Stay true to yourself

en vecka har gått. vi har redan hunnit flytta 5 gånger och fått andas in fantastiska vyer från balis slätter. även om det fortfarande ibland känns overkligt, så är det precis det här, det här som sinnet efter ett tag suktar i eld och lågor efter att få komma tillbaka till. det som alltid till en början känns så främmande, skrämmande men som blivit så välbekant för mig de senaste åren. det simpla livet. barfota, värmen, naturen, nya möten. den fullkomliga friheten och hur allt runtomkring bara blommar upp. som nu fräknarna i mitt ansikte och vidare in i hjärtat.

för varje dag som jag vandrat här på sandstigarna och mött värmen i allas ögon, så börjar stegen kännas lättare igen. indonesiens vindar tar mig framåt på så många sätt just nu. för det är jag tacksam, och väldigt lättad. världens bästa ovisshet hittills tar mig fram. även om jag inte riktigt vet var jag ska, så ska jag komma dit. min tur och tid är nu.

 

för en vecka sen trodde jag aldrig att jag skulle komma fram.

nu är jag här, och som bonus på kortet så har jag härligt ressällskap. det gick en dag på balis marker och sen blev jag med sambo.

 

vi tar det från början och i lite kort dagboksordning tycker jag.


13.02.13

propellerna har satt igång. nu finns ingen återvändo. nu pekar pilen bara framåt på skärmen framför mig. andas tungt. gråter en skvätt. nu går jag över. andas in och ut. du tar dig igenom isabell. upp i luften nu. dubai nästa. här valde tyngderna på något sätt att släppas från mina axlar så fort jag lyfte från marken. en märklig känsla. och jag somnade fort därefter. vaknar och inser att jag nu är halvägs mot målet.

stapplar ut från flyget och känner en efterlängtad pust av värme. inte den där klibbiga luftfuktigheten som nere i ghana utan en mer vänlig som bara en svensk sommarnatt egentligen kan leverera. ler mot flygvärdinnorna, tackar och rusar vidare. ensam på flygplatsen ser jag mig omkring som ett barn på julafton. det pirrar i hela kroppen. och jag har bara mig själv att lita på. nu är det snart boardning.

singapore nästa och längre österut in the great unknown.

 

cph (6,5h) dubai (7,5h) singapore (2,5h) denpasar (bali).

 

14.02.13

efter några timmars mellanlandning i singapore sitter jag äntligen på det 'sista' flyget mot bali. klockan är runt 19 och jag skulle egentligen inte fått komma iväg förräns mycket senare då vulkanen på java spelat ett spratt i indonesien. men de lyckades fixa så ett flyg som egentligen ska hela vägen till perth (austrailen) kan mellanlanda i denpasar. lättnaden, även om jag mer eller mindre ryckte på axlarna förut. jag är glad för att få ta del av allt äventyr som sker nu och bara go with the flow. ingen idé att stressa i onödan. hoppas vulkanen inte gjort alltför stor skada på lokalbefolkningen.

snart är jag där. sjukt. man har liksom levt på flygplatser det senaste dygnet. men har dock haft många goda skratt idag med smått galna och tokiga asiater. en helt annan värld är det här. långt hemifrån. långt österut. aldrig varit såhär långt österut förut. häftig feeling. och snart är jag som sagt där och beställer taxi mot warung coco hostel i kuta. för att bli bali bound för första gången i mitt liv.

hit me! vi ses på bali.

 

15.02.14
KUTA, BALI

varvar ner utanför rummet på terassen.

barfota, i samma gamla jeansshorts och håret är fortfarande lika blött från dagens skurar. syrsona sjunger och vi med musiken från min speaker. ja, vi. jag har fått en sambo. här går det undan, haha. hanna från partille. en härlig guzz som rest själv i austrailen i 3 månader innan och beslöt sig för att hitta hit. känns ändå sjukt roligt med lite company på okända marker. vi är främmande för varandra, men vi kastar oss ut tillsammans i ovissheten. fårse hur länge vi stannar på kuta. trots att det bara gått en kort stund så känner man viben inom en att hjärtat söker sig vidare efter en mer lugnare plats. här är allt annat än lugnet, men visst har det gett de mest häftiga intrycken också. som tillexempel alla husen längst promenaden bort till vår gård, hur de ser ut som små tempel. och som alla offergåvor med blommor och rökelser som sprids ut med gatorna på tidiga morgonen för att hedra det de tror på. och så mycket mer. jetlaggad till tusen som jag var igår, så somnade jag fort till syrsonas sång utanför. efter att jag lyckats haffa min första indonesiska (bintag) beer och skinit upp av tanken att jag för ett år sen hängde runt i centralamerika och nu, nu var jag här.

 

17.02.14

två dagar senare. idag drar vi vidare! till södra kuta.

sjuka klippor, vågor och solnedgångar utlovas.

 

några timmar senare. alltså, wow. jag skådar nu den vackraste vyn på jävligt länge. orden är liksom som tagna ur munnen. men det är stunder som dessa man förstår varför man blir ännu mer beroende. och förstår varför man älskar att resa.