Ingen kan veta förrän det slår oss.
när kärleken valde att inte fortsätta strö sina frön under våra fötter och livet liksom försvann in i ett evigt mörker så funderade jag länge på ifall jag överhuvudtaget någonsin skulle kunna ta mig upp på benen igen, och åka. sätta mig på det där flyget ca 1,5 månad senare efter uppbrottet. flygstolen som jag bokade i november förra året.
nu är det 3 dygn kvar och det känns fortfarande överväldigande. overkligt. rädslan för vad som egentligen finns på andra sidan, men ändå självklart att jag måste utsatta mig för det. för efter alla dagar som har gått den senaste tiden så vill jag tro, tro på att det egentligen finns en mening med den här biljetten som jag sedan länge haft i min hand. att det finns någonting bakom den och att jag egentligen inte behöver vara rädd. för något av det hårdaste har redan hänt och nu är det precis som att jag inte har något att förlora så fort jag bara kommer att gå igenom den där terminalen på kastrup. även om mitt hjärta ofta ropar högt, ibland viskar om att det vill vandra tillbaka till port nr tjugo varje dag. att få luta mitt huvud mot dörren och höra den välbekanta rösten som en gång gav mig det där som jag sen också började tro, på att det var allt det som jag någonsin önskat mig här i livet.
men det är då jag inser att jag verkligen måste jag kasta mig ut. hjärtat och hjärnan vet, att ingenting kommer göra lika ont ändå som det en gång gjorde och gör ibland. ingenting kommer att kunna skada mig på samma sätt. så kasta mig ut i ovissheten. den kan bara bli bättre denna gång. ge mig motgångar och slå mig hårt ibland om du vill, men jag tar mig över, jag tar mig över det här varje dag så kom an bara. ge mig perspektiv, ge mig ro. ge mig en plats där jag kan få se saker klart igen. där jag får hitta tillbaka igen. leva, och känna igen.
nu är det 3 dygn kvar och det känns fortfarande överväldigande. overkligt. rädslan för vad som egentligen finns på andra sidan, men ändå självklart att jag måste utsatta mig för det. för efter alla dagar som har gått den senaste tiden så vill jag tro, tro på att det egentligen finns en mening med den här biljetten som jag sedan länge haft i min hand. att det finns någonting bakom den och att jag egentligen inte behöver vara rädd. för något av det hårdaste har redan hänt och nu är det precis som att jag inte har något att förlora så fort jag bara kommer att gå igenom den där terminalen på kastrup. även om mitt hjärta ofta ropar högt, ibland viskar om att det vill vandra tillbaka till port nr tjugo varje dag. att få luta mitt huvud mot dörren och höra den välbekanta rösten som en gång gav mig det där som jag sen också började tro, på att det var allt det som jag någonsin önskat mig här i livet.
men det är då jag inser att jag verkligen måste jag kasta mig ut. hjärtat och hjärnan vet, att ingenting kommer göra lika ont ändå som det en gång gjorde och gör ibland. ingenting kommer att kunna skada mig på samma sätt. så kasta mig ut i ovissheten. den kan bara bli bättre denna gång. ge mig motgångar och slå mig hårt ibland om du vill, men jag tar mig över, jag tar mig över det här varje dag så kom an bara. ge mig perspektiv, ge mig ro. ge mig en plats där jag kan få se saker klart igen. där jag får hitta tillbaka igen. leva, och känna igen.
regnet utanför fortsätter smattra mot rutan.
jag tror på att våra vägar kommer korsas en dag. att vi kommer se in i varandras ögon och ta in varandra igen på något sätt. vandra vidare med våra historier, kanske inte tillsammans men helt från hjärtat. men man kan aldrig veta. det vet vi inte nu. ingen vet. varken du, eller jag.
