Stay true to yourself

Att pyssla och få arbeta med fotografi / filmproduktion kan vara bland det roligaste som finns.
Att få gå in i arviken, vidareutveckla och förmedla. Förhoppningsvis så kommer jag hoppa på en bra utbildning under åren för att lära mig ännu mer.

Nedan finns 4 videos som är länkat från Vimeo.
Inga sådär superhypade eller avancerade, men dem berör och är mycket personliga, något som jag tycker är viktigt och är för mig när jag gör något. Att det känns både nära och äkta, både när det säger klick på kameran och lyser rec på LCD-skärmen.

Glad-cam-tjej_90.

Kökshäng deluxe.
Tjooop!

 

 

Ett steg närmare drömmen.
Drömmen som jag kommer skriva av mig kring när tiden är inne.

Värme och lite ljuva beats på det.

Minnen från ett somrigt Köpenhamn.
With sister from another mister.

Hey you.

Varning för en aningens bittert, men ärligt inlägg.

Bleka ansikten.
Vandrande robotar.
Sura pensionärer.
Irriterande småbarnsföräldrar.
Arbetskollegor som gnäller.
Människor som ställer frågor, inte för att de verkligen är intresserade, utan av helt annan orsak. Ifrågesättning. Varför? Istället för "Varför inte?"
System och mentalitetsfel.
Höströtta svenskar.

Känns som jag lever i en dimma. Ser människor gå i samma gamla fotspår.

Den där, numera kvinnan, som jag lekte med när jag var liten. Hon är kvar. Bor i samma gamla hus. Fortfarande anställd på samma gamla jobb. Utan direkt önskan, drömmar eller mål bakom. Ett ryck med axlarna. Precis som han, hon, den gamle farbron eller du, som också valt att fastna här. Inte för att man egentligen kanske vill, men, det är ju bekvämt, repar ju inte fotografiet över hur det ska se ut och vara. Verkligen?

Vad som är vackert är landskapet som just ändrat skepnad.
Och vad händer sen? Vinter, vår, sommar, höst. Året om.
Låter vi i själva verket oss, att förändras, att få utvecklas?
Fyll dagarna. Inte med väntande timmar och prylar. Utan med minnen.
Våga släpp taget.

Visst, jag kan känna att jag själv uppoffrat mycket de senaste månaderna.
Levt i bubblan, satt på skygglapparna och varit en del av systemet, tackat nej till feta evenemang på vardagar som helger för att istället; arbeta. Jag har valt att sluta vara inneboende i en utav världens finaste lägenheter. Återigen flyttat mina grejor vilka, en del, fortfarande ligger nerpackade i kartonger i källaren under mina föräldrars hus. Sovit över hos vänner och hemma på landet. Men jag hade aldrig utsatt mig för det, eller tagit de besluten, om jag inte haft en baktanke innanför pannbenet. Det har funnits dagar jag har varit långt nere i skiten. Panikartat försökt ta mig ur igenvuxna marker. Glömt bort vad det är som jag egentligen strävar efter, men tillslut vaknat upp, fått ny luft och pustat ut av glädje. Insett att jag är mitt i det, mitt i transportsträckan till något helt annat liv. Till något helt nytt. "Du är påväg, du är snart där, håll ut lite till bara." Och ja, snart är jag ute ur systemet för stunden. Viruset kommer snart försvinna och kroppen helas på nytt. Fullkomlig frihet.

Det finns så mycket.
Att se, göra, uppleva.
Om du verkligen vill något, så gör det. För det är faktiskt inte svårare än så.
Allt sker inte över en dag, men hur vore det? Tänk dig känslan, efter att ha arbetat och strävat efter något sålänge. När den dagen kommer. Då kommer bara det att förgylla dig. Ge dig nytt liv, och nya mål.

"Varning för bittert inlägg" fick ett annorlunda slut trots allt och medförde istället lite hopp.
Något av mest värdefulla som finns. Eller hur?

 

 

Dedicated.
Insistente.
Zielgerichtet.
Målmedveten.

Me.

Skulle vilja lyssna på The XX, hoppa på närmaste tåg och åka långt, långt bort ikväll.
Bara åka och vara ett med järnvägen som slår gnistor under mina fötter. Som så många gånger förut.
Mot okända destinationer i livet.

Snart.

 

Fina minnen, lär känna mig mer genom att kolla in dessa!

http://oyeghana.blogg.se/
http://ljungby.lokaltidningen.se/isabell-eriksson-fran-lidhult-volontar-i-hett-afrika-/20110419/artikler/704209648/1200
http://ljungby.lokaltidningen.se/i-bagaget-finns-myggnat,-plaster,-vitaminer,-vatservetter-och-kameror-/20110201/artikler/702039985/1200
http://ljungby.lokaltidningen.se/stor-barnfest-i-lidhult-for-fattiga-barn-i-ghana--/20111118/artikler/711179967/1198
http://hallandsposten.se/nyheter/hylte/1.1437198-valbesokt-fest-till-forman-for-ghana
http://ljungby.lokaltidningen.se/succe-for-barnfestival-i-lidhult-/20111205/artikler/712089976/1198
http://hallandsposten.se/nyheter/hylte/1.1099686-de-startade-projekt-for-utsatta-barn-i-ghana
http://hallandsposten.se/bloggar/1.1268145-hyltebloggen
http://www.kungalvsposten.se/linnea-och-isabell-ska-hjalpa-barn-i-ghana
http://loszughana-orphanage.ch/home/index.php?option=com_content&view=article&id=80%3Awir-geben-niemals-auf-open-your-eyes-oye-foerdert-das-kinderdorf-projekt&catid=38%3Anews&Itemid=61&lang=de
http://mobil.aftonbladet.se/svenskahjaltar/vardagshjaltar/article13981645.ab?partner=www

TV / videos

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_vaxjo?title=tjejerna_som_vill_gora_skillnad&videoid=209714
http://vimeo.com/30312003
http://vimeo.com/27032590
https://vimeo.com/35058167

Tacka vet jag musiken.
Savior of mankind.

Vill skriva, men lyckas inte hitta orden.
Jag lever i jazz, jag lever i det förflutna, jag lever i eufori, jag lever i saknad, jag lever i hoppet, jag lever i framtid, jag lever i fruktansvärd längtan. Bort. Bort från gråa mönster, bort från tysta samhällen utan vilja och passion. Bort från dem som nöjer sig men ändå klagar. Bort från sådant som bara sänker ner alla andra i mörka Jante gropen. Man blir jävligt mörkrädd men samtidigt väldigt stark. Jag vill och hoppas innerligt på att jag aldrig möter den dagen och blir en av er. Som slutar tro.

Jag har en dröm inombords. Och den talar högre för varje dag som går nu. Det är därför snart dags för att lyfta sina vingar på nytt. Dags att följa den inre rösten återigen.

 

Just had to. Lovely tunes and message.

Snor tillbaka mina sneakers, pussar barnen på kinden och vinkar från grinden hejdå,
hoppar in i det nersuttna framsätet, vrider om nyckeln och snurrar upp ett hiphop mixtape på högsta.
Det blir återigen vad man gör det till och jag kommer nog överleva hösten ganska bra trots allt.

En dörr slås igen för stunden medan en annan plötsligt öppnas.
Någon öppnar försiktigt den gamla porten som vi stängde igen så hårt i våras.
Lika hårt som min pappa skruvade på locket på syltburken när jag var liten.
Helt omöjligt att få av. Men så, plötsligt, får han in det rätta knycket.

Och vips, öppen.

Och två ord;

Saknad.
Självkultur.