Stay true to yourself

and you'll be hard to beat

Tillsammans är vi oslagbara

Publicerad 2011-05-22 17:13:00 i ghana 11',

Söndag
10 april



GÖR NÅGOT! Ryck tag i oss, ryck tag i det, ryck tag i er själva!
Kom inte med meningar som inte har någon handling.
Kom med handling som har en mening.

Det behövs knappt ingenting i form av resurser för att göra skillnad och det vet vi nu. Jag måste bara få in det innanför folks pannben också! Jag kan inte lämna här utan vetskapen om att mina barn faktiskt har något, en fadder. Så är det och jag tänker jobba för att få det att hända. Finns inga hinder. Tiden är nu, det är dags att vakna! Jag tömmer nu på nytt mitt hjärta i skrift.

Jag begriper inte på mig er som bara pratar. Ni som säger att världen är förjävlig och orättvis, att misären är påtaglig där vi är, att det är så synd om våra barn, ger mig beröm och att ni gärna vill göra något för det vi har i våra händer, men vad händer? Gör er själva en tjänst och ödsla inte ord och tid på något som inte ni egentligen ägnat en större tanke vid. Det är inte det här vi vinner på.
Jag vet att jag träffar en del med mina ord nu.



Men, sen ska jag vara snabb med att tilläga, ni underbara människor som gjort och gör mycket möjligt för framtida byn, PP och samtliga projekt som vi styr upp här i Ghana. Mitt hjärta skiner för er och jag är så tacksam. All credd till er tusen gånger om! En kan inte göra allt, men tillsammans är vi fanimej oslagbara.

Barnhemmet Colombus

Publicerad 2011-05-22 17:11:00 i ghana 11',

8 april
Fredag

Idag steg vi upp i ottan och det är nog förmodligen det tidigaste sen vi landade här.
Även om klockan var tidig så var vi nog vakna för ett köpa en bred n egg extra till en man uppenbarligen vandrat på dessa gator länge nog. Jag har alltid undrat vart han ska, dit han går. Vad hans huvud har för bilder och vilka tankar som formar dem. Vad är det som gör att det blir såhär?
Runt hörnet stod vi sedan och tjuvkikade på honom där han satt och åt. Det kanske är inte mycket för en annan, men för denne man betydde nog detta något.






Vidare till Colombus. Följt av våra klick.





































Mario och Douglas.
Bröder från andra mödrar.

Kontraster

Publicerad 2011-05-15 20:00:00 i ghana 11',

7 april

Idag fick vi vara med och skåda ett moralsystem som uppenbarligen skiljer sig ganska mycket från vårat hemma i Sverige. Tanken var att vi först skulle mötas upp i ett tidigt Kumasi för att så småningom styra kosan till ett annat barnhem en bit utanför vid namn Columbus. Men ett samtal senare gjorde att våra planer ändrades helt. En bekymrad Douglas hade haft inbrott i hans hem under nattens timmar, vilket resulterade att viktiga kort och dokument hade blivit bestulna. Men det var trots allt inte helt förgäves, då han på något oförklarligt sätt hittat förövaren. Vi fick förfrågan om att hålla sällskap till polisen och givetvis ställde vi upp.



Från Sofoline till Tanoso färdades vi i två taxibilar, vi före den andra, där mannen satt med handbojor på. Innan polisen blev det dock ett stopp på en station innan. Stöld här är ingenting man bör skämta om. Det är ett faktum att man blir dödad om man så sätter sig i den sitsen på dessa marker. Detta skulle snart även mannen få komma nära och kännas vid. Med 15 spända, hånflinande män rätt upp i ansiktet och runtomkring sig, som mer än gärna hade satt sina klor i honom tills hjärtat slutat slå. D var arg, men rättvis. Mannen var skärrad och utsatt. Förhoppningen om att han skulle förstå vad han gjort var meningen med utpressningen.

Som taget ur en film befann vi oss mitt i bilverkstäderna. Med hungriga män omgivna runt oss och en präst som i sin tur skrattade åt förövaren. Overkligt.


Bortom fjärran

Publicerad 2011-05-07 04:32:19 i ghana 11',

Det är sent. Jag vet att jag innerst inne bör falla i sömn, men det finns något som håller mig vaken. I min egen bubbla, med melodier som trycker på punkter och högt surroundar min egna värld. Vaggar sakta, fram och tillbaka. Skulle nog aldrig kunna sätta ord för känslan jag bär, inte i korta drag, det vore som att föra med sig ett sandkorn till öknen och låta sig slukas helt och hållet. Natten tillåter inte ett skarpt huvud med noveller i bakfickan. Inte just nu.

Ibland undrar jag bara hur man fungerar. Ibland blir jag rädd. När jag tog mina första steg ut mot nya världar, lät landskapen skildras och ändra skepnad längst min färd i februari. Då var jag nerpackad, grön, orörd, ovan, oerfaren hela vägen från botten av min väska till låset utanpå, inför kommande tillvaro. Men så ser jag, att när jag väl packat upp hela själen i Ghana så vägrar den bli hemskickad igen. Den har fått nytt liv och det är som att jag blivit imun mot alla känslor jag haft hemma. Bakom hinnan, där någonstans i fjärran, känner jag dem leta efter öppningar till mitt sinne, men sinnet och hjärtat är någon annanstans.

När jag väl står i mitt rum, hemma, långt in i de småländska skogarna igen. Vem är jag då? Lutandes tillbaka på sängkanten, med hörnet av min väska skymtandes i ögonvrån, talandes under mina fötter.

Den kommer alltid påminna mig om vem jag är och vad det är som förgyller mig.


Blott de tama fåglarna har en längtan. De vilda flyger.



the world is a book, and those who do not travel read only a page.
- st. augustine


Sarpong Rubin

Publicerad 2011-05-01 18:14:49 i ghana 11',

6 april
Det lilla allvaret



Idag har jag låtit mina tårar buckla ihop pappret i detta block. Ibland bara slår det en, speciellt efter några timmars vistelse hos våra barn. Min fråga blir alltid densamma. Hur? Hur ska jag kunna åka ifrån?
Hur ska jag kunna lämna för en tid? Hur kommer denna prövning kännas?
När väl motorerna på flyget startar igång, vi börjar röra oss uppåt och tillbaka till den vardag vi är uppväxta i?



Bror Rubin och syster Georgina Sarpong

Småler för mig själv, jag är ändå tacksam för all tid. Skrattar åt mina tankar och försöker intala mig själv om att, än är det inte över här. Brukar gå. Hade lilla allvaret Rubin mestadels i mitt knä hela dagen idag. Kinderäggen delades ut och koncentrationen spred sig och var på hög nivå när alla delarna skulle byggas ihop.



Livet blir bättre när man vet var man ska

Publicerad 2011-05-01 17:34:35 i ghana 11',

5 april
En sen natt

Det blev en sen natt. Människor hemifrån stal min uppmärksamhet och jag är så inspirerad nu. Livet är för kort för att vänta. Planer ska smidas och kontakter ska spånas. Nu måste vi dra, vi ses väl någon dag, jag sa livet blir bättre när man vet var man ska.

27 år

Publicerad 2011-05-01 15:34:33 i ghana 11',

4 april
Måndagar här kommer aldrig liknas vid dem som man känt av innan

Ler när jag tänker tillbaka på helgen. Douglas födelsedag blev en lördag, grymmaste på länge. Kvällen bjöd först på en middag så god så jag knappt visste vad. Tror jag där och då lyckades drömma mig bort för stunden och försvann med smaklökarna.










Efter god mat och skratt kände vi alla att här kunde inte kvällen sluta. Våra steg bar därför ut i mörkret. Våra försök till att vifta in skjuts var till en början lång. En bil med flak susade snart förbi och vi skrattade gott åt våra försök till att få en önskvärd färd. Men plötsligt skulle föraren till flakbilen pressat ner bromsen och backat tillbaka för att hämta upp oss! Så där satt vi snart, uppe på flaket, omgivningen sprang förbi och vinden lekte runt oss, på väg till nästa destination. Vi hamnade tillslut på ett ställe som gav mig lite B&B vibbar. En bar, lågt i tak, skum belysning och några biljardbord stod på rad. Vi var ett härligt gäng obrounis och skulle dansa hela natten tills allt stängde och ägaren välte över borden.

Bästa!

Idag höjer jag långfingret mot hela världen

Publicerad 2011-04-21 17:56:51 i ghana 11',

2 april
Rehabiliteringscentret




Den första april åkte vi till ett projekt som skulle få mig att skrika ut till hela förbannade världen. Hur snäll den är och att människan förmodligen är världens smartaste varelse. I detta fall? Knappast. Besöket på rehabcentret var minst sagt intressant, rörande, inspirerande samtidigt som det gjorde mig ledsen och ordet frustration fick plötsligt en helt ny innebörd.






Att Ghana inte är särskilt handikappanpassat visste jag redan innan jag åkte, men med den färska vetskapen som snart skulle få vila i min ficka, gör mig rasande. Att de människor som utifrån en diagnos de själva inte kan rå för, får sitta där i ett hörn, bakom låsta dörrar pga okunskap. Error. Systemfel. Om man är psykiskt sjuk eller fysiskt handikappad, får man knappt ingen hjälp här. Jag läser om meningen jag skrev nyss, om och om igen. Vill inte se, vill inte tro, men vi kan inte undvika sanningen i Modestos ögon. Mannen över rehabcentret. De lever på människorna runtomkring dem. De lever på donationer. Ingen vill finnas där för att ge dem bidrag. Okunskap, återigen. Mannen får mer eller mindre gå runt och tigga utanför centret för att de alla ska få mat i sina magar.



Hela livet har man ständigt fått höra sanningens hårda ord, såväl bakom stängda dörrar som på gatorna. Det finns en av två kategorier och den lyder ”Bry dig inte om han, hon, det för den är ingenting, bara mad.”

Jag skriker inombords.
Tre par plaststolar under ett gigantiskt träd. Modesto, Linnéa och jag med filmkameran i mitt knä. Bandet lät sig reca i 45 minuter och han svek oss då inte med att besvara våra frågor. Han visade oss sedan runt och vi fick såklart chansen att plåta omgivningen.































Skam för världen.
Skam och dra helvete över dem som påstår att ordet värdelös bör passas som efternamn på dessa människor.
Vidriga okunskap.
Jag skäms.

God bless you

Publicerad 2011-04-19 20:45:16 i ghana 11',

29 mars
En tisdag

Linnéa bytte plats med mig och det var tyvärr hennes tur att bli sängliggande. Vi hade ivrigt väntat på att få ge de små liven den sömn som de förtjänar, men det fick vänta.




Vandrade på kvällen till barnhemmet genom de tysta, mörka bilverkstäderna, med Marys korg i mina händer. För 2 cedi köpte jag med mig 40 st kolor till barnen. Som om det vore julafton sken de upp och tog emot mig med öppna armar. Blev kvar där en lång stund och kramade om Mary innan hon gick ut i mörkret och vidare mot sjukhuset. Malarian i hennes kropp spökar nu för stunden och det var dags för ännu ett besök. Jag tog snart följe hem med en av mödrarna som också håller till på barnhemmet dagligen, förutom när hon är ute och livnär sig på gatuförsäljning. Innan jag steg innanför porten till vårat hem tog hon mig i handen och såg mig djupt in i ögonen. God bless you Afia Isabell.

Nedanför trädtopparna

Publicerad 2011-04-19 20:36:47 i ghana 11',

27 mars
Söndagslivet



Veckan gick fort trots inget blev som planerat. Tråkigt nog var min kropp trött och huvudet tungt för några dygn. Bra att man inte bara nonchalerar och istället blir sängliggande. Torsdagsnatten blev förjävlig trots att jag ändå legat i samma position hela dagen utan någon större sjukdom. Här ska man inte leka med det. Jag tänker inte hamna där fröken K hamnade för några veckor sedan.

Det är kväll och solen går fort ner när den är som vackrast. Den tävlar med mig och mitt objektiv lika mycket varje gång, men jag lyckas ändå fånga den och dess glans som den förtjänar. Nu är den nedanför trädtopparna och fåglarna flyger högt över strålkastarna. Imorgon är det vi som åker, tar ut sedlar från insamlingen på banken, och går raka vägen till madrasserna som skall inhandlas till våra barn. Längtar redan. Jag är så tacksam, för det här är helt och hållet er förtjänst våra vänner. Tack är det minsta jag kan ge er, men tack tack och åter tack.

Av de mörkaste hörn fanns ett ljus

Publicerad 2011-04-19 19:43:54 i ghana 11',

20 mars
Slutet av helgen

Visst är det märkligt. När man verkligen ställt sig in på det som vi trodde skulle förbli det värsta på hela vår resa, visade sig vara helt tvärtom och till och med, helt underbart. De små liven. Deras glädje. Av äkta sort. Det är skillnad på att vara glad för det man har och att vara glad för det man har. Vad jag trodde var långt från möjligt, gjorde istället att jag lyckades komma och gå därifrån med sol och ett större hopp. Jag vet att jag kan leda dem in till en lite bättre värld med små medel och jag tänker göra det.

Låter bilderna tala för sig själva en stund.













Vi är fattiga för stunden. Jag hoppas på att vi så småningom, ska kunna ta oss till Tanoso och tillbaka hem. Det blir ännu en färd genom denna oändliga stad med gator som labyrinter. Sitter nu med en kopp kallt kaffe i min hand och har Isaac mittemot mig. Han har spenderat sin förmiddag på kyrkan och bär därför sin kaftan.




Isaac Afriyae
Född 1996
Uppvuxen i Boston
Kom hit för 3 år sedan för att studera Twi
Hans mormor äger huset vi nu bor i
Glömde alla hans uppskrivna kontakter från USA i ett hotellrum i Accra på hitvägen
Sinne för foto/film då han fick klämma på våran utrustning



Skrivet under förgående natt
I takt med att vi lyckats få mat i oss, drog snart en svart moln in över Kumasi. Barnen sprang runt medan molnen dansade på himmelen. Ant Mary gick med raska steg fram och tillbaka från huset med tvätt som hängt ute på tork under dagen. Jag drog ner några plagg från det slitna staketet och samlade in kastrullerna från deras kök ute på gården. I takt med att allt bars in blev också området folktomt.





Där tog jag mina steg ut i fallande droppar. Där stod jag och lät mina armar sakta sträckas ut medan mina ögon fick vila tillbaka en stund.



Begav mig in till andra lilla huset där alla satt och delade på en måltid. En utav de minsta skulle snart ramla bakåt där han satt, då han snart somnade. Jag tog upp honom i min famn och där somnade han på stört mot mitt bröst medan jag skumpade runt på den lilla pojken. Mitt skumpande förde mig snart till en utav de slitna, gamla, ihåliga madrasser jag sett och som de äger. Där la jag honom ner. Det stora huvudet med den lilla kroppen. Efter en fin dag på barnhemmet kom snart mörkret och dess dunder. Blixtrarna här gör mig alltid lika paff. De är maffiga och ryser lika mycket varje gång.


Kan jag bara inte få leva här?
This is the thing.
This is the spot. Of life.
Det här är det.
Det här är platsen.










Som bandet Augustana skrev låten Found my place. Det här kan vara ett utav dem. Livet har bara börjat. Där vi nu vilar våra fötter samplar kiddoosen Jedi Mind Tricks med Jurassic 5 på datorn. Lite som en fröjd för både öga och själ.


Georgina

Publicerad 2011-04-16 11:08:00 i ghana 11',



Den finns en flicka. En flicka så glad och fin. Vid vårat första möte somnade hon tungt i mitt knä. Jag satt länge och begrundade denna vackra skapelse. Undrade vilka drömmar som svinnade innanför hennes mörka ögon. Och jag har ofta gråten i halsen, precis som nu. Jag har så svårt att se mig själv lyfta härifrån och iväg från henne, från alla, från allt.



Men när jag väl kommer till banan igen, så slår det mig. Jag vet en sak. Jag vill vara hennes fadder. Jag vill vara fadder för Georgina. Samtidigt som jag vill att alla ni gör detsamma för våra barn här på Perfect Peace. För vet ni vad, det är alldeles för enkelt.

Barnhemmet lever nu endast på donationer. De lever kort och gott för vad vi ger och kan ge dem. Ant Mary, barnen, alla på PP. Det är så lite som krävs för att göra en dag fulländad här. Vartenda litet öre räknas och jag vet att ni som läser här möjligheten till att lägga undan en slant eller två. Tanken är att man som fadder får välja ett barn som man vill supporta lite extra. Även här och när jag kommit hem igen kommer jag fungera som en länk mellan er människor som vill bidra och Ant Mary, hela barnhemmet. De slantar som kommer in till fadderbarnen går i första hand till hela barnhemmet. Anledningen, det skulle såklart kännas hårt att stå och se på när ett barn får massor och ett annat står utan. Lika för alla låter i mina öron som en bra regel. Mat, kläder och annat som behövs kan köpas in när det behövs och ett kontinuerligt pengarflöde kan stärka och hjälpa till att få barnhemmet och barnen på fötter.

Jag vill bara att mina underbara barn som otroligt nog inte fick chansen att börja om rätt från början, ska få leva ett bra och värdigt liv i framtiden, precis som de förtjänar.

Det är dags att vakna. Vakna och se, göra världen till liten bättre plats. För det är faktiskt sant, det är det där lilla som krävs. Det vet jag nu. Det är fan inte svårare än så, det gäller bara för alla att öppna ögonen. Nu.

En presentation kommer göras där ni kommer få se alla våra fina barn. Visa det som vi såg långt innan.
Var med och var fadder för våra barn. Jag sitter på information om hur ni kan gå tillväga så släng iväg ett mail till [email protected] eller ni som mot all förmodan hittar mig på FB vid namn Isabell (Iz) Eriksson.
Släktingar, vänner, du, där bakom skärmen. Förstå vad du kan göra. Det är det där lilla som räknas, som sätter guldkant på vardagen. Låt oss sluta prata och handla, på riktigt.



Kärlek.

Kumasis fattigaste barnhem

Publicerad 2011-04-13 20:14:00 i ghana 11',

17 mars
Torsdag

Det är kväll och idag beslutade vi för att göra något av väldigt stor innebörd. Nämligen att vi nu kommande helg ska spendera den på barnhem. Tyngden innanför mitt bröst är påtaglig, då det är ett av Kumasis fattigaste. Jag försöker ställa mig in i kommande situationer, skapa bilder, försöker sätta mig in i känslor av de mörkaste hörn. Jag kan inte göra annat än att försöka föreställa mig, även om tanken slår mig att jag nog knappt kommer kunna ta på det förrens jag står där. Mitt i det. För vare sig jag vill eller inte så kommer jag inte få reda på det förrän då. Det spelar ingen roll hur man än tänker, för det blir aldrig som man tror i vilket fall ändå. Vi ska köra denna helg fullt ut. Bo i samma otvättade kläder, leva på minimala slantar och sova på deras ytor. Leva livet utifrån deras perspektiv helt enkelt. Det är inte mer än rätt av oss. Jag vill vara ett med barnen.

This is oye.


Jag tror och hoppas på att mammas nyanlända paket från Sverige kommer bespara lite mer av krafterna inför det här. Kaffe. Tack. Vad mer kan man begära? Tack igen. Du är bäst. Paketet innehöll även nya spår av barnkläder som också en liten del skänktes till Millies faster och hennes lilla knodd samma dag. Mycket glädje under ett och samma tak.




Imorgon kommer jag låtas mig se genom andra ögon, det som är huvuddelen av vårt projekt. Vi ska fånga och ta med oss hem. Öppna våra och era ögon. Maten de får, kläderna de bär, där de får sin sömn, vi ska känna och vara på exakt samma nivå. Lika för alla. 100 % av tiden. För vi är alla barn under samma sol.

Projektresande

Publicerad 2011-04-13 19:23:22 i ghana 11',

16 mars
Två projekt avklarade

Vi är i mitten på mars och det känns så klart återigen långt från verkligt. Mer och mer försöker jag intala och lära mig att bli bättre på att leva i nuet, eftersom tiden uppenbarligen går väldigt fort här, och eftersom jag dag för dag nu saknar Sverige allt mindre. Inga vänner och päron får ta det som något personligt, det är bara som det är. Tror ni hade förstått det om ni hade kunnat se det jag ser nu. Dagen är onsdag vilket innebär att vi klarat av två projekt i veckan. Dokumentation har styrts upp på Great Achievers och på Sankt Joseph Worker School i Neherbi. Vi har fått riktigt fina foton på människorna och omgivningen samt värdefulla svar på våra intervjuer som vi haft. I afton ska vi börja skissa på en mall för en del av projektet.
















Jag har säkert yttrat mig om detta för femtioelfte gången redan. Att bo och leva här, det är frihet. Jag och Linnéa lät våra fötter vandra längst upp för den sandiga gången förut med en varsin färgglad bunke i våra händer. Efter att ha tagit 4 rundor fram och tillbaka till brunnen med vatten på våra huvuden, hade vi tillslut lyckats fylla en hel tunna med 10 liter. Dessa bunkrar är nu fyllda med väldoftande vatten från lite tvättmedel och tvål som jag gnuggat våra plagg rejält med. Alla våra svarta tyger ligger nu och drar till sig medlet medan de andra färgrika hänger på linor i olika höjder utanför vår dörr. Vår bakgård är mer likt ett gigantiskt, ogenomträngligt moln idag. Vi har levt pyromanlivet och därmed tagit fyr på skräp som skapat sig ett bo i huset, såväl som på dasset.







Någon timme senare

Flugorna har nu låtit sig drunkna i det bruna tvättvattnet som blivit kvar av kläderna. Vi måste ha varit skitiga? Nä?

Nu och här

Publicerad 2011-04-13 02:45:00 i ghana 11',

I min egna nattsudd.
Då och där, här och nu.




Det här är platsen och den får imorgon finbesök. Längtar!

En fin sömn för alla

Publicerad 2011-04-12 23:06:55 i ghana 11',

31/3
Ett datum vi sent ska glömma



Kom upp i vettig tid och fick reda på att paketen från våra kära mödrar hade anlänt. Äntligen! Vi hade under gårdagen bestämt oss för att möta upp Douglas för att göra det vi väntat länge på. Ge barnen de madrasser och den sömn som de förtjänar. En gång för alla.




Efter en stillsam frukost vinkade vi snart in en taxi på gatan nedanför våran altan. 4 cedis senare var vi utanför Bayclars Bank bland ett vimmel av folk under den heta solen. Mycket pengar skulle tas ut och vi fick visa upp våra pass för att kunna legitimera oss. Sedlarna fick äran att delas upp, rullas ihop och förvaras på en mängd olika platser i våra utrymmen. Sedan började vi våran vandring. Ner för gatan, in i ett annat kvarter, i ett annan vimmel, över tågrälser, över en grön äng, även kallat Submarket, och sedan var vi framme. Vid en brant backe stod vi, fylld med madrasser på dess högra kant. Välbehövda och fina kuddar hade vi också skymtat på bilhuvarna. Det var ingen tvekan. De skulle vi ha och 20 st fick det bli. Efter en bra deal så hade allt snart lastats in närmaste bil. Linnéa där fram och jag där bak bland nerfällda säten och ett stort gäng kuddar. Vi var påväg. Glad och förväntansfull kring barnen och vad deras reaktioner skulle komma att bli.










Jag gör verkligen det här.

Framme. Madrasserna togs ner och vi fyllde våra famnar. Med bestämda steg marscherade vi genom bilverkstäderna och in genom staketet till barnhemmet. Hysteri uppstod vid våran entré. Barnen dansade, hoppade, skrek av ren lycka. Och vet du vad? Det är ni från hemmaplan som gjort det här möjligt. Det var ni som orsakade denna glädje och för det ska ni ha miljoner tusen tack. Nu kör vi vidare.

Sky is the limit

Publicerad 2011-04-09 21:30:58 i ghana 11',

För bara en stund sedan. Tiden stannade för ett ögonblick. Moderjord kallade stormen till sig och himmelen färgade omgivningen röd av envishet. Jag har inga mer ord än det här, bara en känsla så oändlig.





Om

Min profilbild

the world is a book, and those who do not travel read only a page. ~ st. augustine

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela