Stay true to yourself

27/2/13

Ibland hinner man inte reflektera över allt som varit. Och ibland är det svårt att förstå att man ska vidare. Dessa dagar har gått fort. Även om jag hela tiden har vetat och haft det där någonstans i baktanken, att hemfärden hem till Sverige igen och resan upp till New York varit väldigt nära, så har man liksom ändå lyckats förtränga det och leva för stunden.

Jag vet liksom inte var jag ska börja och inte heller var jag ska sluta. De här 2 månaderna, på en helt annan breddgrad, plats och okänd kontinent har varit helt otroliga. Jag är glad och tacksam för allt jag fått vara med om återigen, och för att jag tog mig hit. Stolt för att jag mer eller mindre förra året gav mig fan på att kriga loss på hemmaplan, vilket ledde till att jag tog mig hela vägen hit, och dit jag ville i slutändan. Ut i världen på nytt. Och vad kan jag säga, likt en människas abstinens efter droger, så känner jag för resandet. Mer och mer för varje år, och jag är långt från färdig. Allt är möjligt. Jag har dessutom fått dela alla galna och fina minnen med två grymma damer. Vi har tillsammans varit igenom allt och fått ta del av drömlika vyer samt kännt gemenskapen mellan varandra och delat det med andra människor på resans gång. Det kändes tungt att säga hejdå till Yennie och hoppa in i shutteln imorse utan henne. Men jag vet att vi kommer ses snart igen. Och jag glömmer aldrig. Det var som att få en syster på köpet och en bästa kompis som blev större än så. Och alla fina och värdefulla kontakter för framtiden att ta vara på hädanefter. Det finns alltid mycket mer att säga och förmodligen kommer återblickar förekomma väl tillbaka i Sverige igen.

6 länder, 62 dagar med varma möten och minnen bär jag med mig. Tack för det.

Jag och Linnéa är nu i San José. Vårt flyg går härifrån upp till Orlando, sedan New York med start imorgon. Dags för att suga in det sista. Försöka förstå allt fantastiskt som hänt och var jag faktiskt har befunnit mig. I självaste Central Amerika. Ha, inte så pjåkigt. Vi ses i USA.

K
Ä
R
L
E
K

Montezuma.
Frukost på Monte Sol. Att få vakna tidigt, stiga ut på verandan och mötas av soluppgången. Få i sig färsk frukt, en kopp kaffe och strosa runt i sin egna lilla takt. Det är verkligen något speciellt med Montezuma. Även om det kanske är lite mer turistigt än Santa Teresa så är det ändå något fint som råder över det lilla samhället. Det påminner lite om Caye Caulker och den sköna viben bland människor. Den laidbacka atmosfären. Jag, holländaren Jerone, Patrik och Clara från Sthlm kom hit igår. Var fort nere vid vattnet och njöt av kvällsolen på stranden över några öl. Handlade mat och kokade ihop en pasta Carbonara med gänget i köket på hostelet. Senare skulle vi sitta i timmar och prata, gungandes i hängmattor. Skönaste paret, jag kommer sakna dem när vi väl åker härifrån. Patrik och Clara träffade jag i Santa Teresa och vi klickade jäkligt fort. De beslöt sig för att haka på till Montezuma även om de hade ett rum bokat för 2 veckor i Santa Teresa, så här är vi nu.

San Juan Del Sur -> Peñas Blancas -> Libera -> Puntarenas -> Santa Teresa.

Costa Rica.
Har knappt ett hum om vilket datum det är, men jag gissar på den 28... Woops! Nej, nej, sakta i backarna. Så långt fram kan man inte vara. Än är vi inte i NY. 21/2/13 för att vara exakt. Det är mörkt och syrsorna härjar vilt häromkring. Det är varmt och jag hade likväl kunnat sitta här naken. För minsta ansträngning innebär det droppande svett. Jag klagar inte.

Santa Teresa, Mail Pais. Här är jag nu.
På det ställe som verkligen är ett utav dem som man speciellt visualiserat om. Det som man läst, hört och sett fantastiska foton från. Här är, jag nu. 60 sekunders lugnt gungande steg till vågor och drömlika solnedgångar. Stannar en, två nätter och sen styrs nog kosan mot Montezuma som är dryga milen härifrån. Säkerligen lika fint.

3 dagar avklarade här.

Bor på ett hostel som heter Pacha Mama vilket är ett stenkast från stranden här. Ett shysst ställe fyllt med olika typer av väggkonst. Märks att personalen och den som byggt upp plejset diggar gatukonst och graffiti b.la då man kan hitta liknande inspirerande böcker på de flesta borden runtomkring. Hänger i solen och doppar fötterna i poolen. Byggarbetarna öser på för fullt på andra sidan byggnaden. Musik spelas på hostelet och ibland undrar jag om de snott min playlist. Bra med andra ord. Mycket liv.

Ryggen är bättre nu, vilket har varit ett helvete de senaste dagarna då en nerv lyckades komma i kläm.

Annars är allt fint här i San Juan del Sur. Costa Rica är nu inom räckhåll.

Isla De Ometepe. Lago de Nicaragua.
Har inte plockat fram kameran så mycket under den tid vi vistats på ön dessvärre.

Men lite utav cykelturen, hejdå-middagen för Ben och Ojo de Agua har jag då lyckats fånga.

Så, Granada.
Två nätter här so far. Befinner oss på Hostel La Libertad vilket är färgglatt och fint. Vi har här delat sovrum allihop på sex personer, och fått stå ut med en och annan bedbug dessvärre. Staden är mysig med gamla byggnader och uppfattningen jag fått om det tills nu så verkar det vara väldigt stillsamt om kvällarna. Vi har mellanlandat här för att ta oss vidare idag till Isla De Ometepe. En ö ute i Lago de Nicaragua, omringade av vulkaner. Vår vän Ben åker på lördag hem till Australien. Albin och Kevin ska sedan upp till bergen och vi kommer splittras så småningom. Vi kommer därför spendera sista tiden tillsammans där på ön.

 

I mitt blå block står ditt namn nästan överallt.

I stortsett i varje kapitel. I varje inlägg på denna blogg finns ditt namn, osynligt, men närvarande.

Alla hjärtans dag är en dag vilket jag tycker är en väldigt överskattad sådan, varje dag är en viktig för att kunna göra något spontant, fint, speciellt för dem man älskar. Oavsett dag kan man göra det där lilla extra för dem man tycker om. Men uppenbarligen var det så att jag trots det inte kunde låta bli att tänka på dig extra mycket igår. Ulf. Som jag saknar. Hur ska jag ens kunna förklara saknaden? Kanske med att jag skulle kunna ge ett finger eller två för att bara få krypa in i hans trygga famn, eller att få stirra mig blind i hans vackra ögon. Krypa mig in och bygga mitt egna lilla bo. Så intensivt känns det just nu, och smällarna har varit några under resans gång. Då Sverige kanske egentligen inte är där jag ska vara så är han iallafall mitt hem, "hemma". Ifall jag inte hade träffat dig så hade jag förmodligen stannat kvar, vem vet var jag hade varit. Men du är allt det jag någonsin kunnat drömma om. Jag är så glad och tacksam för att du finns i mitt liv och vandrar vid min sida i det jag gör. Min bästa vän, man och styrka. Tack för dig.

Nu är vi här. På stranden, in the middle of nowhere. Resan hit igår var speciell i sig.

Taxi till Ponaloya, hoppa på en liten båt (som man knappt kan tro fortfarande håller och går att fungera) från restaurangen längst ner på gatan i samhället, över en tiny tiny lagun och sedan därifrån, följa stigen i djungeln vad som kändes evigheter i värmen för att tillslut komma fram till ett ställe vid namn Surfing Turtle Lodge. Men så värt i slutändan. Vi var alla tagna av platsen och gjorde oss fort hemmastadda.

 

Vinden är just nu ljummen och de få cabañasen samt dormroomen har fått nya gäster. To Mi och grabbarna från Switzerland samt Russel från Wales har kommit. De andra spelar kort och jag vilar magen i en nersutten soffa efter en sjukt god fiskfillet med garlic butter sause. Folk hänger i gungor, atmosfären är soft och kvällssolen är ett faktum. Vi ska alla ner springa ner mot vattnet efter omgången kortspel. För första gången på länge har jag försökt tänka ut hur vi ska spendera sista tiden i Centralamerika. Vi är som sagt just nu i Nicaragua, och har ett land kvar. Costa Rica. Har funderat på hur vi ska åka, vart vi ska ta oss, stanna vid osv. Förstår inte riktigt egentligen varför jag tänker så, jag har under hela resans gång gått på magkänsla och där man hamnar, hamnar man, utan vidare tanke, utan för att det kännts jävligt bra för stunden. Det är bara knepigt och tänka för mycket. Så ja, det tänker jag fortsätta med tror jag nu. Det får bli vad det blir.

N-J-U-T-A och ta vara på N-U-E-T. Precis så.


För att läsa mer om min resa är det bara att klicka in sig på länken;
"centralamerikat / NY" längst ner på sidan. Då kommer alla inlägg upp från början till slut.
Värme.

10/2

 

Nu har vi varit här, i Leon, i två nätter. Såklart var det tungt att också behöva säga hejdå till Utila, men wow, vilken resa hit till Nica. Resan från Honduras till Nicaragua blev inte alls som planerat, men så mycket bättre. Tack vare två smått flummiga italienare och sättet att släppa taget för en annan. Vi som skulle stannat i San Pedro Sula över natten för att ta Ticabuses tidigt tidigt på morgonen därpå till Managua (Nicaragua) och vidare till Leon, trodde vi. Istället skulle vi hoppa på och pendla bland små bussar längst vägen ner och besöka olika ställen innan boarden över till Nica med två grabbar från Italy. Och så glad man ändå är för det. För i San Pedro Sula hade man nog börjat krypa på väggarna i vilket fall. (En stad som har bland det högsta antal mord per kvarter i världen). De här två speciella killarna från Italien som så hemskt gärna ville ha med oss, eller åtminstone försökte få oss att förstå att det finns annat på vägen än att stanna i San Pedro Sula. När det kommer till den punkten där man bara släpper taget, och tar sig dit känslan styr. Ett vinnande koncept.

 

Utila -> La Ceiba -> San Pedro Sula -> Siguapeque -> Comayagua -> Tegucigalpa -> Leon (Ponaloya)

 

 

Honduras -> La Ceiba -> Utila.

Nu är vi här. Lite som kärlek vid första ögonkastet. Det är varmt och palmerna vajjar runt på ön. Vi bor på Mango Inn och hänger på UDC. Utila Divers Center. Imorgon börjar Open Water kursen för 4 dagar framåt. Vilket såklart är sjukt otippat, nervöst och allt däremellan. Men det ska bli roligt att få testa på, så får man se hur det går i efterhand. Vår instruktör är från New Zeeland och heter Rusty. Han har nu bott på Utila i 2 år. Vi kommer ta del av hans grupp nu de närmsta dagarna och dyka. Sitter i skrivandes stund utanför rummet på hostelet. Första hostelet vi bott på med pool och solen, ja, den bränner gott. Sedan vidare till UDC docken där man mer eller mindre får ta del av solnedgången varje kväll. Ses när vi ses!

 

måste skriva. mitt block ligger i väskan intryckt någonstans på bussen under mig. som tur fann jag just en liten pappersbit, ihopknycklad i min ficka från antiguas gator. på en buss någonstans i honduras. känner inget. känner allt. men jag vet i överlag att det är en saknad som kryper runt inom mig. hur man träffar och knyter band med människor vid olika tillfällen i livet och hur ont det sedan gör när man väl kommer till punkten där man ska splittras. man tänker "tänk om". ovissheten. för när man kommer ses igen. om man kommer ses igen. igårkväll fylldes mina ögon för just av de anledningar. den största nackdelen bakom allt. det onda som kommer med resande fot. försöker se klart. försöker se minnen. vilka helt underbara minnen. en jäkligt vacker dag kanske våra vägar korsas igen, annars får jag tacka så mycket för allt. ler i takt med att jag sluter ögonen igen, för att förhoppningsvis spärra upp dem i la ceiba. ses på andra sidan.

 

27/1
Och vips! Så var man i, tada... Honduras och i La Ceiba för stunden. Efter en smått obekväm och lång resa på 15 timmar raka vägen från Antigua kom vi nu hit tillslut. Väl framme i Antigua igår blev det ingen vidare sömn, då hälften utav våra australienare som vi haft en reunion med i San Pedro, skulle styra sin sista kväll med gänget här, innan avfärd hemåt. Så ja, att man är trött och sliten fortfarande är väl bara förnamnet.

 

Just ja, San Pedro.

Ett ställe vi välfärdade till för 4 dagar sedan och ett ställe i sig måste jag verkligen tillägga. Nu vill jag inte skrämma iväg någon (speciellt inte dig mor) för att besöka denna plats eller väcka ett tvek för att komma hit, men jo, jag har då aldrig tidigare stött på eller hamnat på en plats med så mycket ganja och andra preparat i luften. Inget ovanligt alls att man kunde bli erbjuden kakor, glass eller kaffe med någon sorts knark till, till frukost. 'Some frozen hash fruit maybe? Or brownie? Anyone? Girls?' Doften av gräs skulle bli fullt naturligt tillslut längst hostelets korridorer och hela vägen in till duschen. Hippies strömmandes, dansandes, skrikandes med sin spirituella vibe förbi och mitt framför ögonen. Just detta folkslag fick mig att fundera lite. En teori vilket jag snappade upp genom en konversation med australienaren Luke under Austrailan Day. Jag hade tidigare, innan jag träffade Luke för första gången ifrågesatt och försökt höra med personalen på hostelet och mexikanaren nedanför i restaurangen kring detta folkslag och varför. Det visade sig att kollektivet hippies, speciellt såhär mycket, aldrig tidigare varit här och de var lika fundersamma som jag. Men Luke nämnde något som fick mig att tänka till. Då mayakalendern avslutades för inte alls så längesedan, och 2013 anses vara en ny början så är det tydligen därför de anländer hit för att fira. San Pedro var nämligen en plats som mayaindianer vallfärdade till för en lång tid tillbaka och firade utav diverse anledningar.

Låt oss köra en reverse. Så, veckan i korthet.
Onsdagen 23/1: Sa hejdå till Alen för första gången innan vi hoppade på mini-bussen mot Lake Atitlan. 4 timmar längst höga höjder och slingriga vägar i bergen samt en båttur från Panachjel över sjön var vi framme. Checkade in på Mr Mullet's. Hade reunion med grabbarna från Aussie på kvällen på Zolas hostel. Rolig kväll!

30/1/13

 

Här och nu. Plinkandes på ett tangentbort straight from Utila, i Honduras.

Det är kväll och sängen kallar snart. Dags för att sluta ögonen och ladda upp batterierna för ännu en morgondag under vatten. Under vatten tänker ni? Ja, egentligen så ställer jag mig samma fråga. Helt plötsligt skulle jag ta mig beslutet att faktiskt hoppa på en Diver Course för Open water när vi kom hit till ön. Helt otippat och helt ärligt så har tanken kring dykning aldrig tidigare slagit mig, tydligen, förrän nu.
2 dagar har gått och 2 to go.

Idag stannade vi under ytan över 30 minuter och fick diverse instruktioner. Nervöst, läskigt men också häftigt på samma gång. En vecka har nu gått sen vi hoppade på den lilla bussen längst slingriga vägar i bergen till San Pedro och Lake Atitlan i Guatemala. Vi hann även en sväng tillbaka till Antigua innan det var dags för oss att hoppa på den buss som det skulle ta 15 timmar för oss att komma upp till La Ceiba, Honduras. En reverse kommer när det kommer, då de dagar också varit fulla med intryck. San Pedro alltså. Jisses. Och hur ont det kan göra av att bara säga hejdå.

Hjärtklappning och kämpandes uppför branta backar på 7 km, men vi segrade och nådde tillslut målet.

Fakta:

Pacaya är en aktiv 2 552 meter hög komplex vulkan i Guatemala. Den har varit aktiv i åtminstone 23 000 år, och har haft 23 utbrott sedan den spanska erövringen på 1500-talet. Vulkanen är en turistattraktion och ligger nära Antigua Guatemala och cirka 25 – 30 kilometer söder om Guatemala City.

 

21/1

Sen vi hoppade av båten i Plancencia, för en vecka sedan, har dagarna varit insane. Vi har åkt igenom två länder och stannat i 6 städer på 6 dagar. Så, återigen, att sätta sig ner och fatta pennan har inte riktigt hunnit infinna sig i äventyret, men vafan, det är ju bara sjukt positivt när man tänker efter. Men nu sitter jag här i en flätad hängmattestol som sitter fast genom smått sletna träbjälkar ovanför. Jag ser mig omkring och möts av färgfulla vägmålningar och fina människor. Jag är hög på eufori! Vi befinner oss nu på the Youth Hostel Jungle Party där vi spenderat en natt so far. Vi har haffat oss ett dormroom med 5 bäddar. Det kostar 75 QL per natt vilket motsvarar ungefär det samma som den svenska kronan. Dessutom är det inkluderat allt skulle man kunna säga. Frukost, wifi, sköna backpackers och personal. Priset är därför överkomligt.

Första natten här tog vi mer eller mindre in på första bästa med tanke på resan hit. 8 timmar längst slingriga vägar i bergen var vi ganska så matta allihopa. Så vi bytte dagen efter, och vilket kap. Alen lånar datorn, Yennie softar i hängmattan med the californian guys, Nea pillar på telefonen och George kommer nu precis gående längst den grön/gula/röda hallen. Vi tar det chill idag men imorgon blir det nog en utflykt upp till vulkanerna och Lake Atitlan på onsdag. Justin, en av killarna från Kalifornien tog sin väska och åkte dit idag. Han ska arbeta som bartender på ett utav ställena i närheten av skön. På återseende sa vi! Justin, en annars väldigt skön snubbe som jag är lite smått avundsjuk på. Han sysslar nämligen med det som jag länge velat och vill göra. Han skriver och dokumenterar kring resor, vilket han nu gjort i över 1 år, vilket är så länge som han varit ute och vidgat sina vyer hittills. Och i utbyte (bonus bonus) får han lite para för det han gör. Jag ställde såklart en massa frågor och han tipade mig deras crew. Vem vet vad som kan hända där. I sådanfall måste jag bli grymmare på att uttrycka mig via engelsk skrift. Han diggade verkligen mina fotografier dessutom. We'll see we'll see. En fin och bra kontakt iallafall.

 

Tillbaka till Lake Atitlan. Det är inte bara Justin vi kommer träffa där utan också förhoppningsvis våra grabbar från Aussie. Grabbarna som vi hade en rolig tid med tillsammans på Caye Caulker. Medan vi tog oss söderut efter vistelsen på ön drog dem till Tikal och har rest runt i Guatte sen dess. Så en reunion kommer bli fett rolig!

 

Annat som står i vår 'icke-plan' är Honduras inom kort. Eastcoast. Bay Islands. Utila, Roatan osv. Har räknat ut att det kommer ta ca 12-13 h för oss att resa hela vägen till La Ceiba från Antigua. George, vår mate från London hakar nog på oss upp då han vill spendera sin sista tid på resan med sol och bad. Hell yeah säger vi! Alla ska med!

Ser verkligen framemot Nica med så småningom och att få möta upp saknade Micke P som stortrivs därnere. Livet är lovely och hoppas alla hemma mår bra också och att ni inte fryser ihjäl.
Peace från Guatte och Centralamerikat!

In the depth of winter, I finally learned that within me there lay an invincible summer.
~Albert Camus

 

Hej, hej och hemskt mycket hej. Jag själv tycker att det inte borde finnas några ursäkter för att inte ens dokumentera lite när man är ute och reser, men så kommer vi till det där menet trots allt. Det svåra med att skriva för min del, är att varje dag utav vår journey, bokstavligen är en resa. Nya saker händer hela tiden och man vet aldrig vart man hamnar härnäst. Från den ena dagen till de andra. Som de senaste dagarna tillexempel. Vi har färdats från Placencia, där vi stannade en natt för att sedan åka till Punta Gorda dagen därpå, varav också där stanna en natt. FÖR att sedan hoppa på båten till Guatemala och Livingston den tredje dagen.

Nu är vi i Livingston och har spenderat förgående samt nuvarande dygn med att promenera runt, fått ta del av äkta Garifuna kultur dvs massor med trumspelande och jag har för första gången på länge fått utmana mig själv med det spanska språket.

 

Ca rutt skrivet den 17 jan 2013.

17/1 - Livingston.

Vilka dagar.
Man vet liksom inte vart man ska börja och inte heller vart man ska sluta. Återigen. Vi har haft galet sköna dagar ute till havs med massor av snorkling, god mat, nya fina möten med både crewet på båten, locals och människorna som hakade på trippen. Och förstås nya vyer. Små öar, stora öar.

Jag har hunnit skriva lite i min blåa bok.
Så here that little one's going. Annars för bilderna helt enkelt tala.

Nu är vi i Punta Gorda, kom hit från Placencia idag.
Imorgon siktar vi mot att hoppa på färjan till Livingston i Guatemala.


13/1 - 13
Rendecvous Island.

 

Det är nu morgon och dags att lämna ovanstående och Anthony. Killen som bor och lever på denna lilla, lilla ön. Tar inte mer än 5 minuter att gå runt den. Denna lilla, lilla ö vilken vi fick sätta upp tält och camp på igår. Vi har just vinkat hejdå från båten och nu seglar Ragga Gal samt Ragga King vidare mot nästa ö. Orden är få ang denna tripp hittills. Man har liksom varit helt tagen hela vägen hit och fortfarande är. Stunder som när grabbarna fick napp på stora fiskar, när vi stannade mitt i ingenstans i det stora blå och fick storkla ner bland rockor och hummrar. Som när man igår fick ligga uppe på däck, torka på nytt av sköna solen och få maten serverat under tiden båten hann segla vidare. Som när man fick ta del av solnedgången i fjärran.

 

 

Och så mycket mer. Kapten Ramsey, Shane, Chilo och de andra är verkligen duktiga på det de gör. Vi har en rolig tid tillsammans. Väl framme på ön igår blev det mörkt rätt fort och vi fick skynda oss lite mer än Go slow mode för att få upp våra tält. Men med tanke på vinden var det inte det lättaste. Trots att man är en gammal hederlig festivalare så hjälpte det inte direkt mot vindens styrka, men tillslut så. En upphängd fotogenlampa senare och långbord mot horisonten satt vi och hade vår egna lilla bar serverat i form av romflaskor och läsk. Vi skålade för trippen so far. Skrattade högt med brudarna från Zurich och slogs om nachosen med fransfolket från Canada. Fint liv.

 

Tobacco Caye next!

 

Med vind i segeln, lite smått brända fötter och solblekt hår cruisar vi vidare. Placencia är snart i sikte och sista dagen är kommen på färden. Även det här känns också ganska lustigt då man levt till sjöss med tjugo andra, fina människor på sitt sätt. Vi har alla cruisat vidare, ätit och skålat tillsammans. Snorklat och fått se häftiga ting på botten av havet.

 

 

Igår hamnade vi på Tobacco Caye. En ö som en annan googlat fram bilder och info på. En liten större ö än den första med en bar och några hus. Vi slog upp camp och även denna natt sov jag jämte Lara från Argentina. Bruden med bootyn och rastaflätorna. Väl framme var vi nästan i vattnet direkt och dusch därefter. Obeskrivlig känsla.  Öl på det och en solnedgång längst bryggan ut till båtarna.

Återigen kände jag innan det, när jag själv promenerade runt ön med kameran i hand; Att jag lever i drömmen. Fullkomlig eufori. Och jag är mitt i det. Mitt i det där som man länge inte trodde fanns på riktigt. Som jag länge längtat efter denna känsla. Enda sedan Ghana när jag tänker efter. Just det där obeskrivliga men så lyckliga. Euforin, livet, här och nu.

Kvällen på ön blev sen och plötsligt skulle all el stängas av. Jag som lider av sämst mörkerseende blev detta minst sagt en utmaning. Men vilken feeling att få blicka upp och följa stjärnhimlen längst palmträden 'hem'. Det finns så mycket mer från resan. Som när vi stannade till vid en annan ö, hoppade i med varsin plastficka med sedlar och fick simma in till stranden för att komma iland från båten, för att tillslut kunna avnjuta varsin öl. Men jag låter istället bilderna få tala nu. Ciao bella!