Första vyn
Lördagen 12 februari
Första vyn över den framtida byn
Upp och hoppa! Tiden är knapp.
Mina ögon snurrade förvirrat runt av ett alarm som skrek ut. Alla volontärer vaknade sakta men säkert till liv. 10 stycken människor, alla med olika bakgrunder i 3 bäddar. Det enda vi hade gemensamt var ett ord: Europa. Kan låta trångt med alla vi i ett och samma rum, men faktum är att det främst förekommer då helgerna tar vid. Då åker alla från sina projekt och samlas här för att ta igen försvunnen tid. 
Efter en härlig dag på jobbet.
Klockan 7.30 stod vi ut med the main-road i Tanoso och vinkade in taxibilarna. 3 stycken efter varandra styrde vi kosan mot ett utav alla stopp. Sofoline. En större busshållsplats i närheten. Där satt vi sedan och krängde i oss en välbehövd frukost i form utav liknande brödboll med smak av banan (kom vi fram till) och pure water, vårat numera dagliga intag av destillerat vatten i mycket funktionella plastpåsar. Här satt vi, i tunna linnen med en doft av mjukt tvättmedel hemifrån Sverige. Frågan var bara hur länge det skulle tålas att hålla?
Efter en african-time väntan var nu alla äntligen på plats. Vi lyckades kort efter haffa en tro-tro som trots mot all förmodan kunde trycka in alla oss 21 personer. Bra jobbat! Vidare en bit till nästa stopp. Minnet för namnet på den hållplatsen sviker fortfarande men jag glömmer aldrig en god fortsättning på frukosten även där. Enligt Deniz och Sofie skulle all föda innan vi kom längre ut i bushen vara mer än passande så det var bara att fylla på krafterna. Sofie, en inspirerande 45-årig mamma från Schweiz på ensamt resande fot. Sagt och gjort! Dags att jaga nästa och sista tro-tron för färden dit. Tänka sig att vi fick en av lyxigare variant denna gång. Hela skinnsäten och gott med utrymme för huvudet. Ett däck skulle bara bytas sen var det raka färden ut till sista stoppet. Bygget. Nedanför Adwanpong.
Med fläktande vinddrag mellan fönsterna, sol på ena axeln och ett åk på en röd gropig mark skulle vi snart vara där. Världen blev allt grönare och djupt omsluten av naturen. Med ett böjt hopp ut ur tro-tron, och ett försök i att få bort träsmaken i ryggen på bästa sätt, var vi tillslut framme. In the middle of nowhere.
Bon apetit! Fu-fu.
Stigen till bygget fick dock vänta för ett litet tag. Kelly och Richie visade oss istället vidare på den större vägen upp mot byn, Adwanpong. Vårt framtida bo.
Det var precis det som man visualiserat om.
Ett lugn som omfamnade en liten by. Tyst. Örat kunde endast lokalisera ljuden som kom från talande höns, betande getter och barn springandes runt knutarna påde små lerhusen. In genom en blå gång, för att sedan komma ut på en klargrön innegård, där fick vi träffa Mama och Papa för första gången. Utan någon som helst verbalt flytande konversation stod vi där, skakade hand och kramades. Tanken kring att man kanske borde få tummen ur och studera Twin (språket) mer ingående, gjorde sig påmind. Vi vinkade snart hejdå, men vi skulle snart få ses igen.
Kelly och Richie visade oss vidare till det ställe där dem får sin sömn om nätterna. En kal, gul, men vacker byggnad med ett antal små rum och två större salar. För att vara i ingenstans såg omvärlden här plötsligt rikare ut. Orört. Som det ska vara. Inte som i smeten, inte som i Tanoso. Ett smultronställe skapades.
Det här är stället jag talar om.
Stigen upp till bygget slingrades oss in i ett med djungeln. En öppning skulle snart få ge oss en stor vy. Likt en backe stegade marken högt uppåt och man kunde på långt avstånd skymta två husbyggnader gjort på egna cementblock börjat ta vid.
På vår vänstra sida såg vi dessa 10 kgs block samlade. Då visste vi inte att vi snart skulle få äran att bära dessa på våra huvuden, en efter en, upp till de andra, härdade arbetarna. Ljuger nog om jag säger att det inte var någon prövning i 35 graders värme. Nacken kändes flera gånger som att den tillslut skulle dela sig pga av all påfrestning, men med rätt taktik ska det gå vägen. Rakt på huvudet är det som gäller. Härligt, då kanske min hållning blir snäppet rikare på köpet så småningom. En mängd fördelar.
Varav helgdagen så hade vi tur som fick halvera timmarna på bygget för denna gång. Om det däremot varit en måndag eller fredag, hade vi fått köra på nonstop, 6 timmar om dagen. Det kändes därför ganska bra att få börja mjukt. Douglas visade oss runt över de gröna slätterna, och förklarade hans visioner kring den framtida byn. ”Såhär kommer det se ut här, och så kommer det vara här.” Linnéa filmade.Där och då slog det mig, att vi för första gången fick ta del och se foton från denna yta, för drygt en månad sen hemma i kalla Sverige. Och nu stod vi i det. Redo för en fortsättning.
Längst den slingriga stigen.
Det var nu dags att bege oss tillbaka till smeten, men batteriet på Nanas telefon gav sig så det fick istället bli en lång väntan efter transport uppe vid vårat framtida bo. Där var vi bara. Vi bara satt, och det var som på nytt för mig. Hur skönt det var. Att göra absolut ingenting. Hemma i Sverige hade man förmodligen klättrat på väggarna efter bara en liten stund, men inte här. Här är det underbart på det sättet. Frihet.
Efter flera försök insåg vi snart att möjligheten för att få en tro-tro till Adwanpong var ganska liten. Vi samlades därför allihop för en ny vandring. Från Mama och Papas hus gick vi, genom en djungel av goda frukter och grönt. Efter en kvart var vi framme vid nästa destination, grannbyn, Adwang. Det här är även den plats där jag och Linnéa kommer hålla till för barnens skull för ett tag. Två dagar i veckan på Childrens HouseSchool. En mysig liten by med många glada liv.
Efter lite mingel och med vårat dagliga intag pure water inköpt så kom tillslut Richie och gänget med en tro-tro till oss. Färden kunde återigen börja hemåt, och vi lyckades på nytt trycka in 21 stycken i den stackars veteranen enligt Salomon. Inte illa. Jag var denna gång helt säker på att bussen skulle välta över vid ett tillfälle, men med ytterst små marginaler klarade det sig trots allt. Insane.
Linnéa fick sig ett gott skratt åt mina nervösa ”Wooo!”
Hem ljuva hem i Tanoso efter en lång dag. Trötta, brända, åtminstone jag. Inget vatten fanns dock kvar i vår ägo så det var bara att hjälpas åt med att hämta nytt från brunnen, innan sömnen fick kalla. Vi somnade tidigt denna afton. Med tunga huvuden, fyllda av nya intryck. Åskan med regnet piskade taken denna natt. Första dagen på bygget, nu hade vi stått i det, och fler steg skulle där tas.
