Under solen
Just precis nu
I mitt fortsatta försök i att summera de senaste 30 dagarna, vänder jag på det istället för stunden och skriver några rader om vad som är precis just nu. Det är faktiskt mer eller mindre en obeskrivlig känsla jag bär inombords. På bara en timme har jag fått uppleva tankar och känslor som jag aldrig riktigt varit nära förut. Efter ett första möte med barnen på hemmet, finns där redan en liten pojke, som på ett oundvikligt sätt talade till mig med hans stora nyfikna ögon. I vimlet utav alla upprymda barn stod han och trängde igenom hela min själ med bara hans blick. Han fick min värld att stå still och där förblev jag fast, i något jag aldrig känt förut, men vilket jag tror, kan ha varit moderskänslor. I en halvtimme väntade han lugnt på att jag skulle blåsa upp hans gröna ballong. Han fick den tillslut och stod kvar stilla med sina ögon in i mina. Jag nickade och sedan sprang han ivrigt iväg med sin mintgröna ballong runt knuten. En saknad uppkom ganska fort efter att han försvunnit. Kom tillbaka till mig. Och det gjorde han. Lika nyfiken som jag var på honom, så var han det nog på mig med. Jag är glad att vi ska spendera helgen här. För det finns något som jag inte riktigt kommer kunna släppa ännu. 
Barnhemmet är belagd i ett industriområde av bilverkstäder. Ett barnhem, där vi, i en utav två medelstora rum delade ut kläder och leksaker förut, och som även barnen delar sin sömn i. Mitt i slummen, under och bakom de slitna träplanken, får de växa upp, med sin nya stora familj. Alla med en bakgrund som nog ingen kan riktigt föreställa sig. Med eller utan föräldrar är dem här, för att någon gick bort eller för att någon inte ville ha dem. Undrar vad som skulle göra mest ont? Om livet förblev så för en annan. Vid sidan om de gåvor vi delade ut köpte vi också med oss 50 kg ris till barnen för 400 kr. 
Här sitter jag nu, med knäna upphöjt i en gammal nersjunken fotölj och låter blicken vandra långt. Jag har en vy som sträcker sig över slummen uppifrån balkongen där vi nu ska bo över helgen. Jag vet att det kanske låter konstigt, men i ärlighetens namn så är det kärlek vid första ögonkastet. Jag skulle verkligen kunna bo här i fortsättningen. En sak jag vet, är att om jag kommer tillbaka hit till dessa trakter igen, så är det hit vägen kommer föra mig. 
Att återigen få sitta här uppe och blicka ut under den röda solen i fjärran, det är mer än vad känslan går att beskriva. Här på denna röda balkong, med vackert gröna, slingrade växter längst räcket, skulle jag kunna sitta en lång tid. Och där, längst upp med stigen, där under det stora trädet, mellan två träplank, in till den andra världen, väntar våra barn. Under samma sol.
I fjärran skymtar vi den största arenan som finns i Kumasi. Stadium, som också stadsdelen har blivit kallat. Just precis här.
