Att stanna upp vid slutet.
27/2/13
Ibland hinner man inte reflektera över allt som varit. Och ibland är det svårt att förstå att man ska vidare. Dessa dagar har gått fort. Även om jag hela tiden har vetat och haft det där någonstans i baktanken, att hemfärden hem till Sverige igen och resan upp till New York varit väldigt nära, så har man liksom ändå lyckats förtränga det och leva för stunden.
Jag vet liksom inte var jag ska börja och inte heller var jag ska sluta. De här 2 månaderna, på en helt annan breddgrad, plats och okänd kontinent har varit helt otroliga. Jag är glad och tacksam för allt jag fått vara med om återigen, och för att jag tog mig hit. Stolt för att jag mer eller mindre förra året gav mig fan på att kriga loss på hemmaplan, vilket ledde till att jag tog mig hela vägen hit, och dit jag ville i slutändan. Ut i världen på nytt. Och vad kan jag säga, likt en människas abstinens efter droger, så känner jag för resandet. Mer och mer för varje år, och jag är långt från färdig. Allt är möjligt. Jag har dessutom fått dela alla galna och fina minnen med två grymma damer. Vi har tillsammans varit igenom allt och fått ta del av drömlika vyer samt kännt gemenskapen mellan varandra och delat det med andra människor på resans gång. Det kändes tungt att säga hejdå till Yennie och hoppa in i shutteln imorse utan henne. Men jag vet att vi kommer ses snart igen. Och jag glömmer aldrig. Det var som att få en syster på köpet och en bästa kompis som blev större än så. Och alla fina och värdefulla kontakter för framtiden att ta vara på hädanefter. Det finns alltid mycket mer att säga och förmodligen kommer återblickar förekomma väl tillbaka i Sverige igen.
6 länder, 62 dagar med varma möten och minnen bär jag med mig. Tack för det.
Ibland hinner man inte reflektera över allt som varit. Och ibland är det svårt att förstå att man ska vidare. Dessa dagar har gått fort. Även om jag hela tiden har vetat och haft det där någonstans i baktanken, att hemfärden hem till Sverige igen och resan upp till New York varit väldigt nära, så har man liksom ändå lyckats förtränga det och leva för stunden.
Jag vet liksom inte var jag ska börja och inte heller var jag ska sluta. De här 2 månaderna, på en helt annan breddgrad, plats och okänd kontinent har varit helt otroliga. Jag är glad och tacksam för allt jag fått vara med om återigen, och för att jag tog mig hit. Stolt för att jag mer eller mindre förra året gav mig fan på att kriga loss på hemmaplan, vilket ledde till att jag tog mig hela vägen hit, och dit jag ville i slutändan. Ut i världen på nytt. Och vad kan jag säga, likt en människas abstinens efter droger, så känner jag för resandet. Mer och mer för varje år, och jag är långt från färdig. Allt är möjligt. Jag har dessutom fått dela alla galna och fina minnen med två grymma damer. Vi har tillsammans varit igenom allt och fått ta del av drömlika vyer samt kännt gemenskapen mellan varandra och delat det med andra människor på resans gång. Det kändes tungt att säga hejdå till Yennie och hoppa in i shutteln imorse utan henne. Men jag vet att vi kommer ses snart igen. Och jag glömmer aldrig. Det var som att få en syster på köpet och en bästa kompis som blev större än så. Och alla fina och värdefulla kontakter för framtiden att ta vara på hädanefter. Det finns alltid mycket mer att säga och förmodligen kommer återblickar förekomma väl tillbaka i Sverige igen.
6 länder, 62 dagar med varma möten och minnen bär jag med mig. Tack för det.
Jag och Linnéa är nu i San José. Vårt flyg går härifrån upp till Orlando, sedan New York med start imorgon. Dags för att suga in det sista. Försöka förstå allt fantastiskt som hänt och var jag faktiskt har befunnit mig. I självaste Central Amerika. Ha, inte så pjåkigt. Vi ses i USA.
K
Ä
R
L
E
K
K
Ä
R
L
E
K
