Where are you going
De flesta fotografierna i detta inlägg är tagna i efterhand
utifrån det datum jag fattade pennan och skrev,
så jag inte vilseleder er helt.
Torsdag 17/2
“Where are you going?”
Som titeln beskriver.
Man kan säga att vi har ett ytterst litet andrum just nu. Vårat nya hem gör att väggarna trängs inpå oss. Hoppas dörren låses upp snart. Hoppas den öppnas och ger oss luft. Begav oss bort mot smultronstället. Där fick vi till sist hålla till för oss själva, för en stund. Skriva, fota, reflektera.
Andas.
Mama.
Tillbaka till dagen och arbetet vi utförde. Den spenderades på bygget utav den framtida byn. Mellan 8.00 – 15.00 plöjde vi runt under ekvatorns heta sol och rensade marken från träpinnar. 6 stora brasor fick vi ihop och 3 liter vatten, var, lyckades vi fylla våra kroppar med. Utan problem. Det är uppenbarligen inte vanligt att kvinnor är till för att arbeta med saker såsom hantverk och bygge här. Utan vi är mest till för att stanna hemma. Laga mat, städa och tvätta.
Så vi fick mycket beröm efter dagens presentationer, fast vi själva ansåg att vi knappast utfört något vidare arbete jämfört med våra härdade män, även om det förvisso var hårt vissa stunder. Ser framemot att få komma tillbaka dit igen och göra det som känns, nytta. Visst syns det också att man ställts inför en stark sol, även om himmelen varit full av dis. Jag är nämligen rikligt röd idag.
Barnen i vårt fönster.
Äntligen har vi andrum. Sittandes i ett kalt klassrum, med Daniel Lemma spelandes på datorn. Här sitter vi nu och skriver. I vår egna lilla bubbla. En kvart senare. Avbrutna för middag. Undrar om portionen är delad?
Fofo för tredje dagen i rad och jag har redan vant mig.
Nu har mörkret utanför fallit. Vår blå neonlampa inne på rummet tar därför kraft. Hoppas inte krypen hittar hit direkt bara. Linnéa skriver envist ner sina tankar och reflektioner på datorn, medan jag hänger i vår röda fotölj med detta block som jag fick utav mor min. Jesus hänger på väggen. The Savior of Mankind, och ser ner på oss. Men det är vad det är. Undrar hur morgonen blir. Funderar på att låna Linnéas öronproppar. Jag brukar oftast sova tungt och har aldrig förr haft problem eller irriterat mig för småljud.
Men när tuppen börjar gal redan 4.00 på morgonen, när barn ger ifrån sig ett rejäla gråt i halsen 5.00, som sedan håller i tills det ljusnat ordentligt, samtidigt som en Tv/radio står på repeat, 24/7, med grovt talande röster är det plötsligt inte lika löjligt längre. Det handlar verkligen om att härda ut. Djungeln Adwanpongs New York skulle man kunna kalla det. Inte en stillastående sekund.
Visionerna stämde inte riktigt längre. Så är verkligheten här.
Men, det som inte dödar, härdar.
utifrån det datum jag fattade pennan och skrev,
så jag inte vilseleder er helt.
Torsdag 17/2
“Where are you going?”
Som titeln beskriver.
Man kan säga att vi har ett ytterst litet andrum just nu. Vårat nya hem gör att väggarna trängs inpå oss. Hoppas dörren låses upp snart. Hoppas den öppnas och ger oss luft. Begav oss bort mot smultronstället. Där fick vi till sist hålla till för oss själva, för en stund. Skriva, fota, reflektera.
Andas.
Mama.
Tillbaka till dagen och arbetet vi utförde. Den spenderades på bygget utav den framtida byn. Mellan 8.00 – 15.00 plöjde vi runt under ekvatorns heta sol och rensade marken från träpinnar. 6 stora brasor fick vi ihop och 3 liter vatten, var, lyckades vi fylla våra kroppar med. Utan problem. Det är uppenbarligen inte vanligt att kvinnor är till för att arbeta med saker såsom hantverk och bygge här. Utan vi är mest till för att stanna hemma. Laga mat, städa och tvätta.
Så vi fick mycket beröm efter dagens presentationer, fast vi själva ansåg att vi knappast utfört något vidare arbete jämfört med våra härdade män, även om det förvisso var hårt vissa stunder. Ser framemot att få komma tillbaka dit igen och göra det som känns, nytta. Visst syns det också att man ställts inför en stark sol, även om himmelen varit full av dis. Jag är nämligen rikligt röd idag.
Barnen i vårt fönster.
Äntligen har vi andrum. Sittandes i ett kalt klassrum, med Daniel Lemma spelandes på datorn. Här sitter vi nu och skriver. I vår egna lilla bubbla. En kvart senare. Avbrutna för middag. Undrar om portionen är delad?
Fofo för tredje dagen i rad och jag har redan vant mig.
Nu har mörkret utanför fallit. Vår blå neonlampa inne på rummet tar därför kraft. Hoppas inte krypen hittar hit direkt bara. Linnéa skriver envist ner sina tankar och reflektioner på datorn, medan jag hänger i vår röda fotölj med detta block som jag fick utav mor min. Jesus hänger på väggen. The Savior of Mankind, och ser ner på oss. Men det är vad det är. Undrar hur morgonen blir. Funderar på att låna Linnéas öronproppar. Jag brukar oftast sova tungt och har aldrig förr haft problem eller irriterat mig för småljud.
Men när tuppen börjar gal redan 4.00 på morgonen, när barn ger ifrån sig ett rejäla gråt i halsen 5.00, som sedan håller i tills det ljusnat ordentligt, samtidigt som en Tv/radio står på repeat, 24/7, med grovt talande röster är det plötsligt inte lika löjligt längre. Det handlar verkligen om att härda ut. Djungeln Adwanpongs New York skulle man kunna kalla det. Inte en stillastående sekund.
Visionerna stämde inte riktigt längre. Så är verkligheten här.
Men, det som inte dödar, härdar.
