Stay true to yourself

6/1
Ett dygn senare med många fantastiska, surrealistiska, smått knäppa men helt underbara intryck.
Caye Caulker.

 

Landade i Belize runt 11.30 tiden igår, vilket också är 6 timmar bakåt från Sverige. Efter en flygtur över karibiska öar och korallrev kände jag ett direkt lugn och må låta klyshigt, men det kändes verkligen, som att; nu är jag precis påväg åt rätt håll. Hit och inget annat. Fullkomligt rätt. Väl framme på den lilla flygplatsen gick allt smidigt och reaggemusiker var det första intrycket och som hördes bland folkvimlet som strömmade runt. Ett band som stod och lira under tiden man drog av sina väskor från banden. Väl ute och efter relativt ombyte på närmaste toalett, (29 grader) lyckades vi haffa en stor taxi med ett annat par. Bara chaffisen utgjorde bland de första bästa intrycken genom att referera, spela och sjunga till
Bob Marley hela vägen påväg in mot Belize City.

Jag fick kontakt med Yennie via sms, som också nu kommer hänga med oss en hel del på resan vägen ner till Costa. Hon kom till Belize dygnet innan oss och skulle nu sitta och vänta på oss vid The Water Taxi station, som i sin tur skulle ta oss ut till ön Caye Caulker. Svettiga men glada var vi snart på däck och redo för att skumpa iväg. Helt tagna av det fantastiska vatten och övriga öar som passera förbi vår puttrande båt. Mulet, men fortfarande lovely. Båten skulle efter ca en halvtimme säkert sakta in och man kunde av ren glädje skymta en del utav de hus som en annan googlat fram på Internet för några månader sedan. Ännu vackrare dessutom.

 

Alla dessa hus, byggnader, bungalows, hostels, cabanas målade likt regnbågens färger.
Hundar och andra djur som springer fritt omkring, roliga och knäppa småbutiker men framförallt alla
härliga backpackers och lokalbefolkning som spatserar förbi på de vita sandvägarna. Caye Caulker
har inga riktiga gator så bästa sätt att ta sig fram på den lilla ön är genom golfbilar eller cyklar
vilket också är ganska eget och charmigt i sig.

Väl framme gick vi först till Tina's som man läst om i guideböckerna. Ett hostel precis vid vattnet
och enligt kontaker, en backpackers dröm. Det var dessvärre fullbokat, men ägaren tipsade vänligt vidare
till andra hostel i närheten på ön. Mitt i letandet dök plötsligt en äldre snubbe upp på sin cykel och
frågade om vi behövde boende. Slutade med att vi nu lunkade efter honom runt de flesta hörn medan han
cykla sakta runt på sin bike. Hörde oss runt på lite olika ställen och tillsist hittade han en liten
stuga åt oss på Marinz som det heter. Turkosa småstugor bland vackra växter och hängmattor. Vi tackade
Bryan så mycket och han, som jag tror, vanligt cyklade vidare lugnt på sin cykel.

Spenderade resten av dagen med att själva go slow kring ön, ta ut lite sedlar och knäcka några öl.
Fortfarande helt tagna, såklart.

 

Även om man fortfarande var lite mörbultad så hängde vi ut kvällen i mattorna utanför cabanan.
En kille som heter Allan dök upp och detta skulle visa sig att vi sedan hängde där och hade konversationer till timmar. Om liv och perspektiv. Redan där började man plötsligt snacka projekt, vi får väl se. Reslivet och kreativitetsdrivet. Vi sa godnatt och konstaterade; Vi måste ju vakna upp imorgon till
detta fina liv igen.

Och ja, idag har vi också mest glidit runt och gjort det vi känt för. Utforskade ön lite till och träffat
fler härliga människor från andra delar av världen. Tagit det första doppet i det turkosa vattnet och som
mest flytit runt. Lyssnat och sett människor skaka loss till reggaetoner längst ut på udden vid Lazy Lizard.