Stay true to yourself

Idag steg jag upp i ottan och gnuggade sömnen ur ögonen.
Diverse olika förberedelser och andra praktiska ting skulle styras innan Hallandsposten skulle besöka oss, och rätt som det var, knacka det på dörren. Mötet med Jan för Douglas och mig var ett fint sådant. Vi satt hemma i köket, jag bjöd på fika och vi pratade om projekten, om mål och framtid vilket jag tror och hoppas kommer framgå mycket i repotaget. Blir definitivt till att hålla stort utkik efter tidningen kommande dagar!

Efter en lyckad förmiddag tog vi solen i våra händer och avslutade med fotografi ala familjeporträtt.
Att le inifrån och ut. Här har vi det sagt klick:

Försöker mig på lite höststädning idag.

Det går sådär med tanke på att fysisk aktivitet inte är nummer ett av saker att utsätta sig för just nu.

Städar även lite i datorn, det går bättre!

Tänkte dessutom höra om någon är intresserad av att köpa foton så här till höst/vinter?

Intresset har varit högt tidigare jag frågat. Har massa fina fotokopior från tidigare utställningar,

bland annat denna på bilden ovan. Om annan storlek önskas eller övriga förslag, kan jag även

beställa hem om någon är sugen.

HAR DU SETT ETT FOTO DU VILL HA PÅ DIN VÄGG?
(På http://ettogonblickbara.blogspot.se/ eller från någonannanstans som ligger och knager i minnet)
Maila mig på [email protected] för mer information.

Puss!

Filmsnutt från helgen som var.
Stunder hos en fin pannkaksgubbe och människor fyllda med heliumhalsar bland annat.

Inatt drömde jag att jag hade gått bort i en plötslig död. Ung och egentligen helt frisk, men under oförklarliga ting aldrig vaknat mer. Att mitt hjärta bara stannat.

Det var skrämmande verkligt och mitt i allt vandrade jag ändå runt bland vänner och familj utan egentligen själv förstå att jag faktiskt inte levde mer. I försök att kommunicera, krama om och prata med människor i min närhet men förgäves, utan respons. De såg mig inte, men jag fortsatte hoppas. Tiden passerar och flyter sedan iväg som livet i en revy. En varm sommardag, jag sitter skrattandes bredvid Linus utanför ett ställe i närheten utav Lidhult där vi alltid hängt till sen vi var små. Efter ett taget fotografi och en diffus situation springer jag fram för att se det tagna fotot. Jag är inte med. Linus sitter alldeles själv på fältet och ler mot fotografen, vilken jag fortfarande inte kan koppla. Jag springer tills hjärtat går i hundrafyrtio, uppför Solberga backen och vidare hem tills jag knappt förmår att stå på mina egna ben mer, men hoppas och kämpar vidare, försöker förstå.

Men ingenting går att begripa mer. Jag innanför dörren och bara skriker, precis som jag själv vore döv.
Ingen hör. Varken mamma, pappa eller broder.
Inte ens hundarna utanför reagerar på min existens. Inte förens jag börjar rycka i sladdar och gör så att ljusen börjar vibrera i huset. Då kastas ögon en extra gång bakom axeln, samtidigt som jag, finner ett foto på mig själv och min begravning. Ett födelsedatum och ett annat. En grå sten med duvor som lyfter mot skyn. Jag tappar hakan och börjar slå i väggar. En dov röst börjar eka i huvudet och får mig så småningom att sluta. Jag stannar upp för att lyssna. Det är mamma som säger; Jag hör dig Isabell.

Och här vaknar jag.
Kallsvettig och för ett tag trodde jag faktiskt att det var sant.

//

Låt mig leva så länge jag bara kan, för jag lovar, jag kommer leva.

 

 

Jag vet inte om jag kommer kunna hålla mig borta från dig så mycket länge till.

Efter allt jobb och slit känner jag nu att jag varit tyst här alldeles förlänge för att kunna hålla det inom mig, fram tills nu. För dem som kommer ihåg så nämnde jag för några månader sen att jag förmodligen kommer resa och är påväg någonstans efter årsskiftet och lever, på riktigt. Och ja, nu kan jag se tillbaka på allt det där med ett fett smile.

 

Med biljetten bokad så ska jag äntligen få damma av väskan igen och är den som gittar från landet med start Januari och i sikte har det karibiskt turkosa havet, surfar på dess vågor, sover i mysiga bungalows, jammar på vita stränder, tar del av nya spännande möten, horisonter och kulturer i Centralamerika för ett tag. En fet resa genom en mängd länder som sedan kommer avslutas i The concrete jungle NY, och inte bara det, jag får grymt sälle i följd av min kära vapendragare fröken Mainkvist också. Så najs babe.

Och dessutom, resan är så långt från avslutad när man väl landar i Sverige runt vår igen, för det är nämligen en transportsträcka från ett flyg till ett annat, nämligen hem och tillbaka till mitt kära Ghana från slutet på april till mitten på sommaren. PURA VIDA, Akwaaba home och längtan.

Som vanligt när jag far uppe bland molnen, hänger på en avlägsen strand, styr i projekt så fattar jag ofta pennan vilket resulterar i några inlägg denna sida, men även sagt klick på; http://ettogonblickbara-part-two.blogspot.se/

Bara att hänga på homies!
Wohooo! Love life.

♥

Ibland älskar jag bara internet.
Speciellt när man registrerat några få toner, bara genom något program/reklam från TV och lyckas, på ett eller annat sätt, luska fram godbitarna här.

Tack.
Tack för vad det ger inom mig och för alla fler bilder det skapar.

Två veckor bakåt med sagt klick på telefonen.
Hoppade in i en mörk volvo med fina vänner och styrde kosan till Växjö för den bästa festen på riktigt länge. Största lägenheten fylld med soffor, mys och indisk anda. Vi förblev på samma ställe hela kvällen och invigde också baksmällan tillsammans. Och jag träffade dig.

Glada och nöjda i kollektivet. Förmodligen inte riktigt i vårt sinnesfulla bruk.
Eftermiddagen kom och det var dags att vinka hejdå till goda vänner. Kramkalas utanför biografen och du smekte min kind. Stirrandes ut på ett passerande gråmulet Sverige från bilfönstret, men med varme inombords.

Påbörjade veckan bra. Dagdrömde ganska mycket. Kunde och kan inte förstå hur tiden lyckas gå så fort, och hur saker och ting förändrats.

Dagdröm nummer två med några utav mina närmaste på bild.

Veckans alla vardagar lyckades ändå springa iväg trots att halsen ville ge mig en ilsken böld och PMS på köpet. Det var liksom inte som uppdukat för att jag skulle få komma iväg under lördagen som jag länge velat, men när väl kvällen var kommen, gick det bara upp för mig. Bokade en tågbiljett och kastade mig in i en gammal bil utan servo mot västkusten. Överraskande sms senare och en varm famn var redo att få stå och ta emot. I väntans tider så satt jag och visste, snart skulle vi ses igen.

Det blev en sen natt i Göteborg och vi vaknade upp till solskenet.

En lägenhet fylld med gröna växter, träpersienner och ballonger fasttejpade i taket efter ett kalas i veckan.

Du fick mig att le och bjöd på god frulle.

Är verkligen tacksam.
Tacksam för alla möjligheter som livet egentligen ger,
något som inte alla får vara med om på samma sätt.
Att få vakna på morgonen och veta att; idag jag kan göra allt jag vill om jag bara vill. Jag kan flytta till andra sidan jordklotet likväl som jag kan flytta till okända städer i Sverige, hoppa på de där utbildningarna, engagera mig i olika projekt/föreningar, hålla utställningar, skapa konst och vara kreativ, ta för mig utav olika resurser för att jag KAN och bara man frågar och hör sig för så kommer det oftast till en med ett leende på läpparna. Svaret Ja. Jag har tak för över huvudet, jag har mat för dagen, jag kan transportera mig vart jag än vill. Man har det jäkligt bra helt enkelt, något som vi människor inte alltid kanske förstår. Jag kan förverkliga mina drömmar, och för det, är jag åter tacksam. Tack för att jag får leva, fullt ut. Tack.

Till helgen bokar vi flygbiljetter.

Din frånvaro gör mig

 

Att pyssla och få arbeta med fotografi / filmproduktion kan vara bland det roligaste som finns.
Att få gå in i arviken, vidareutveckla och förmedla. Förhoppningsvis så kommer jag hoppa på en bra utbildning under åren för att lära mig ännu mer.

Nedan finns 4 videos som är länkat från Vimeo.
Inga sådär superhypade eller avancerade, men dem berör och är mycket personliga, något som jag tycker är viktigt och är för mig när jag gör något. Att det känns både nära och äkta, både när det säger klick på kameran och lyser rec på LCD-skärmen.