/
Igår skrattade jag för första gången på 10 dagar.
Sen, så kommer den tillbaka.
Verkligheten, som gör så ont.
För jag vill fortfarande tro på att det inte är sant.
Att vi inte är varandras längre.
Jag är som ett stort frågetecken. För jag tror inte på att kärlek kan försvinna så fort, på så kort tid, från den andres håll. Tankar som man bär på som man aldrig kanske kommer få svar på, och det som man därför måste göra då är att låta tiden få passera förbi. Tills man vandrar därigen och "Just det, han den där ja. Han som jag ville dela mitt liv med. Undrar vad han hittar på nuförtiden?"
Smärtan.
Jag vill inte att det ska vara över. Jag tror inte på att detta ska vara vårt slut.
