Stay true to yourself

16.04.14

idag har jag vandrat runt på nai yangs gator.
förundrats över spruckna och igenvuxna fasader. stått på tå och kikat in i ödebelagda rum.
så slår det mig, att här är det minst lika tomt, som i mitt hjärta för stunden. för nu är jag där igen. faktumet kvarstår. jag har och kommer aldrig vara redo.
redo för hemfärd.

igår lämnade jag världens finaste ö och världens finaste människa med gråten i halsen. ön som blev som mitt hem. och natten till idag yrade jag loss på ett nytt boende, långt från blue wave house i koh tao, 10 minuter från phukets flygplats. obegripligt hur 9 veckor har kunnat gå såhär fort. just nu känns det som jag inte hunnit med. hunnit med reflektionen. men jag vet att den kommer mer i efterhand.

 

inatt kommer en taxi hit och hämtar upp mig. hämtar upp mig för att lämna thailand bakom mig. för att lämna indonesien och malaysia bakom mig. för att lämna asien bakom mig. obegripligt. andnöden och frustrationen. även om det är med stor sorg inom mig som jag lämnar så kan jag återigen inte vara mer tacksam över det jag fått uppleva den senaste tiden. jag har rest mycket men denna gång var det annorlunda. resan till asien har varit ett speciellt kapitel i mitt liv som jag flera gånger kommer blicka tillbaka på med värme i hjärtat.

 

 

 

ditt väsen har uppenbarat sig, med jämna mellanrum, den senaste tiden.

i dessa stunder har känslan varit som om jag kämpar från att drunkna. som om armarna nästan gått av i försöket för att finna luftbubblor. vevandes och fumlandes runt, runt på djupet för att få dig att försvinna. det här är en process. det är min process. accepterandet. när saker och ting i livet, inte alltid blir som man trott. även här, från andra sidan av en upplyst datorskärm i mörkret, med syrsona sjungandes utanför vårt fönster på koh tao. ja, på självaste andra sidan av jordklotet, så händer det att man reflekterar över det förflutna.

det blir så när man tycks översköljas av malplacerade, kallsvettande drömmar om nätterna.

du är så verklig i dom att det gör ont. väsendets skrattrynkor sprudlande vid sidan om det gröna iriset och de skrämmande bekanta detaljerna från en tid av pumpande hjärtslag. som att jag sitter i min egna biograf och betraktar det som hade kunnat vara min och vår film i fortsättningen. sluter mina ögon, ber, kom inte tillbaka inatt igen. rör mig inte och tala inte till mig när jag inte kan försvara mig. eventuellt om ett tag, kan du få hälsa på igen, förutsatt att tiden har fortsatt lärt mig att komma längre än i det jag är just nu. när jag kan se den gamla stigen, vår gång, med tacksamhet och värme. då kan du få vinka, möta upp och säga hej igen, längst den slutande cykelvägen vid berget.

 

här, inne i mitt dunkel, fäller jag upp skärmen och sliter av mig tröjan för att låta kroppen andas. häver i mig vatten tillsammans med medicinkuren som jag så snällt tvunget fått ställa mig inpå nu i några dagar framöver. här stänger jag av och på för utdraget skrivande.

det är mitt på dagen och endast två ljuskällor hjälper till i vårt enkelrum. värmen gassar från fönstret och temper trap - sea is calling ljuder ut i bakgrunden. ser mig själv i spegeln framför datorskärmen.
mitt hår har ljusnat. den mörka färgen har avtagit sen december och min arm har fått ord inmålade permanent på huden. ögonen är trötta och eftertänksamma. men jag är trots allt här, och inte hemma i sverige. än.
jag kom till thailand för 17 dagar sen. förvånar mig som vanligt så fort jag påbörjar räkning.

 

jag har hunnit med koh phi phi's galna atmosfär likt en festival som aldrig tar slut. på endast få nätter hann jag träffa grymt fina människor. en lite mer speciell, franska alex från kanada. kommer vara svårt att glömma tisdagen där vi satt lutandes på stranden i mörkret, den elektroniska musiken i takt med alla dess ljusinstallationer. hur vi satt där och delade en, och lät stjärnorna liksom vagga oss fram och tillbaka från himlen. för att sedan brista ut i ett oändligt garv. i miss u dude. en fantastisk båttrip därifrån till bamboo island med slutstation maya bay. känt från filmen the beach. jenny kom fyra dagar senare, raka vägen från bali och till där jag befann mig. den helgen dansade jag som aldrig för och när jag tänker efter så har det varit så mycket lyckliga dansteg sen den dagen jag träffade henne. och det fortsätter. sinnet och själen har liksom exploderat till en annan nivå och friheten är påtaglig.

 

vi har gaddat oss tillsammans. fått nog av tonsai och blivit tillsagd av levern.
somnat på båten över till koh lanta där vi skulle sluta upp i en vecka. hanna kom förbi över några nätter. vi fick kvalitétstid och bokade ännu en båttur. förra torsdagen var sista gången vi sågs för denna gång i asien. nu på torsdag flyger hon hem. (vi ses i göteborg när jag kommit tillbaka till norden igen syrran.) jag föll in i sjukdom. fick en magkänsla av att om jag lämnar koh lanta och västsidan för denna gång, så kommer det bli bättre. bättre boende, bättre förhållanden, ett friskare jag. i mitt svaga tillstånd lyckades vi därför boka en biljett. en dags resa plus nattfärja. det var det värt. för nu är vi här. i koh tao. andra sidan thailand, på östkusten. kom hit tidigt igårmorse. ögonen lät sig öppnas av den röda soluppgången medans vi gungades sakta in mot land. jag tog jenny på axeln som låg och sov bredvid mig och frågade om vi kommit rätt. hon såg på mig, blickade ut ur vårt fönster och trots sitt nyvakna tillstånd var det som ett lugn av äkta harmoni som infann sig i hennes ansikte. 'ja, det är så rätt'.

hon var tillbaka igen. efter 3 år. och jag är glad som får dela det med henne. och ja, den korta stund jag spenderat här hittills är jag spänd på att få slukas in och vara ett med koh tao. ta mig runt på moped och utforska avlägsna stränder. nu är jag här, det finns ingen hets att ta sig vidare utan det som sker senare, det tar vi då. visa mig källan och hjärtat av hemmet, koh tao.

 

en liten bildbomb från den senaste tiden.