ett brev
hej iz.
jag vet att du kanske inte har orkat eller riktigt velat prata med mig om det här.
men jag ser och känner att det är något som inte riktigt stämmer. du var så lycklig
för några veckor sedan, då du gick och fick ord på ord, en indirekt sanning. men jag vet också hur du tycks levt i en sentimental bubbla nu under några månaders tid, någonstans mellan dröm och verklighet, men mest långt från verkligheten så som det verkar nu. och nu när jag ser och har hört lite mer utifrån ditt perspektiv, förstår jag bara en sak, att situationen är svår.
du vill så mycket, längtar och väntar på något som du ens inte vet vart det leder än.
minsta lilla bekräftelse skulle göra dig lyckligast i världen, men det är uppenbart mer
än vad som kan erbjudas för stunden. om man lever i ovisshet och trots att det gör ont,
så vet jag att det kan vara knepigt att ge upp alldeles för lätt, då man ändå valt kämpa sen en tid tillbaka. men är det värt att känslomässigt skada sig själv för stunden med alla dagdrömmerier om
"er"? klamra dig fast vid hoppet, för ja, hur lång tid det nu kan ta, för att sedan stå där med tomma
händer? en komplicerad bubbla. val, val, och svaghet, behov, närhet, tomhet. jag är själv ingen expert, bara lite tyckande. jag hoppas för all del att det ordnar sig, så att du inte står där och blir utan på nytt.
för du är inte värd det. vi alla är värda kärlek, ren öppen kärlek.
