Okanda marker
De flesta fotografierna i detta inlägg är tagna i efterhand
utifrån det datum jag fattade pennan och skrev,
så jag inte vilseleder er helt.
Den 11 februari
Då vi lät våra ben landa på okänd mark och började vår vandring genom Ghana, för allra första gången. Fortsättning från skriften i svarta kalendern. Kalandern som sedan skulle visa sig vara otillräcklig med sidor för kommande ord.
(t.h) En liten fröken vid namn Silvia, som med glada och nyfikna ögon, nu får oss att iakta var dag i byn Adwanpong.
Planet till Accra från Tripoli hade vi först, enligt våra beräkningar, trott att det skulle ta oss drygt 2 ½ timme för oss att komma till Ghana. Det visade sig dock vara några tidsmarginaler fel. Förmodligen eftersom vi rest under 2 olika tidsskillnader tidigare under dagen, varav förvirringen. I planet, styrt av Afriqauyahairways fick vi sitta tätt bakom första klass. Förstår dock inte saken med det. Där personalen springer titt som tätt, fram och tillbaka genom ett skynke som bokstavligt ska hålla oss vanliga medmänniskor isär från dem längst där fram. Är det verkligen värt att lägga extra pengar på ett säte där det ändå inte håller sig en lugn stund? Nåväl.
Micki, en utav alla grymma grabbar som hjälper till på bygget.
Denna flygtur fick jag sitta ytterst, Linnéa i mitten och en äldre ghaniansk dam från Accra precis vid fönstret. När vi var inne på den andra timman av turen började vindarna utanför ta tag hårt i flyget, och även damens skräck för att flyga tog vid. Fast även jag själv valde att hålla hårt i mitt säte vissa stunder och trots fjärilarna i magen åkte upp och ner, försökte vi lugna den resande damen med halvtaskig engelska och medvåra händer sammanflätade. Kvinnan hette Beatrice och jag tror att hon uppskattade oss.
Jag ska nog själv inte säga att jag inte var rädd där för ett tag. När vi kom över Saharaöknen var det allt annat än roliga tankar. Signalen för bälte slogs på ett antal gånger och likaså högtalaren för vad piloten hade att säga oss. Upp och ner, som en evighet i ovissheten. För vad det kändes som en sekund var sedan ovädret över och Beatrice slutade likaså be. Ångrar nu lite i efterhand att vi aldrig lyckades utbyta adresserna med kvinnan, som så gärna hade tagit emot oss ifall vi på något vis hamnat eller varit i närheten utav Accra. Hade gärna velat utbyta fler meningar med henne.
Ett av våra första möten med herr Yaw.
Utan några sår var vi tillslut, äntligen framme i huvudstaden Accra, Ghana.
00.00 var klockan och vi lyckades nemasproblemas med en sista kontroll och i att få ut våra väskor från banden. När jag tänker efter så har verkligen hela transporten hit flytit på hur smidigt som helst. Väl framme möttes vi sedan av en mäkta trött Kelly (Douglas kusin?) och en annan kompanjon till Douglas. För er som inte vet så är Douglas Yaw den man som vi högt inkluderar i vårat projekt, då han dels tagit det stora inspirerande steget till att bygga upp en hel barnby från grund och för att vi från ett allra första mail, aldrig förr blivit så varmt bemötta för våran idé som från honom. Återkommer till denna punkt vid senare tillfälle i skriften.
Så där stod dom, okända människor, långsamt viftandes med en stor pappersskylt, signerad ”ISABELLE & LINNEA”. Jag gav till ett gällt ”Åh, hey!” och kom plötsligt på mig själv där med att stå och krama om två helt främmande män. I efterhand så känns det ändå helt rätt.
Fick ganska fort reda på att dem tydligen väntat sedan några timmar tillbaka, eftersom ingen riktigt fått ett humm om kring tiden för våran ankomst, som vi ändå lyckats slänga iväg ett mail kring. Tappra män.Väl utanför portarna till flygplatsen med våra väskor möttes vi av en varm pust. En efterlängtad sådan. Även om den kändes så skulle jag senare inte riktigt kunna ta på att jag var framme förrens flera dagar senare.
Stod efter en stund och försökte knö oss in allesammans, med våra väskor i en rimlig taxi. Den visade sig sedan föra oss vidare till en av busscentralerna i Accra. Där fick jag känslan av ren djungel. Alla ville att vi skulle transporteras vidare med deras diverse mini-bussar, även kallat tro-tro. Där fanns även de större bussarna. Vi hade turen med oss som fick åka med en sådan. Trots påflugna chaufförer, även passagerare, förde Kelly oss säkert fram till en utav bussarna och bad nog kort och gott en och annan skita ner sig på vägen för att vi skulle kunna komma fram.
Utanför vårt första hem.
Äntligen satt vi ner, och här skulle vi sitta hela vägen fram till Kumasi. Visade sig att Kelly skulle vara med oss hela den biten och att 22 mil skulle ta 7 timmar. Det förstod vi nog ganska kvickt, med tanke på att det var som att åka i en karusell. Up n down all the way! Inga större asfaltsvägar här inte.
Sömnen var påtaglig, men svår att hamna i.
Samtidigt som en dålig sopa på lilla tvn gick längst fram i bussen, predikade en lång man i mitten av bussen i nästan 2 timmar under färden. Människorna bredvid oss utbrast ”Amen!” med jämna mellanrum och till min förvåning ryckte jag till efter att en man knackat mig på ena axeln. Tankarna snurrade, men så fick jag ett ”God Bless You.” Förmodligen är detta ögonblick något jag sent kommer att glömma.Där stod min värld still.
Slöt sedan ögonen och vaknade upp, mot all förmodan, i ett tidigt och ljust Kumasi. Undrar fortfarande hur man lyckades. Det får förbli ett mysterium, eller en gåva. Väl framme, snurrigt, en till taxi och iväg igen. Humöret var inte på topp, men jag försökte härda ut och pratade med Kelly så gott jag kunde. Även han hade fått stå ut med en lång natt för våran skull. Det var åtminstone sista biten kvar och snart var vi framme vid vårat temporära boende i Tanoso.
Rummet varav Jesus ser ner på oss och där vi nu får framtida sömn. Adwanpong.
Taxibilen förde oss fram hela vägen, genom den röda jorden, till dörren och vi fick hjälp med våra väskor. I dörren stod Liz. Det här blev vårat första möte med en av volontärerna. Liz, en 26-årig tjej från Wales. Det var det man fick ut jus t då, för allt vi behövde, det var sömn. Rätt svårt att vara glad och klämcheck utan den har jag hört, men jag tror hon förstod det nu såhär i efterhand. Klockan var 8 när vi kom fram, och det gick inte sakta förrän vi låg där, under ett stort blått ihåligt täcke i form utav myggnät fram till sena eftermiddagen.
Några timmar senare, och där var Kelly igen. I takt med att vi fick gnugga ut sömnen från våra ögon, förde han oss med snabba steg till Loszughanas Office. Första mötet med våran käre Douglas infann sig. Tankar och idéer började redan där bollas kring projektet och känslan som infann sig var verkligen mer än given. Där här var början på något stort. Det visste vi nog redan där.
Första kvällen i Ghana började ta sig. Jorden våra fötter stod på var röd och skyn, den likaså. Benen bar sedan vidare med Kelly och en till ny bekantskap, Richie. Färgen på himlavalvet blev allt starkare, vinden var ljummen. Solen skulle snart gå ner. Vi kände oss fria. Det här var bara början, men inte vilken början som helst. En början på något stort.
In the middle of nowhere. Wonderful.
