Dimmigt förflutet
Jag kommer nästan, knappt ihåg hur allt var innan jag träffade dig.
Bläddrar tillbaka i arviken, arkiven för 2012 här på sidan. För att liksom försöka få en återblick på hur allt var. Året där mycket gick upp och ner. Året där relationer rann ut ur sanden och ansikten inte längre kändes igen. Året där jag beslöt mig för att köra mitt eget race fullt ut på nytt och började måla upp ännu en tankekarta. En resa som för mig skulle bli fotsteg på en helt okänd kontinent.
Jag kommer aldrig glömma den där kvällen i Växjö, sent i Oktober månad. Där du plöstligt skulle stå mitt framför mig. Vi båda från helt olika håll, men precis där och då, var enade.
Jag kommer nästan, knappt ihåg hur allt var innan jag träffade dig.
Du satte min värld i spinn från första stund och ju mer vi hängde så gick det inte längre att undvika vad som var påväg att hända. Jag blev kär och du besvarade mina känslor så intensivt som ingen annan. Dagarna innan avfärd till Central Amerika och USA var de tuffaste på många år. Jag höll dig hårt och önskade att jag kunde stannat tiden, men jag insåg tillslut att jag inte behövde vara rädd. Rädd för att du inte skulle vara kvar i mitt liv när jag väl kom hem igen.
Nu är jag tillbaka i Sverige igen.
Och du finns fortfarande kvar, här, hos mig. Du är bland de mest magiska människor jag träffat och ibland får jag nypa mig i armen över att du faktiskt är min. Att jag får uppleva detta så som jag gör. Att det må låta som en klyscha, men att det verkligen inte är så, utan för att det är på riktigt. Pure och villkorslös kärlek.
Jag kommer nästan, knappt ihåg hur allt var innan jag träffade dig.
Antar att jag började leva på nytt, genom dig.
