Finkdrivet
11 mars
Ett nytt kapitel börjar då gro
Efter en dags frustande och kämpande med våra jätteknivar går det nu upp för mig, att det här är sista natten för oss i Adwanpong. Imorgon stiger vi upp med solen, packar det sista och blir ett med Tanoso. Fast nu på ett helt annat sätt, nämligen fullt ut.
Let me know if we get there, when we get there
Idag såg jag förändringen däruppe, i den framtida byn. Och det kändes så grymt att i det i baktanken, att vi faktiskt varit med och varit delaktiga i det. Plöjningen till skillnad från igår gör att man nu ser den röda jorden igen. En grund för nya hus. Även om djungeln är vacker så är den nu mindre i vägen för framtiden här. Och det tog vi tag i, med våra egna händer. Vi. Återigen, en känsla så mäktig.
Palmvinsmannen stod vid vår dörr förut. Han hade fått upp ögonen för mitt London Brown paket och ville såklart be om att få sig en nikotinpinne. Vi fick alla oss ett gott skratt när han råka tända den på fel håll. Det underbara gapskrattet, bestående av endast två framtänder. Han tackade och kallade mig ”Sistah” innan han vände på klacken och gick. Palmvinsmannen. En intressant man med den trogna fiskemössan som huvudbonad. Det är något med hans blick som berättar om en värld jag vill ta del utav mer. Jag gillar han.
På bygget idag anlände två män. Med sig hade de vackra dörrar av träd som äntligen skulle sättas upp på det ena huset. Förändringen, skillnaden, stor. Children House School vistades även dem på bygget under dagen för att hjälpa till under klassföreståndarnas bestämmelser. Plötsligt hade vi 60 stycken ungar runtomkring oss, en med varsin jättekniv i sin hand för att jobba med oss under den heta solen. Det tog inte lång tid innan chocken infann sig. En äldre flicka kom nämligen snart rusande med kutande rygg och stönade bedrövligt över vad som just skett. En maschete hade träffat fel och prickat in hennes pannben. Blodet rann rikligt från huvudet och sköljde in i den gapande munnen. Barnen samlades och klassföreståndarna tog sig en titt. De började så småningom rengöra hennes sår i form av vad naturen hade att erbjuda. Under tiden hennes tårar rann av förtvivlan stod männen tätt intill varandra och verkade konversera om något annat, oväsentligt, eftersom de alla i takt skrattade högt gång på gång. Häpnadsväckande. Min förvåning övergick till frustration. Återigen tar människor mer eller mindre lätt på saker här, och ofta är allt ont som sker, en gåva från Gud. 
Men samtidigt i efterhand, så kanske man faktiskt ska vara glad för att människorna ser livet utifrån det sätt som de gör här. Att allt är en blessning. Då sjukdom och död är vardagsmat mer här än för någon annan. Det händer hela tiden nu. Man får vrida och vända utifrån olika perspektiv. Tid för reflektion återkommer och finns hela tiden. Runt omkring.
Imorgon är det vi som återigen flyttar. Ett nytt kapitel börjar.
