Stay true to yourself

Rotar igenom hela huset, maxar kaffekokarn och laddar inför helgen.
Peace!

FUCK THE MAINSTREAM, BECOME YOUR DREAMS

//

I början på februari -11 var jag en grön och oerfaren långresande.
Då öppnade jag dörren och tog mina första steg ut mot nya världar.
Landskapen lät skildras och ändrade skepnad längst den långa färden till okänd destination,
närmare bestämt, Ghana i Västafrika.

Då var jag nerpackad, orörd, ovan hela vägen från botten av min väska till låset utanpå,
inför kommande tillvaro. Men så såg jag efter en stund, att när jag väl packat upp hela
själen i Ghana så vägrade den innerst inne bli hemskickad igen.
Den har fick nytt liv och det var som att jag blivit immun mot alla känslor jag haft hemma.
Bakom hinnan, där någonstans i fjärran, kände jag dem leta efter öppningar till mitt sinne,
men sinnet och hjärtat var någon annanstans.

Under 4 månaders tid levde jag och min vän på olika platser, främst i inlandet, främst i staden Kumasi.
Vi har vandrat på ställen och sett vyer på gott och ont, men samtidigt med mycket värme.
Värdefulla projekt styrdes upp på plats med hjälp av vårt eget Oye - openyoureyes i bagaget.
Ett projekt där vårt mål var; full dokumentation i form av film och foto på plats. Så. Då tänkte jag dela
med mig några st utav dem här. Fotografier som satt sina spår och som kanske också får
andra att öppna upp sina ögon.

Det här fotot är taget på ett av Ghanas fattigaste barnhem i staden Kumasi.
Efter ett första besök visste jag och min vän att vi inte kunde lämna det utan vidare.
Vi stannade därför under en längre tid och idén om att driva fadderverksamhet styrdes
fort upp. Donationer rullar nu därför kontinuerligt in varje månad till våra underbara barn.
Det här är en utav de minsta, Akua. Tacksamhet är det minsta vi har till alla som står bakom oss.
Jag längtar tills vi är där igen.

Min dröm är att en dag få se mig om i världen som en frilansare. Upptäcka. Göra mer.
Att få skriva om mina resor likväl som jag försöker ge mina barn i Afrika chansen till ett bättre liv.

http://metrophotochallenge.com/se2011/users/profile/48531

Vi är kvar och vi återstår sen barnsben.

Ibland är det bara som att det förekommer ren telepati.
Att två blir en, fast vi inte lever i samma rum eller har liknande vardag.
Men vi har just det. Och det talar för oss på samma gång.

Rubin och Georgina.
Mina älskade syskon.

Jag längtar tills dörrarna skjuts upp och vi står där igen.
Hur vi tas emot av den fuktiga luften och sätter oss på en utmattad tro-tro vars jordig väg tar timmar fram.
Men det betyder också allt. Det är allt.

Åh, vad jag drömmer långt och mycket.
Så nära och så verkligt dessutom.

Fast denna gång är jag rätt glad att jag vaknade upp.
Nu; kaffe.





Tycker om att Hedda kommer hit ikväll.
Hon är bra hon.

Värme.

En liten men samtidigt oehört stor del av allt just nu.
Shit. Vad grymt detta kommer bli!

Krampanfall, bastusäng, parasiter. Man kan väl säga att min helg mer eller mindre varit bortkastad.
Jag är nästan aldrig sjuk. Det här är första gången sen jag kom hem från Ghana och tro det eller ej,
men det känns lite unikt och märkvärdigt på någotvis.

Kroppen är matt och jaget är snett.
Men en sak som jag vill berätta och som fick lite av styrkan att infinna sig, var igårmorse.
Jag började plöstligt gråta bland alla mina snorpapper och i mitt lakan som helt hade korvat ihop sig.
Lyckotårar. Att så få ord på en mobilskärm kan göra så mycket.

"Ett sent tack. Bäst är du och jag uppskattar dig. På söndag sjunger jag för barnen och dig."

shagagraf.deviantart.com

Längtar efter att få se dig ikväll min vän.
Sittandes i min soffa, bland ännu mera ihopskrynliga papper, fast av en annan orsak.
Kärlek.

Lindar in natten och låter skärmen få vara det enda som lyser upp i detta mörker.
Jag tittar på The Beach och fullkomligt älskar det. Lite som kärlek vid sista ögonkastet.
En dag ska jag åka till Indonesien.






Moby - Porcelain och godnatt världen.
Kärlek.

Iz

Vaknade på helt fel sida och sålde min själ till djävulen.
Twitter.

Har dragit mig själv i håret, inte gjort något av vettigt skäl utan mest rört om i onödan och petat på saker.
Fram och tillbaka på knarrande trägolv och Irenes efterdyningar som talar utanför fönstret. Ni som känner mig, vet likväl som jag om de här bergochdalbanorna. Vill kräkas för stunden, men kan garantera att jag senare under den mörka aftonen är tillbaka igen, glad och oberoende.

Känner mycket väl till det där med negativa känslor - negativa resultat till omgivningen.
Men ibland bara måste man, vilket jag kommer göra nu inom den närmsta stunden, ut.

"Vänta lite nu, det är bara söndag!
Och vet du vad, det känns faktiskt riktigt härligt!"

Det är sant.
Veckan har inte ens börjat och dagen har vi tillbringat med att vandra på nya stigar,
koka på tok för mycket kaffe, örfilat mig själv då jag suttit och kollat på ny (mycket frestande)
kamerautrustning, samt börjat kvällen hemma hos Hedda med ännu mer kaffe och påfyllning
utav det redan fullspäckade schemat inför dagen D, 19/11.



Det finns bara värme inombords just nu och det tackar jag för.

Nattlivet och skapardrivet i min egna lilla värld.
Godnatt Sverige.