Stay true to yourself

30/1/13

 

Här och nu. Plinkandes på ett tangentbort straight from Utila, i Honduras.

Det är kväll och sängen kallar snart. Dags för att sluta ögonen och ladda upp batterierna för ännu en morgondag under vatten. Under vatten tänker ni? Ja, egentligen så ställer jag mig samma fråga. Helt plötsligt skulle jag ta mig beslutet att faktiskt hoppa på en Diver Course för Open water när vi kom hit till ön. Helt otippat och helt ärligt så har tanken kring dykning aldrig tidigare slagit mig, tydligen, förrän nu.
2 dagar har gått och 2 to go.

Idag stannade vi under ytan över 30 minuter och fick diverse instruktioner. Nervöst, läskigt men också häftigt på samma gång. En vecka har nu gått sen vi hoppade på den lilla bussen längst slingriga vägar i bergen till San Pedro och Lake Atitlan i Guatemala. Vi hann även en sväng tillbaka till Antigua innan det var dags för oss att hoppa på den buss som det skulle ta 15 timmar för oss att komma upp till La Ceiba, Honduras. En reverse kommer när det kommer, då de dagar också varit fulla med intryck. San Pedro alltså. Jisses. Och hur ont det kan göra av att bara säga hejdå.

Hjärtklappning och kämpandes uppför branta backar på 7 km, men vi segrade och nådde tillslut målet.

Fakta:

Pacaya är en aktiv 2 552 meter hög komplex vulkan i Guatemala. Den har varit aktiv i åtminstone 23 000 år, och har haft 23 utbrott sedan den spanska erövringen på 1500-talet. Vulkanen är en turistattraktion och ligger nära Antigua Guatemala och cirka 25 – 30 kilometer söder om Guatemala City.

 

21/1

Sen vi hoppade av båten i Plancencia, för en vecka sedan, har dagarna varit insane. Vi har åkt igenom två länder och stannat i 6 städer på 6 dagar. Så, återigen, att sätta sig ner och fatta pennan har inte riktigt hunnit infinna sig i äventyret, men vafan, det är ju bara sjukt positivt när man tänker efter. Men nu sitter jag här i en flätad hängmattestol som sitter fast genom smått sletna träbjälkar ovanför. Jag ser mig omkring och möts av färgfulla vägmålningar och fina människor. Jag är hög på eufori! Vi befinner oss nu på the Youth Hostel Jungle Party där vi spenderat en natt so far. Vi har haffat oss ett dormroom med 5 bäddar. Det kostar 75 QL per natt vilket motsvarar ungefär det samma som den svenska kronan. Dessutom är det inkluderat allt skulle man kunna säga. Frukost, wifi, sköna backpackers och personal. Priset är därför överkomligt.

Första natten här tog vi mer eller mindre in på första bästa med tanke på resan hit. 8 timmar längst slingriga vägar i bergen var vi ganska så matta allihopa. Så vi bytte dagen efter, och vilket kap. Alen lånar datorn, Yennie softar i hängmattan med the californian guys, Nea pillar på telefonen och George kommer nu precis gående längst den grön/gula/röda hallen. Vi tar det chill idag men imorgon blir det nog en utflykt upp till vulkanerna och Lake Atitlan på onsdag. Justin, en av killarna från Kalifornien tog sin väska och åkte dit idag. Han ska arbeta som bartender på ett utav ställena i närheten av skön. På återseende sa vi! Justin, en annars väldigt skön snubbe som jag är lite smått avundsjuk på. Han sysslar nämligen med det som jag länge velat och vill göra. Han skriver och dokumenterar kring resor, vilket han nu gjort i över 1 år, vilket är så länge som han varit ute och vidgat sina vyer hittills. Och i utbyte (bonus bonus) får han lite para för det han gör. Jag ställde såklart en massa frågor och han tipade mig deras crew. Vem vet vad som kan hända där. I sådanfall måste jag bli grymmare på att uttrycka mig via engelsk skrift. Han diggade verkligen mina fotografier dessutom. We'll see we'll see. En fin och bra kontakt iallafall.

 

Tillbaka till Lake Atitlan. Det är inte bara Justin vi kommer träffa där utan också förhoppningsvis våra grabbar från Aussie. Grabbarna som vi hade en rolig tid med tillsammans på Caye Caulker. Medan vi tog oss söderut efter vistelsen på ön drog dem till Tikal och har rest runt i Guatte sen dess. Så en reunion kommer bli fett rolig!

 

Annat som står i vår 'icke-plan' är Honduras inom kort. Eastcoast. Bay Islands. Utila, Roatan osv. Har räknat ut att det kommer ta ca 12-13 h för oss att resa hela vägen till La Ceiba från Antigua. George, vår mate från London hakar nog på oss upp då han vill spendera sin sista tid på resan med sol och bad. Hell yeah säger vi! Alla ska med!

Ser verkligen framemot Nica med så småningom och att få möta upp saknade Micke P som stortrivs därnere. Livet är lovely och hoppas alla hemma mår bra också och att ni inte fryser ihjäl.
Peace från Guatte och Centralamerikat!

In the depth of winter, I finally learned that within me there lay an invincible summer.
~Albert Camus

 

Hej, hej och hemskt mycket hej. Jag själv tycker att det inte borde finnas några ursäkter för att inte ens dokumentera lite när man är ute och reser, men så kommer vi till det där menet trots allt. Det svåra med att skriva för min del, är att varje dag utav vår journey, bokstavligen är en resa. Nya saker händer hela tiden och man vet aldrig vart man hamnar härnäst. Från den ena dagen till de andra. Som de senaste dagarna tillexempel. Vi har färdats från Placencia, där vi stannade en natt för att sedan åka till Punta Gorda dagen därpå, varav också där stanna en natt. FÖR att sedan hoppa på båten till Guatemala och Livingston den tredje dagen.

Nu är vi i Livingston och har spenderat förgående samt nuvarande dygn med att promenera runt, fått ta del av äkta Garifuna kultur dvs massor med trumspelande och jag har för första gången på länge fått utmana mig själv med det spanska språket.

 

Ca rutt skrivet den 17 jan 2013.

17/1 - Livingston.

Vilka dagar.
Man vet liksom inte vart man ska börja och inte heller vart man ska sluta. Återigen. Vi har haft galet sköna dagar ute till havs med massor av snorkling, god mat, nya fina möten med både crewet på båten, locals och människorna som hakade på trippen. Och förstås nya vyer. Små öar, stora öar.

Jag har hunnit skriva lite i min blåa bok.
Så here that little one's going. Annars för bilderna helt enkelt tala.

Nu är vi i Punta Gorda, kom hit från Placencia idag.
Imorgon siktar vi mot att hoppa på färjan till Livingston i Guatemala.


13/1 - 13
Rendecvous Island.

 

Det är nu morgon och dags att lämna ovanstående och Anthony. Killen som bor och lever på denna lilla, lilla ön. Tar inte mer än 5 minuter att gå runt den. Denna lilla, lilla ö vilken vi fick sätta upp tält och camp på igår. Vi har just vinkat hejdå från båten och nu seglar Ragga Gal samt Ragga King vidare mot nästa ö. Orden är få ang denna tripp hittills. Man har liksom varit helt tagen hela vägen hit och fortfarande är. Stunder som när grabbarna fick napp på stora fiskar, när vi stannade mitt i ingenstans i det stora blå och fick storkla ner bland rockor och hummrar. Som när man igår fick ligga uppe på däck, torka på nytt av sköna solen och få maten serverat under tiden båten hann segla vidare. Som när man fick ta del av solnedgången i fjärran.

 

 

Och så mycket mer. Kapten Ramsey, Shane, Chilo och de andra är verkligen duktiga på det de gör. Vi har en rolig tid tillsammans. Väl framme på ön igår blev det mörkt rätt fort och vi fick skynda oss lite mer än Go slow mode för att få upp våra tält. Men med tanke på vinden var det inte det lättaste. Trots att man är en gammal hederlig festivalare så hjälpte det inte direkt mot vindens styrka, men tillslut så. En upphängd fotogenlampa senare och långbord mot horisonten satt vi och hade vår egna lilla bar serverat i form av romflaskor och läsk. Vi skålade för trippen so far. Skrattade högt med brudarna från Zurich och slogs om nachosen med fransfolket från Canada. Fint liv.

 

Tobacco Caye next!

 

Med vind i segeln, lite smått brända fötter och solblekt hår cruisar vi vidare. Placencia är snart i sikte och sista dagen är kommen på färden. Även det här känns också ganska lustigt då man levt till sjöss med tjugo andra, fina människor på sitt sätt. Vi har alla cruisat vidare, ätit och skålat tillsammans. Snorklat och fått se häftiga ting på botten av havet.

 

 

Igår hamnade vi på Tobacco Caye. En ö som en annan googlat fram bilder och info på. En liten större ö än den första med en bar och några hus. Vi slog upp camp och även denna natt sov jag jämte Lara från Argentina. Bruden med bootyn och rastaflätorna. Väl framme var vi nästan i vattnet direkt och dusch därefter. Obeskrivlig känsla.  Öl på det och en solnedgång längst bryggan ut till båtarna.

Återigen kände jag innan det, när jag själv promenerade runt ön med kameran i hand; Att jag lever i drömmen. Fullkomlig eufori. Och jag är mitt i det. Mitt i det där som man länge inte trodde fanns på riktigt. Som jag länge längtat efter denna känsla. Enda sedan Ghana när jag tänker efter. Just det där obeskrivliga men så lyckliga. Euforin, livet, här och nu.

Kvällen på ön blev sen och plötsligt skulle all el stängas av. Jag som lider av sämst mörkerseende blev detta minst sagt en utmaning. Men vilken feeling att få blicka upp och följa stjärnhimlen längst palmträden 'hem'. Det finns så mycket mer från resan. Som när vi stannade till vid en annan ö, hoppade i med varsin plastficka med sedlar och fick simma in till stranden för att komma iland från båten, för att tillslut kunna avnjuta varsin öl. Men jag låter istället bilderna få tala nu. Ciao bella!

 

Imorgon bär det av!

'The Island Hoping'. Efter introduktionen i eftermiddags är jag ännu mer taggad.

Vi blir ett gäng på 20 personer som under 3 dagar och 2 nätter kommer ha the greatest time, högst troligt.

Centralamerika 13

9/1

Onsdag och har just nu ett gäng flummiga australienare och norskar käkandes vid vårt bord.

Kevin är en utav dem som tidigare hakade på en lång utforskning promenix med oss på ön.

Vi tog längst stråken söderut. Förbi all turism vidare ner till den lilla flygplatsen och 'The garbage dump'.
Kanske inte låter så charmigt men det var speciellt i sig. Vi hade nämligen hört rykten om att det skulle finnas krokodiler där, men väl där nämnde några locals att vi just missat dem och att de solbadade. Alright! Helt naturligt, sådär. Vi var även en sväng med Alen och matade Tarpon fishes. En smått energikick i sig när man fick locka dem till sig med dinglade sardiner från bryggan. En efter en hoppade dessa stora fiskar upp och man blev såklart helt till sig över hur kvicka dem är.

 

Gänget här är guld och kvällen blir nog det likaså.

Livet känns jävligt bra helt enkelt. Har lite svårt för att formulera mig mer än så,

så vi sätter punkt.

Where your the mind goes wanders is where the heart is.

 

Centralamerika 13

7/1 - 13

Ännu en dag i paradiset.
Hänger ut på gården utanför vår fina cabaña. Vinden är ljummen och fläktar gott mot den smått brända huden. Softar med Alen Free längst det långa, turkosa träbordet vid ingången till Guesthouset. Har blivit en del av vår chillspot här på boendet. Han visar fotografier från tider way back då han hade 'Dreadlocks til' the ass' som han kallade det. Vi vaknade med solen idag och har som mest glidit runt och upptäckt nya hörn på ön. Alen Free är vår amerikanska vän som på väldigt lång tid inte haft ett riktigt hem. Knappt stannat på samma ställe mer än 2 månader på 10 år, men för det, är han faktiskt gladare och piggare än någonsin tidigare. Här på Caye Caulker och Belize har han varit minst 1 gång varje år sen han började sin livsresa och valde sitt sätt att leva. Därför så är han väl medveten om de flesta locals och ställen som ön besitter. Även alla shitholes som han så fint uttryckte det.

 

Det tog därför inte lång tid heller förrän han tipsade om 'The Island Hoping'.

Vilket innebär att man på 3 dagar och 2 nätter seglar runt och besöker flera fantastiska öar längst vägen ner till södra Belize. Så nu har vi skrivit upp oss och på lördag den 12/1 bär det av. Betala deposit på torsdag och introduktion på fredag. Mat, dryck, tält, snorkling-utrustning, allt inkluderat! Raggamuffin tours är crewet som kommer ta oss vidare ner helt enkelt. Det bästa med turen är dessutom att den går åt det håll och rutt som vi 'planerat'. Förbi Dangriga och Hopkins för att sedan stanna i Plancencia. Vem vet när man sedan har Guatemala inom räckhåll? Ganska snart perhaps.

 

Jag är sjukt taggad och hur ofta händer det att man får segla runt en massa öar i Karibiska havet? Inte varje dag I guess. Hemma känns faktiskt långt bort nu, men det finns en person jag hade velat visa allt detta och det är du, Ulf. Jag ska ta dig hit en vacker dag om det är så. Dags för att lägga pennan en stund nu och se vart kvällen bär. Vi spekulerar lite kring en BBQ här på gården. Lämna lappar och bjuda in grannarna och liknande. Köpa några buckets of beer and some good food som Alen sa.
We'll see we'll see!
Mañana mañana.

Centralamerika 13

6/1
Ett dygn senare med många fantastiska, surrealistiska, smått knäppa men helt underbara intryck.
Caye Caulker.

 

Landade i Belize runt 11.30 tiden igår, vilket också är 6 timmar bakåt från Sverige. Efter en flygtur över karibiska öar och korallrev kände jag ett direkt lugn och må låta klyshigt, men det kändes verkligen, som att; nu är jag precis påväg åt rätt håll. Hit och inget annat. Fullkomligt rätt. Väl framme på den lilla flygplatsen gick allt smidigt och reaggemusiker var det första intrycket och som hördes bland folkvimlet som strömmade runt. Ett band som stod och lira under tiden man drog av sina väskor från banden. Väl ute och efter relativt ombyte på närmaste toalett, (29 grader) lyckades vi haffa en stor taxi med ett annat par. Bara chaffisen utgjorde bland de första bästa intrycken genom att referera, spela och sjunga till
Bob Marley hela vägen påväg in mot Belize City.

Jag fick kontakt med Yennie via sms, som också nu kommer hänga med oss en hel del på resan vägen ner till Costa. Hon kom till Belize dygnet innan oss och skulle nu sitta och vänta på oss vid The Water Taxi station, som i sin tur skulle ta oss ut till ön Caye Caulker. Svettiga men glada var vi snart på däck och redo för att skumpa iväg. Helt tagna av det fantastiska vatten och övriga öar som passera förbi vår puttrande båt. Mulet, men fortfarande lovely. Båten skulle efter ca en halvtimme säkert sakta in och man kunde av ren glädje skymta en del utav de hus som en annan googlat fram på Internet för några månader sedan. Ännu vackrare dessutom.

 

Alla dessa hus, byggnader, bungalows, hostels, cabanas målade likt regnbågens färger.
Hundar och andra djur som springer fritt omkring, roliga och knäppa småbutiker men framförallt alla
härliga backpackers och lokalbefolkning som spatserar förbi på de vita sandvägarna. Caye Caulker
har inga riktiga gator så bästa sätt att ta sig fram på den lilla ön är genom golfbilar eller cyklar
vilket också är ganska eget och charmigt i sig.

Väl framme gick vi först till Tina's som man läst om i guideböckerna. Ett hostel precis vid vattnet
och enligt kontaker, en backpackers dröm. Det var dessvärre fullbokat, men ägaren tipsade vänligt vidare
till andra hostel i närheten på ön. Mitt i letandet dök plötsligt en äldre snubbe upp på sin cykel och
frågade om vi behövde boende. Slutade med att vi nu lunkade efter honom runt de flesta hörn medan han
cykla sakta runt på sin bike. Hörde oss runt på lite olika ställen och tillsist hittade han en liten
stuga åt oss på Marinz som det heter. Turkosa småstugor bland vackra växter och hängmattor. Vi tackade
Bryan så mycket och han, som jag tror, vanligt cyklade vidare lugnt på sin cykel.

Spenderade resten av dagen med att själva go slow kring ön, ta ut lite sedlar och knäcka några öl.
Fortfarande helt tagna, såklart.

 

Även om man fortfarande var lite mörbultad så hängde vi ut kvällen i mattorna utanför cabanan.
En kille som heter Allan dök upp och detta skulle visa sig att vi sedan hängde där och hade konversationer till timmar. Om liv och perspektiv. Redan där började man plötsligt snacka projekt, vi får väl se. Reslivet och kreativitetsdrivet. Vi sa godnatt och konstaterade; Vi måste ju vakna upp imorgon till
detta fina liv igen.

Och ja, idag har vi också mest glidit runt och gjort det vi känt för. Utforskade ön lite till och träffat
fler härliga människor från andra delar av världen. Tagit det första doppet i det turkosa vattnet och som
mest flytit runt. Lyssnat och sett människor skaka loss till reggaetoner längst ut på udden vid Lazy Lizard.

 

I skrivandes stund sitter jag just nu utanför vår lilla turkosa trästuga, med sand mellan tårna och en palm som vajjar sakta fram och tillbaka över huvudet, under stjärnklar himmel. Det är kväll och mörkret har trängt sig in på gatorna på ön Caye Caulker, men så långt från mörker som det bara kan bli. Här är helt fantastiskt och det är svårt att fatta orden över allt det där som händer inom en när man nu kommit hit. Men det har också bara gått två dagar och ja, intrycken är plenty. Men tänkte jag nu ska försöka återberätta lite av de senaste dygnen under resan hit samt vad som är här och nu i nästa inlägg.

 

Ur en blå dagbok.

4/1 - 13

Hej och hemskt mycket hej från Miami International Airport.
Vilken intensiv och omtumlande dag. 00.00 började resan igår, svensk tid. Puttrandes på vägen från Lidhult nådde vi tillslut Danmark och Kastrup. Flyget hit gick faktiskt väldigt smidigt trots den korta mellanlandning i Dusseldorf som man byggt upp lite av en nojja för hur det skulle gå, men det gick! Och 10 h flyg senare, Hello Miami. Även immigrationen gick bra trots suspekta vakter och utfrågning kring vår visit. Förklarade snällt att vi som sagt här över dagen för att ta oss vidare till Belize morgonen efter. Muttrande vakter och vi kom sedan vidare. Väl igenom och haffning utav våra väskor, sagt och gjort vinkade vi in en cab som sedan skulle ta oss till en adress på Miami Beach som Yennie tipsat om. 26 grader, nervevade rutor och skinande skyskrapor längst highwayen med stora skyltar mot "Down Town Miami". Palmer och bara ren Will Smith låtar-feeling.

 

Taxin stannade tillslut utanför hostelet vi snackat om. Ungdomshäng fullt ut och skön atmosfär. Bland sidogator vars elledningar hänger lite som dem vill och byggnader i karamellfärger. Färgstarka människor och en och annan 'Lords of Dogtown' vibe då skejtare rulla förbi frenetiskt och även hängde utanför hostelet, precis som på film. Knäckte varsin bärs och beslöt oss sedan för att vandra vidare neråt gatan och folkvimlet i kvällsolen, ner till stranden. Musik från alla håll, människor överallt och snart hade vi passerat den vita stranden och efterlängtat doppat våra fötter. Jag har nog inte riktigt kunnat förstå det ännu. Om vart vi faktiskt är och är påväg mot, men det känns också fruktansvärt bra. Vi och våra ryggsäckar. Miami i all ära, men nu är inte detta jag är ute efter. Utan det är lugnet och smultronställena ute på det karibiska havet. Och imorgon är vi äntligen där.

Första stoppet i Centralamerika, Belize. Yennie möter upp oss vid båtstationen, där någonstans, ni vet, och sen beger vi oss ut mot Caye Caulker. Vad som händer därnäst, det får vi se. Dags att försöka hålla värmen på ett kallt flygplansgolv, paradiset väntar som sagt. Ciao!

5/1 - 13


En timme kvar till Boarding. Efter en resa på drygt 20 h och efter att ha vaknar varje halvtimme inatt för att vrida sig och hålla värmen på golvet är jag ändå glad. Nu är det inte långt kvar till Belize. För en liten stund sedan ställde jag mig och blickade ut över flygplansfältet. Fångade lite av livet nere på fältet genom kameran, men kunde hela tiden inte låta bli att blicka lite extra på den mörka mannen med gråa hatten. Tänkte att jag så gärna hade velat ha ett porträtt på honom. Sagt och gjort, gick jag fram, satte mig bredvid och frågade honom vart herrn skulle. Två flugor i en smäll, Belize. Vi satt och pratade en stund om att resa, om visum, kulturkrockar, klimat och självklart om hur Belize är. Jag visade kartan ur min bok och han pekade glatt ut vart han bodde. Belize City. Som tidigare advokat och rådgivare bad han mig att vara extra försiktig kring staden. Mycket rån och misshandel förekommer, precis som det man hört kring. Även om jag själv är ganska noga med att bilda min egna uppfattning så kände jag, efter att ha pratat med fler kring samma sak, så bör man nog ändå ta detta vid sig.


Som tidigare nämnt, två flugor i en smäll. Jag fick mitt foto. Vi skakade hand och den gamle mannen önskade mig lycka till i livet och på resan samtidigt som han sedan muttrade lite glatt för sig själv "Alright, alright, alright."

Centralamerika 13'
Love life now

Inom några timmar startar motorn igång och rullar ner mot Köpenhamn - Kastrup. En väg vars alla ljus vid midnatt, frenetiskt kommer susa förbi mot nya kapitel. Imorgon är det vi som lyfter.

Blott de tama fåglarna har en längtan, de vilda flyger.
Vi ses på andra sidan.