I halsgropen
Inatt drömde jag att jag hade gått bort i en plötslig död. Ung och egentligen helt frisk, men under oförklarliga ting aldrig vaknat mer. Att mitt hjärta bara stannat.
Det var skrämmande verkligt och mitt i allt vandrade jag ändå runt bland vänner och familj utan egentligen själv förstå att jag faktiskt inte levde mer. I försök att kommunicera, krama om och prata med människor i min närhet men förgäves, utan respons. De såg mig inte, men jag fortsatte hoppas. Tiden passerar och flyter sedan iväg som livet i en revy. En varm sommardag, jag sitter skrattandes bredvid Linus utanför ett ställe i närheten utav Lidhult där vi alltid hängt till sen vi var små. Efter ett taget fotografi och en diffus situation springer jag fram för att se det tagna fotot. Jag är inte med. Linus sitter alldeles själv på fältet och ler mot fotografen, vilken jag fortfarande inte kan koppla. Jag springer tills hjärtat går i hundrafyrtio, uppför Solberga backen och vidare hem tills jag knappt förmår att stå på mina egna ben mer, men hoppas och kämpar vidare, försöker förstå.
Men ingenting går att begripa mer. Jag innanför dörren och bara skriker, precis som jag själv vore döv.
Ingen hör. Varken mamma, pappa eller broder.
Inte ens hundarna utanför reagerar på min existens. Inte förens jag börjar rycka i sladdar och gör så att ljusen börjar vibrera i huset. Då kastas ögon en extra gång bakom axeln, samtidigt som jag, finner ett foto på mig själv och min begravning. Ett födelsedatum och ett annat. En grå sten med duvor som lyfter mot skyn. Jag tappar hakan och börjar slå i väggar. En dov röst börjar eka i huvudet och får mig så småningom att sluta. Jag stannar upp för att lyssna. Det är mamma som säger; Jag hör dig Isabell.
Och här vaknar jag.
Kallsvettig och för ett tag trodde jag faktiskt att det var sant.
//
Låt mig leva så länge jag bara kan, för jag lovar, jag kommer leva.
Det var skrämmande verkligt och mitt i allt vandrade jag ändå runt bland vänner och familj utan egentligen själv förstå att jag faktiskt inte levde mer. I försök att kommunicera, krama om och prata med människor i min närhet men förgäves, utan respons. De såg mig inte, men jag fortsatte hoppas. Tiden passerar och flyter sedan iväg som livet i en revy. En varm sommardag, jag sitter skrattandes bredvid Linus utanför ett ställe i närheten utav Lidhult där vi alltid hängt till sen vi var små. Efter ett taget fotografi och en diffus situation springer jag fram för att se det tagna fotot. Jag är inte med. Linus sitter alldeles själv på fältet och ler mot fotografen, vilken jag fortfarande inte kan koppla. Jag springer tills hjärtat går i hundrafyrtio, uppför Solberga backen och vidare hem tills jag knappt förmår att stå på mina egna ben mer, men hoppas och kämpar vidare, försöker förstå.
Men ingenting går att begripa mer. Jag innanför dörren och bara skriker, precis som jag själv vore döv.
Ingen hör. Varken mamma, pappa eller broder.
Inte ens hundarna utanför reagerar på min existens. Inte förens jag börjar rycka i sladdar och gör så att ljusen börjar vibrera i huset. Då kastas ögon en extra gång bakom axeln, samtidigt som jag, finner ett foto på mig själv och min begravning. Ett födelsedatum och ett annat. En grå sten med duvor som lyfter mot skyn. Jag tappar hakan och börjar slå i väggar. En dov röst börjar eka i huvudet och får mig så småningom att sluta. Jag stannar upp för att lyssna. Det är mamma som säger; Jag hör dig Isabell.
Och här vaknar jag.
Kallsvettig och för ett tag trodde jag faktiskt att det var sant.
//
Låt mig leva så länge jag bara kan, för jag lovar, jag kommer leva.
