Vecka 4.
En liten återberättning.
27/1
Och vips! Så var man i, tada... Honduras och i La Ceiba för stunden. Efter en smått obekväm och lång resa på 15 timmar raka vägen från Antigua kom vi nu hit tillslut. Väl framme i Antigua igår blev det ingen vidare sömn, då hälften utav våra australienare som vi haft en reunion med i San Pedro, skulle styra sin sista kväll med gänget här, innan avfärd hemåt. Så ja, att man är trött och sliten fortfarande är väl bara förnamnet.
Och vips! Så var man i, tada... Honduras och i La Ceiba för stunden. Efter en smått obekväm och lång resa på 15 timmar raka vägen från Antigua kom vi nu hit tillslut. Väl framme i Antigua igår blev det ingen vidare sömn, då hälften utav våra australienare som vi haft en reunion med i San Pedro, skulle styra sin sista kväll med gänget här, innan avfärd hemåt. Så ja, att man är trött och sliten fortfarande är väl bara förnamnet.
Just ja, San Pedro.
Ett ställe vi välfärdade till för 4 dagar sedan och ett ställe i sig måste jag verkligen tillägga. Nu vill jag inte skrämma iväg någon (speciellt inte dig mor) för att besöka denna plats eller väcka ett tvek för att komma hit, men jo, jag har då aldrig tidigare stött på eller hamnat på en plats med så mycket ganja och andra preparat i luften. Inget ovanligt alls att man kunde bli erbjuden kakor, glass eller kaffe med någon sorts knark till, till frukost. 'Some frozen hash fruit maybe? Or brownie? Anyone? Girls?' Doften av gräs skulle bli fullt naturligt tillslut längst hostelets korridorer och hela vägen in till duschen. Hippies strömmandes, dansandes, skrikandes med sin spirituella vibe förbi och mitt framför ögonen. Just detta folkslag fick mig att fundera lite. En teori vilket jag snappade upp genom en konversation med australienaren Luke under Austrailan Day. Jag hade tidigare, innan jag träffade Luke för första gången ifrågesatt och försökt höra med personalen på hostelet och mexikanaren nedanför i restaurangen kring detta folkslag och varför. Det visade sig att kollektivet hippies, speciellt såhär mycket, aldrig tidigare varit här och de var lika fundersamma som jag. Men Luke nämnde något som fick mig att tänka till. Då mayakalendern avslutades för inte alls så längesedan, och 2013 anses vara en ny början så är det tydligen därför de anländer hit för att fira. San Pedro var nämligen en plats som mayaindianer vallfärdade till för en lång tid tillbaka och firade utav diverse anledningar.
Låt oss köra en reverse. Så, veckan i korthet.
Onsdagen 23/1: Sa hejdå till Alen för första gången innan vi hoppade på mini-bussen mot Lake Atitlan. 4 timmar längst höga höjder och slingriga vägar i bergen samt en båttur från Panachjel över sjön var vi framme. Checkade in på Mr Mullet's. Hade reunion med grabbarna från Aussie på kvällen på Zolas hostel. Rolig kväll!
Låt oss köra en reverse. Så, veckan i korthet.
Onsdagen 23/1: Sa hejdå till Alen för första gången innan vi hoppade på mini-bussen mot Lake Atitlan. 4 timmar längst höga höjder och slingriga vägar i bergen samt en båttur från Panachjel över sjön var vi framme. Checkade in på Mr Mullet's. Hade reunion med grabbarna från Aussie på kvällen på Zolas hostel. Rolig kväll!
Torsdagen 24/1: Hoppade på ännu en båt nerifrån hamnen i San Pedro över till San Marcos. Mest mulet men vi tog oss ändå upp till naturreservatet och fick skåda vackra vyer från klipporna ut mot sjön. Open Mic senare under aftonen med tysken som stod på scenen och rappa bland annat.
Yes, denna dag skulle vi ta del av något alldeles nytt firande. Iallafall för min del. Vi begav oss som vanligt till Zolas hostel där Australian Day skulle hålla till. Det visade sig att det går ut på att man sänder en podcast, en radioshow där alla får vara med och rösta fram sin favoritlåt. Som Sveriges melodifestival/liknande kan man säga. Vi körde på och allt folk rörde sig mellan olika ställen till sena morgonen. Vi fick också ta del av en mycket underlig och smått creepy efterfest vilket var ganska så privat. Betongdörr, igentäppta fönster. Spirituellt och psykedeliskt är verkligen orden. Så, den historien kommer säkerligen upp vid ett annat tillfälle än här kan jag lova. Men i överlag ett grymt roligt avslut på våra dagar i speciella San Pedro.
Lördagen 26/1:
Vi vinkade hejdå till San Pedro och hoppade på båten samt bussen tillbaka till Antigua för att möta upp grabbarna återigen. Denna kväll skulle därmed bli den sista för Andrew och Lucky då deras flyg snart skulle gå hem mot Australien i dagarna. Om vi sov däremellan? Innan bussen skulle gå 03.30 från Antigua upp till Honduras på söndagen? Jag tror redan ni vet mitt svar. Vi dansade som om det inte fanns någon morgondag och ja, det blev ett känsligt avslut för oss. Jag ville stanna tiden.
Vi vinkade hejdå till San Pedro och hoppade på båten samt bussen tillbaka till Antigua för att möta upp grabbarna återigen. Denna kväll skulle därmed bli den sista för Andrew och Lucky då deras flyg snart skulle gå hem mot Australien i dagarna. Om vi sov däremellan? Innan bussen skulle gå 03.30 från Antigua upp till Honduras på söndagen? Jag tror redan ni vet mitt svar. Vi dansade som om det inte fanns någon morgondag och ja, det blev ett känsligt avslut för oss. Jag ville stanna tiden.
Min vecka 4 helt enkelt. Fler fotografier kommer publiceras i detta inlägg med tiden.
Dags att gå vidare nu. Loads of love.
