverkstäderna och in genom träplanken till våra barn. första gången jag såg dig och dina mörka ögon som log. jag kände mig fri.
april.
vi träffade modesto och besökte rehabiliteringscentret för första gången. vår hund som bodde i huset blev överkörd medan vi tillsammans tog följe hem. jag var mestadels ledsen och arg över hur situationen var. men vi stannade kvar i tätt intill barnhemmet, fick det lite mer på fötter och skapade fadderverksamhet. firade douglas med en middag som nästa fick mig att tuppa av så gott det var. fick skjuts på ett flak och omgivningen kändes surrealistisk. där var du, igen. vi dansade tills ägaren fick nog och välte uppochner på bordet den natten. jag och isaac dansade i regnet. shaya, amanda och anton kom från sverige. vi besökte kusten tillsammans för första gången. vi tog tro-tron till busua.
jag lärde känna bosse. höll på att förlora min vän i vågorna. hade aldrig känt mig mer hjälplös. jag var evigt tacksam. drack öl till ljudet av den mörka horisonten. satt kring eld. gick barfota under stjärnorna påväg till djungelfest och älskade där jag var.
maj.
man märkte att tiden började bli knapp. hade svårt att leva i nuet. men försökte så gott jag kunde. få bukt på min bergochdalbana. douglas åkte från ghana och det kändes tomt. men så kom du och lyfte upp mig från djupet. även vid slutet då det var som mörkast. vi planterade majs på fälten, beställde skor och besökte våra barn. vi som egentligen skulle vandrat längst med kusten vid den här tiden. andra saker var helt enkelt viktigare. jag är glad att vi stannade. annars hade jag aldrig fått vara med dig. när jag tänker i efterhand, så var jag nog hemligt kär i dig för stunden. vi spenderade timmar på ditt rum med musik, böcker och prat i natten. du fick mig att tappa andan. livet var för bra för att vara sant.
men dagarna gick fort. och plötsligt skulle jag säga hejdå till allt jag levt vid. barnhemmet. mary. älskade mary. kumasi. och för sista gången stå utanför din port. vända min rygg och gå.
jag trodde det var slutet på allt. men jag vet idag att det inte stämmer. för du finns där ute någonstans och våra vägar kommer att korsas en dag igen.
juni.
tillbaka i vårt paradis busua med omtumlande känslor. bosse hade ordnat två rum och kök till oss för den sista tiden. jag sprang själv på stranden i regnet. tog in tog ut. vi träffade oförglömliga människor nedanför surfshopen och det var längesen jag skrattat så mycket. badade med kläderna på, packade färdigt resten och sög in det sista genom taxifönstret. kände allt och inget alls.
jag var hemma på svenska marker igen. mitt hjärta värkte. satt mycket bakom ratten. var i min egna värld. åkte till havet och bara var där till sena timmar. träffade sedan gamla vänner, gick på spelning, firade student och midsommar precis som förr. precis som att tiden bara stått still. jag var glad över att få se alla fina människor men innerst inne visste jag, att jag inte var lycklig. skrev långa mail i hopp om hjälpsamma svar. tönnersa, östra, klipporna i grötvik och solnedgången i tylösand.
och sen dök du upp en sommarkväll. jag visste innerst inne att du inte var bra för mig. men jag lät dig omfamna mig iallafall. ömtålig som jag var.
juli.
sthlm. inspelning. sång och gitarrspel tidig sommarmorgon. bad i nyfunna sjöar. häng i parker. cowboys. jag förklarar er härmed man och hustru. grillat och långbord i farbrors loge.
augusti.
sensommar i rotorp, konsert med timbuktu och kilometers vandring utmed hamnen. spenderade längre dagar i göteborg. jag trodde att jag var påväg att bli kär igen och att jag hade släppt dig. men jag blev istället sårad och sårade. åkte ut till havet och fick upp fokusen igen. idéer började spånas och livet kändes mycket bättre än på länge. helt plötsligt var mitt inre fyllt av glitter och kometer. jag såg min syster på tv för första gången. vi började planera välgörenhetsfest.
september.
jag började hitta mer och mer tillbaka till mig själv. det tog bara tre månader.
det var nu jag kände mig levande igen och jag hade börjat älska livet igen.
jag var fullt sysselsatt. även om tanken slog mig att det snart var din tur att lämna ghana. att du fortfarande var kvar. men du skulle snart komma allt närmare. spenderade mycket tid med guldklimparna i byn och önskade om att få komma långt i metro photo challenge.
oktober.
styrde i microprojekt för oye. sålde på loppisen bellevue. klippte och klistrade med olika bitar. försökte knyta ihop och knyta isär knutar. tiden gick allt fortare men jag hade mycket vilja. gick långa promenader under gula löv och gjorde precis som jag bestämt. jag föll tillbaka för att kunna bygga ännu högre. jag tyckte livet kändes väldigt bra. jag gjorde det som jag brinner för. det som var roligt och viktigt på samma gång.
november.
snart var dagen här som vi väntat på. jag var nervös och bara hoppades allt skulle gå vägen. och det gjorde det. en dag jag sent kommer glömma. välgörenhetsgalejet - en dag för våra barn gick helt enkelt av stapeln. jag lät en vecka passera. försökte förstå vad som hänt då resultatet blev över all förväntan. jag satt med nya idéer och möjligheter. lägenheter söktes för början på nytt liv på annan ort. det var dags nu. få nya perspektiv. satt snart på ett tåg som skulle ta mig norrut.
december.
sthlm. en röd resväska till en svart soffa i vällingby. knäckebröd och jobbsök. mycket skratt och mysiga ölhak. tillbaka till småland. upp till göteborg. avskedsfest.
och här sitter jag nu i mina föräldrars kök. ser tillbaka på året som har gått. utanför täckts träden tungt av snö som man aldrig trott skulle ske. kaffe bryggs och ännu en omgång julgodis ska tas tag i.
jag har väl aldrig varit mer tacksam för allt jag fått vara med om i år. det har varit ett fantastiskt år och trots motgångar så har allting löst sig och det finns ingenting jag ångrar att jag gjort.
tidigare i denna skrift skulle jag säkert skrivit att jag nu sitter i mitt kök. men faktum är att mitt kök väntar uppe i stockholm. där mitt nya hem ligger och mina systrar och bror bor. julafton på lördag sen tar jag mitt och åker ganska snart. vem vet vad som väntar bakom nästa hörn.
jag känner och jag lever.
vi ses 2012!
