Stay true to yourself

Imorgon bär det av!

'The Island Hoping'. Efter introduktionen i eftermiddags är jag ännu mer taggad.

Vi blir ett gäng på 20 personer som under 3 dagar och 2 nätter kommer ha the greatest time, högst troligt.

Centralamerika 13

9/1

Onsdag och har just nu ett gäng flummiga australienare och norskar käkandes vid vårt bord.

Kevin är en utav dem som tidigare hakade på en lång utforskning promenix med oss på ön.

Vi tog längst stråken söderut. Förbi all turism vidare ner till den lilla flygplatsen och 'The garbage dump'.
Kanske inte låter så charmigt men det var speciellt i sig. Vi hade nämligen hört rykten om att det skulle finnas krokodiler där, men väl där nämnde några locals att vi just missat dem och att de solbadade. Alright! Helt naturligt, sådär. Vi var även en sväng med Alen och matade Tarpon fishes. En smått energikick i sig när man fick locka dem till sig med dinglade sardiner från bryggan. En efter en hoppade dessa stora fiskar upp och man blev såklart helt till sig över hur kvicka dem är.

 

Gänget här är guld och kvällen blir nog det likaså.

Livet känns jävligt bra helt enkelt. Har lite svårt för att formulera mig mer än så,

så vi sätter punkt.

Where your the mind goes wanders is where the heart is.

 

Centralamerika 13

7/1 - 13

Ännu en dag i paradiset.
Hänger ut på gården utanför vår fina cabaña. Vinden är ljummen och fläktar gott mot den smått brända huden. Softar med Alen Free längst det långa, turkosa träbordet vid ingången till Guesthouset. Har blivit en del av vår chillspot här på boendet. Han visar fotografier från tider way back då han hade 'Dreadlocks til' the ass' som han kallade det. Vi vaknade med solen idag och har som mest glidit runt och upptäckt nya hörn på ön. Alen Free är vår amerikanska vän som på väldigt lång tid inte haft ett riktigt hem. Knappt stannat på samma ställe mer än 2 månader på 10 år, men för det, är han faktiskt gladare och piggare än någonsin tidigare. Här på Caye Caulker och Belize har han varit minst 1 gång varje år sen han började sin livsresa och valde sitt sätt att leva. Därför så är han väl medveten om de flesta locals och ställen som ön besitter. Även alla shitholes som han så fint uttryckte det.

 

Det tog därför inte lång tid heller förrän han tipsade om 'The Island Hoping'.

Vilket innebär att man på 3 dagar och 2 nätter seglar runt och besöker flera fantastiska öar längst vägen ner till södra Belize. Så nu har vi skrivit upp oss och på lördag den 12/1 bär det av. Betala deposit på torsdag och introduktion på fredag. Mat, dryck, tält, snorkling-utrustning, allt inkluderat! Raggamuffin tours är crewet som kommer ta oss vidare ner helt enkelt. Det bästa med turen är dessutom att den går åt det håll och rutt som vi 'planerat'. Förbi Dangriga och Hopkins för att sedan stanna i Plancencia. Vem vet när man sedan har Guatemala inom räckhåll? Ganska snart perhaps.

 

Jag är sjukt taggad och hur ofta händer det att man får segla runt en massa öar i Karibiska havet? Inte varje dag I guess. Hemma känns faktiskt långt bort nu, men det finns en person jag hade velat visa allt detta och det är du, Ulf. Jag ska ta dig hit en vacker dag om det är så. Dags för att lägga pennan en stund nu och se vart kvällen bär. Vi spekulerar lite kring en BBQ här på gården. Lämna lappar och bjuda in grannarna och liknande. Köpa några buckets of beer and some good food som Alen sa.
We'll see we'll see!
Mañana mañana.

Centralamerika 13

6/1
Ett dygn senare med många fantastiska, surrealistiska, smått knäppa men helt underbara intryck.
Caye Caulker.

 

Landade i Belize runt 11.30 tiden igår, vilket också är 6 timmar bakåt från Sverige. Efter en flygtur över karibiska öar och korallrev kände jag ett direkt lugn och må låta klyshigt, men det kändes verkligen, som att; nu är jag precis påväg åt rätt håll. Hit och inget annat. Fullkomligt rätt. Väl framme på den lilla flygplatsen gick allt smidigt och reaggemusiker var det första intrycket och som hördes bland folkvimlet som strömmade runt. Ett band som stod och lira under tiden man drog av sina väskor från banden. Väl ute och efter relativt ombyte på närmaste toalett, (29 grader) lyckades vi haffa en stor taxi med ett annat par. Bara chaffisen utgjorde bland de första bästa intrycken genom att referera, spela och sjunga till
Bob Marley hela vägen påväg in mot Belize City.

Jag fick kontakt med Yennie via sms, som också nu kommer hänga med oss en hel del på resan vägen ner till Costa. Hon kom till Belize dygnet innan oss och skulle nu sitta och vänta på oss vid The Water Taxi station, som i sin tur skulle ta oss ut till ön Caye Caulker. Svettiga men glada var vi snart på däck och redo för att skumpa iväg. Helt tagna av det fantastiska vatten och övriga öar som passera förbi vår puttrande båt. Mulet, men fortfarande lovely. Båten skulle efter ca en halvtimme säkert sakta in och man kunde av ren glädje skymta en del utav de hus som en annan googlat fram på Internet för några månader sedan. Ännu vackrare dessutom.

 

Alla dessa hus, byggnader, bungalows, hostels, cabanas målade likt regnbågens färger.
Hundar och andra djur som springer fritt omkring, roliga och knäppa småbutiker men framförallt alla
härliga backpackers och lokalbefolkning som spatserar förbi på de vita sandvägarna. Caye Caulker
har inga riktiga gator så bästa sätt att ta sig fram på den lilla ön är genom golfbilar eller cyklar
vilket också är ganska eget och charmigt i sig.

Väl framme gick vi först till Tina's som man läst om i guideböckerna. Ett hostel precis vid vattnet
och enligt kontaker, en backpackers dröm. Det var dessvärre fullbokat, men ägaren tipsade vänligt vidare
till andra hostel i närheten på ön. Mitt i letandet dök plötsligt en äldre snubbe upp på sin cykel och
frågade om vi behövde boende. Slutade med att vi nu lunkade efter honom runt de flesta hörn medan han
cykla sakta runt på sin bike. Hörde oss runt på lite olika ställen och tillsist hittade han en liten
stuga åt oss på Marinz som det heter. Turkosa småstugor bland vackra växter och hängmattor. Vi tackade
Bryan så mycket och han, som jag tror, vanligt cyklade vidare lugnt på sin cykel.

Spenderade resten av dagen med att själva go slow kring ön, ta ut lite sedlar och knäcka några öl.
Fortfarande helt tagna, såklart.

 

Även om man fortfarande var lite mörbultad så hängde vi ut kvällen i mattorna utanför cabanan.
En kille som heter Allan dök upp och detta skulle visa sig att vi sedan hängde där och hade konversationer till timmar. Om liv och perspektiv. Redan där började man plötsligt snacka projekt, vi får väl se. Reslivet och kreativitetsdrivet. Vi sa godnatt och konstaterade; Vi måste ju vakna upp imorgon till
detta fina liv igen.

Och ja, idag har vi också mest glidit runt och gjort det vi känt för. Utforskade ön lite till och träffat
fler härliga människor från andra delar av världen. Tagit det första doppet i det turkosa vattnet och som
mest flytit runt. Lyssnat och sett människor skaka loss till reggaetoner längst ut på udden vid Lazy Lizard.

 

I skrivandes stund sitter jag just nu utanför vår lilla turkosa trästuga, med sand mellan tårna och en palm som vajjar sakta fram och tillbaka över huvudet, under stjärnklar himmel. Det är kväll och mörkret har trängt sig in på gatorna på ön Caye Caulker, men så långt från mörker som det bara kan bli. Här är helt fantastiskt och det är svårt att fatta orden över allt det där som händer inom en när man nu kommit hit. Men det har också bara gått två dagar och ja, intrycken är plenty. Men tänkte jag nu ska försöka återberätta lite av de senaste dygnen under resan hit samt vad som är här och nu i nästa inlägg.

 

Ur en blå dagbok.

4/1 - 13

Hej och hemskt mycket hej från Miami International Airport.
Vilken intensiv och omtumlande dag. 00.00 började resan igår, svensk tid. Puttrandes på vägen från Lidhult nådde vi tillslut Danmark och Kastrup. Flyget hit gick faktiskt väldigt smidigt trots den korta mellanlandning i Dusseldorf som man byggt upp lite av en nojja för hur det skulle gå, men det gick! Och 10 h flyg senare, Hello Miami. Även immigrationen gick bra trots suspekta vakter och utfrågning kring vår visit. Förklarade snällt att vi som sagt här över dagen för att ta oss vidare till Belize morgonen efter. Muttrande vakter och vi kom sedan vidare. Väl igenom och haffning utav våra väskor, sagt och gjort vinkade vi in en cab som sedan skulle ta oss till en adress på Miami Beach som Yennie tipsat om. 26 grader, nervevade rutor och skinande skyskrapor längst highwayen med stora skyltar mot "Down Town Miami". Palmer och bara ren Will Smith låtar-feeling.

 

Taxin stannade tillslut utanför hostelet vi snackat om. Ungdomshäng fullt ut och skön atmosfär. Bland sidogator vars elledningar hänger lite som dem vill och byggnader i karamellfärger. Färgstarka människor och en och annan 'Lords of Dogtown' vibe då skejtare rulla förbi frenetiskt och även hängde utanför hostelet, precis som på film. Knäckte varsin bärs och beslöt oss sedan för att vandra vidare neråt gatan och folkvimlet i kvällsolen, ner till stranden. Musik från alla håll, människor överallt och snart hade vi passerat den vita stranden och efterlängtat doppat våra fötter. Jag har nog inte riktigt kunnat förstå det ännu. Om vart vi faktiskt är och är påväg mot, men det känns också fruktansvärt bra. Vi och våra ryggsäckar. Miami i all ära, men nu är inte detta jag är ute efter. Utan det är lugnet och smultronställena ute på det karibiska havet. Och imorgon är vi äntligen där.

Första stoppet i Centralamerika, Belize. Yennie möter upp oss vid båtstationen, där någonstans, ni vet, och sen beger vi oss ut mot Caye Caulker. Vad som händer därnäst, det får vi se. Dags att försöka hålla värmen på ett kallt flygplansgolv, paradiset väntar som sagt. Ciao!

5/1 - 13


En timme kvar till Boarding. Efter en resa på drygt 20 h och efter att ha vaknar varje halvtimme inatt för att vrida sig och hålla värmen på golvet är jag ändå glad. Nu är det inte långt kvar till Belize. För en liten stund sedan ställde jag mig och blickade ut över flygplansfältet. Fångade lite av livet nere på fältet genom kameran, men kunde hela tiden inte låta bli att blicka lite extra på den mörka mannen med gråa hatten. Tänkte att jag så gärna hade velat ha ett porträtt på honom. Sagt och gjort, gick jag fram, satte mig bredvid och frågade honom vart herrn skulle. Två flugor i en smäll, Belize. Vi satt och pratade en stund om att resa, om visum, kulturkrockar, klimat och självklart om hur Belize är. Jag visade kartan ur min bok och han pekade glatt ut vart han bodde. Belize City. Som tidigare advokat och rådgivare bad han mig att vara extra försiktig kring staden. Mycket rån och misshandel förekommer, precis som det man hört kring. Även om jag själv är ganska noga med att bilda min egna uppfattning så kände jag, efter att ha pratat med fler kring samma sak, så bör man nog ändå ta detta vid sig.


Som tidigare nämnt, två flugor i en smäll. Jag fick mitt foto. Vi skakade hand och den gamle mannen önskade mig lycka till i livet och på resan samtidigt som han sedan muttrade lite glatt för sig själv "Alright, alright, alright."

Centralamerika 13'
Love life now

Inom några timmar startar motorn igång och rullar ner mot Köpenhamn - Kastrup. En väg vars alla ljus vid midnatt, frenetiskt kommer susa förbi mot nya kapitel. Imorgon är det vi som lyfter.

Blott de tama fåglarna har en längtan, de vilda flyger.
Vi ses på andra sidan.

Sju kvällar kvar till fullkomlig frihet.

Efter allt jobb och slit känner jag nu att jag varit tyst här alldeles förlänge för att kunna hålla det inom mig, fram tills nu. För dem som kommer ihåg så nämnde jag för några månader sen att jag förmodligen kommer resa och är påväg någonstans efter årsskiftet och lever, på riktigt. Och ja, nu kan jag se tillbaka på allt det där med ett fett smile.

 

Med biljetten bokad så ska jag äntligen få damma av väskan igen och är den som gittar från landet med start Januari och i sikte har det karibiskt turkosa havet, surfar på dess vågor, sover i mysiga bungalows, jammar på vita stränder, tar del av nya spännande möten, horisonter och kulturer i Centralamerika för ett tag. En fet resa genom en mängd länder som sedan kommer avslutas i The concrete jungle NY, och inte bara det, jag får grymt sälle i följd av min kära vapendragare fröken Mainkvist också. Så najs babe.

Och dessutom, resan är så långt från avslutad när man väl landar i Sverige runt vår igen, för det är nämligen en transportsträcka från ett flyg till ett annat, nämligen hem och tillbaka till mitt kära Ghana från slutet på april till mitten på sommaren. PURA VIDA, Akwaaba home och längtan.

Som vanligt när jag far uppe bland molnen, hänger på en avlägsen strand, styr i projekt så fattar jag ofta pennan vilket resulterar i några inlägg denna sida, men även sagt klick på; http://ettogonblickbara-part-two.blogspot.se/

Bara att hänga på homies!
Wohooo! Love life.

♥