-
ditt väsen har uppenbarat sig, med jämna mellanrum, den senaste tiden.
i dessa stunder har känslan varit som om jag kämpar från att drunkna. som om armarna nästan gått av i försöket för att finna luftbubblor. vevandes och fumlandes runt, runt på djupet för att få dig att försvinna. det här är en process. det är min process. accepterandet. när saker och ting i livet, inte alltid blir som man trott. även här, från andra sidan av en upplyst datorskärm i mörkret, med syrsona sjungandes utanför vårt fönster på koh tao. ja, på självaste andra sidan av jordklotet, så händer det att man reflekterar över det förflutna.
det blir så när man tycks översköljas av malplacerade, kallsvettande drömmar om nätterna.
du är så verklig i dom att det gör ont. väsendets skrattrynkor sprudlande vid sidan om det gröna iriset och de skrämmande bekanta detaljerna från en tid av pumpande hjärtslag. som att jag sitter i min egna biograf och betraktar det som hade kunnat vara min och vår film i fortsättningen. sluter mina ögon, ber, kom inte tillbaka inatt igen. rör mig inte och tala inte till mig när jag inte kan försvara mig. eventuellt om ett tag, kan du få hälsa på igen, förutsatt att tiden har fortsatt lärt mig att komma längre än i det jag är just nu. när jag kan se den gamla stigen, vår gång, med tacksamhet och värme. då kan du få vinka, möta upp och säga hej igen, längst den slutande cykelvägen vid berget.
