Flytten
Tisdag 15/2 2011
Flytten ut till familjen och Adwanpong
9.00
Naken. En bred skål med klart vatten från brunnen. En grön mugg. Välarbetad tvål.
Lite ord för hur en dusch här ser ut. En vit handduk med lila blommor på, över hela kroppen. Välbehövda krämer för huden. Omsvept i en sarong. Lyxigare än såhär blir det inte.
Sträcka sig efter en vibrerande telefon, liggandes på en utav bäddarna. Det var Milli. Hon hade ordnat en taxi ut till vårt nya hem för 40 cedis (ca 200 kr). Givet för en två timmars tur, en resa. Med en tro-tro hade det förmodligen aldrig riktigt gått med våra väskor. Våran chaufför ut var minst sagt rolig. Efter halva resan passerat frågade karln snällt om han fick tända på och röka i bilen. Vi sa självklart ja och utan att vi riktigt visste skulle snart hela vrålåket fyllas med jazztobak och svängiga rattutslag. Ingen skada skedd, vi kom fram.
En utav flickorna från byn som ännu inte fått chansen att gå i skolan.
Nu var vi äntligen hemma igen. I vårat riktiga boende. Äntligen skulle vi kunna packa upp våra väskor och ställa upp våra saker på golven. Slippa låsa om bagaget varje sekund och kunna bygga på ett bo istället. Nu skulle vi också, för första gången på riktigt, ställa oss inför prövningen: Uppsättning av myggnät. Ni som kanske redan varit inne och sett på Youtube, klippet från Gatewick, vet då att vi testade detta moment där, och ja, det gick ju som det gick. Men, trots allt efter lite funderingar och kreativitet med snören så lyckades vi! Vår säng bestod då av två enskilda myggnät med hyfsat mycket plats i.
Kvällen kom och Papa hade förberett en rundvandring i byn. Allt för att vi skulle få en chans att hälsa på Adwanpongs invånare. Pressen var då som en ribba högre. Ett bra intryck vill man alltid kunna ge, men jag tror den pressen lägger sig efter ett tag då man fått talas vid med de flesta i byn. Med våra saronger gick vi, tätt bakom Papa och fick skaka hand alla. Om jag inte har tolkat det helt fel så verkade det som att varje människa vi mötte hade en anknytning till Papa på någotvis. Släkt som vän. Tillbaka igen, dags för middagen som stod uppdukat på ett avlångt bord, omsluten av en vit spetsduk för oss båda. Fofo! Jag hade relativt svårt för det i början, men vande mig ganska fort tillslut. Tyckte först konsistensen spökade i munnen, då maträtten är i form av en segbakdeg med sås.
Hennes närmaste vän, med samma öde.
Kort efter matupplevelsen gick vi in på rummet och beslutade att vi skulle ge gåvor till våran nya familj som tack för att dem välkomnat oss hit. Mama och Papa fick varsin kalender samt smycken för hennes avlånga öronsnibbar. Tror det gjorde lite av deras dagar framåt. Lilla Kevin och Pressure (barnbarnen) fick ett varsitt plagg. Linnéa tog även fram ett paket ballonger och började blåsa upp en del utav dem. Ryktet spred sig fort och snart skulle hela innegården vara fylld med lekande barn och färgglada luftklot under månens ljus. Där satt vi under bar himmel och kände hur det snart skulle vattnas i mina ögon. Som Papa sa ”Medaase” och ”I feel happy, very happy.” En av många intryck jag heller inte kommer att glömma.
Allt blev så tydligt för mig. Det känns i hjärtat.
