Av de mörkaste hörn fanns ett ljus
20 mars
Slutet av helgen
Visst är det märkligt. När man verkligen ställt sig in på det som vi trodde skulle förbli det värsta på hela vår resa, visade sig vara helt tvärtom och till och med, helt underbart. De små liven. Deras glädje. Av äkta sort. Det är skillnad på att vara glad för det man har och att vara glad för det man har. Vad jag trodde var långt från möjligt, gjorde istället att jag lyckades komma och gå därifrån med sol och ett större hopp. Jag vet att jag kan leda dem in till en lite bättre värld med små medel och jag tänker göra det.
Låter bilderna tala för sig själva en stund.
Vi är fattiga för stunden. Jag hoppas på att vi så småningom, ska kunna ta oss till Tanoso och tillbaka hem. Det blir ännu en färd genom denna oändliga stad med gator som labyrinter. Sitter nu med en kopp kallt kaffe i min hand och har Isaac mittemot mig. Han har spenderat sin förmiddag på kyrkan och bär därför sin kaftan.
Isaac Afriyae
Född 1996
Uppvuxen i Boston
Kom hit för 3 år sedan för att studera Twi
Hans mormor äger huset vi nu bor i
Glömde alla hans uppskrivna kontakter från USA i ett hotellrum i Accra på hitvägen
Sinne för foto/film då han fick klämma på våran utrustning
Skrivet under förgående natt
I takt med att vi lyckats få mat i oss, drog snart en svart moln in över Kumasi. Barnen sprang runt medan molnen dansade på himmelen. Ant Mary gick med raska steg fram och tillbaka från huset med tvätt som hängt ute på tork under dagen. Jag drog ner några plagg från det slitna staketet och samlade in kastrullerna från deras kök ute på gården. I takt med att allt bars in blev också området folktomt.
Där tog jag mina steg ut i fallande droppar. Där stod jag och lät mina armar sakta sträckas ut medan mina ögon fick vila tillbaka en stund.
Begav mig in till andra lilla huset där alla satt och delade på en måltid. En utav de minsta skulle snart ramla bakåt där han satt, då han snart somnade. Jag tog upp honom i min famn och där somnade han på stört mot mitt bröst medan jag skumpade runt på den lilla pojken. Mitt skumpande förde mig snart till en utav de slitna, gamla, ihåliga madrasser jag sett och som de äger. Där la jag honom ner. Det stora huvudet med den lilla kroppen. Efter en fin dag på barnhemmet kom snart mörkret och dess dunder. Blixtrarna här gör mig alltid lika paff. De är maffiga och ryser lika mycket varje gång.
Kan jag bara inte få leva här?
This is the thing.
This is the spot. Of life.
Det här är det.
Det här är platsen.
Som bandet Augustana skrev låten Found my place. Det här kan vara ett utav dem. Livet har bara börjat. Där vi nu vilar våra fötter samplar kiddoosen Jedi Mind Tricks med Jurassic 5 på datorn. Lite som en fröjd för både öga och själ.
Slutet av helgen
Visst är det märkligt. När man verkligen ställt sig in på det som vi trodde skulle förbli det värsta på hela vår resa, visade sig vara helt tvärtom och till och med, helt underbart. De små liven. Deras glädje. Av äkta sort. Det är skillnad på att vara glad för det man har och att vara glad för det man har. Vad jag trodde var långt från möjligt, gjorde istället att jag lyckades komma och gå därifrån med sol och ett större hopp. Jag vet att jag kan leda dem in till en lite bättre värld med små medel och jag tänker göra det.
Låter bilderna tala för sig själva en stund.
Vi är fattiga för stunden. Jag hoppas på att vi så småningom, ska kunna ta oss till Tanoso och tillbaka hem. Det blir ännu en färd genom denna oändliga stad med gator som labyrinter. Sitter nu med en kopp kallt kaffe i min hand och har Isaac mittemot mig. Han har spenderat sin förmiddag på kyrkan och bär därför sin kaftan.
Isaac Afriyae
Född 1996
Uppvuxen i Boston
Kom hit för 3 år sedan för att studera Twi
Hans mormor äger huset vi nu bor i
Glömde alla hans uppskrivna kontakter från USA i ett hotellrum i Accra på hitvägen
Sinne för foto/film då han fick klämma på våran utrustning
Skrivet under förgående natt
I takt med att vi lyckats få mat i oss, drog snart en svart moln in över Kumasi. Barnen sprang runt medan molnen dansade på himmelen. Ant Mary gick med raska steg fram och tillbaka från huset med tvätt som hängt ute på tork under dagen. Jag drog ner några plagg från det slitna staketet och samlade in kastrullerna från deras kök ute på gården. I takt med att allt bars in blev också området folktomt.
Där tog jag mina steg ut i fallande droppar. Där stod jag och lät mina armar sakta sträckas ut medan mina ögon fick vila tillbaka en stund.
Begav mig in till andra lilla huset där alla satt och delade på en måltid. En utav de minsta skulle snart ramla bakåt där han satt, då han snart somnade. Jag tog upp honom i min famn och där somnade han på stört mot mitt bröst medan jag skumpade runt på den lilla pojken. Mitt skumpande förde mig snart till en utav de slitna, gamla, ihåliga madrasser jag sett och som de äger. Där la jag honom ner. Det stora huvudet med den lilla kroppen. Efter en fin dag på barnhemmet kom snart mörkret och dess dunder. Blixtrarna här gör mig alltid lika paff. De är maffiga och ryser lika mycket varje gång.
Kan jag bara inte få leva här?
This is the thing.
This is the spot. Of life.
Det här är det.
Det här är platsen.
Som bandet Augustana skrev låten Found my place. Det här kan vara ett utav dem. Livet har bara börjat. Där vi nu vilar våra fötter samplar kiddoosen Jedi Mind Tricks med Jurassic 5 på datorn. Lite som en fröjd för både öga och själ.
