Slagsmål inombords
12 maj
Idag slog det mig.
Idag grät jag och skrattade på samma gång.
Vi återvände på nytt till banken då det var dags för att ta ut en ny summa
med pengar från insamlingen. I väntan på vår tur i den luftkonditionerade byggnaden satt vi.
Linnéa startade med att räkna på sina fingrar och sa de orden jag mest av allt inte egentligen ville höra. De ord som jag under en längre tid låtit ligga och samla damm i hopp att få leva i det bästa nuet. Men nu kom de som kastade pilar och lät den hårda sanningen susa igenom mina trumhinnor.
Där satt vi på radade stolar, grät, skrattade, grät.
Där stod vi i kön. Samma visa och med undrande blickar på oss.
Douglas kom snart. Vi svalde våra gråt, men våra ögon ljög inte.
Han visste.
Huvuden ruskades om. Innan vi var redo för en hel dag på PP så kände vi båda att det vi behövde var att få stänga av lite, med en kopp kaffe. Strävan efter kort välbefinnande ledde oss därför till ett fik i närheten. Ett fik. Det var inte igår. Ett fik med soffor, porslin, tandpetare och kaffekokare. Utanför snurrade världen. Jag satt tyst och sockrade mitt kaffe av någon oförklarlig anledning. Min vän likaså.
Vår egna paus.
En timme senare var vi framme vid slummen. Mitt humör hade äntligen vänts till så jag ville ha det. Upprymdhet och glädje. Att få göra entré till våra barn idag var därför underbart. Som vanligt skymtar man först ett eller två, som de i sin tur, blir helt lyriska och skriker vidare till de andra att skynda sig. Man hör sedan tusen fotsteg runt knuten som springer och skriker hejdlöst av ren glädje.
Ett myller av barn som tar sats upp i våra famnar och fasthängande runt våra ben. Pussar på våra kinder och mängder med kramar delas ut i sin tur, något som verkligen inte förekom i början, första gången vi stegade in hit.
Georgina höll sig till en början på avstånd en stund, tills de andra lugnat sig, sedan tog hon sats, hoppade upp i min famn och kramade sig fast runt min nacke. Jag pussade henne på pannan och vaggade den stora flickan runt området. En ensamstund gavs även till mig och lilla Allvaret en kort sekund i den andra byggnaden. Den fina pojken hade lyckats somna tungt i min famn. Jag kunde känna hans puls slå. Stilla, sakta, i takt med hans andetag.
Där var det som om någon satte en kniv i ryggen på mig. Där var det som någon drog ut min själ och lät sig stampa på den. Det högg tag i mig något så fruktansvärt och jag fick så ont innanför bröstet. Jag fann mig själv hålla hårdare runt hans huvud och lät mina tårar rinna tyst längst med.
Vener som sprängs, känslor som kokar över.
Snart skulle de andra stapla in, då tiden aldrig är rätt, samtidigt som jag kanske ändå uppskattade det. På något sätt så gav det mig chansen för att slå väck tankarna för stunden, istället för att tappa kontrollen fullständigt. Jag undvek att möta deras blickar tills mina kanaler låtit sig rinna tillbaka i sina hålor igen.
Dagen och kvällen blev lång på Perfect Peace.
Mary kom lite senare. Vår bästa mamma. Jag har aldrig sett henne så utmattad, så trött.
Inte långt från att finnas sovandes på en trasig träpall.
Och vi var trötta efter en dag, vad är då hon? Efter varje dag i så många år? Vad är då hon?
När folksamlingen börjat avta i den andra byggnaden och en av de minsta behövde sömn, lade hon denna flicka tryggt ner på en utav madrasserna och somnade bredvid innan jag ens hann blinka. På golvet. Återigen, en knytnäve.
Om inte hon funkar. Då funkar inget, inget, inget! Ingenting alls.
Hon måste leva.
Hon måste leva.
Annars lever inte jag i vetskapen om att de andra kan slängas ut på gatan innan de själva knappt ens vet vad de heter.
Hon måste leva.
Idag slog det mig.
Idag grät jag och skrattade på samma gång.
Vi återvände på nytt till banken då det var dags för att ta ut en ny summa
med pengar från insamlingen. I väntan på vår tur i den luftkonditionerade byggnaden satt vi.
Linnéa startade med att räkna på sina fingrar och sa de orden jag mest av allt inte egentligen ville höra. De ord som jag under en längre tid låtit ligga och samla damm i hopp att få leva i det bästa nuet. Men nu kom de som kastade pilar och lät den hårda sanningen susa igenom mina trumhinnor.
Där satt vi på radade stolar, grät, skrattade, grät.
Där stod vi i kön. Samma visa och med undrande blickar på oss.
Douglas kom snart. Vi svalde våra gråt, men våra ögon ljög inte.
Han visste.
Huvuden ruskades om. Innan vi var redo för en hel dag på PP så kände vi båda att det vi behövde var att få stänga av lite, med en kopp kaffe. Strävan efter kort välbefinnande ledde oss därför till ett fik i närheten. Ett fik. Det var inte igår. Ett fik med soffor, porslin, tandpetare och kaffekokare. Utanför snurrade världen. Jag satt tyst och sockrade mitt kaffe av någon oförklarlig anledning. Min vän likaså.
Vår egna paus.
En timme senare var vi framme vid slummen. Mitt humör hade äntligen vänts till så jag ville ha det. Upprymdhet och glädje. Att få göra entré till våra barn idag var därför underbart. Som vanligt skymtar man först ett eller två, som de i sin tur, blir helt lyriska och skriker vidare till de andra att skynda sig. Man hör sedan tusen fotsteg runt knuten som springer och skriker hejdlöst av ren glädje.
Ett myller av barn som tar sats upp i våra famnar och fasthängande runt våra ben. Pussar på våra kinder och mängder med kramar delas ut i sin tur, något som verkligen inte förekom i början, första gången vi stegade in hit.
Georgina höll sig till en början på avstånd en stund, tills de andra lugnat sig, sedan tog hon sats, hoppade upp i min famn och kramade sig fast runt min nacke. Jag pussade henne på pannan och vaggade den stora flickan runt området. En ensamstund gavs även till mig och lilla Allvaret en kort sekund i den andra byggnaden. Den fina pojken hade lyckats somna tungt i min famn. Jag kunde känna hans puls slå. Stilla, sakta, i takt med hans andetag.
Där var det som om någon satte en kniv i ryggen på mig. Där var det som någon drog ut min själ och lät sig stampa på den. Det högg tag i mig något så fruktansvärt och jag fick så ont innanför bröstet. Jag fann mig själv hålla hårdare runt hans huvud och lät mina tårar rinna tyst längst med.
Vener som sprängs, känslor som kokar över.
Snart skulle de andra stapla in, då tiden aldrig är rätt, samtidigt som jag kanske ändå uppskattade det. På något sätt så gav det mig chansen för att slå väck tankarna för stunden, istället för att tappa kontrollen fullständigt. Jag undvek att möta deras blickar tills mina kanaler låtit sig rinna tillbaka i sina hålor igen.
Dagen och kvällen blev lång på Perfect Peace.
Mary kom lite senare. Vår bästa mamma. Jag har aldrig sett henne så utmattad, så trött.
Inte långt från att finnas sovandes på en trasig träpall.
Och vi var trötta efter en dag, vad är då hon? Efter varje dag i så många år? Vad är då hon?
När folksamlingen börjat avta i den andra byggnaden och en av de minsta behövde sömn, lade hon denna flicka tryggt ner på en utav madrasserna och somnade bredvid innan jag ens hann blinka. På golvet. Återigen, en knytnäve.
Om inte hon funkar. Då funkar inget, inget, inget! Ingenting alls.
Hon måste leva.
Hon måste leva.
Annars lever inte jag i vetskapen om att de andra kan slängas ut på gatan innan de själva knappt ens vet vad de heter.
Hon måste leva.
