Ovisshet och tacksamhet
2 maj
Vi har nu under en längre tid fått jaga info kring vårt flyg hem. Mycket har varit ovisst och det är kanske inte så konstigt med tanke på att mellanlandningen sker i Libyen. Lite tragerkomiskt är det allt. Varje nummer vi ringt har vi fått tills svars med ett annat som vi kan tänkas ringa. ”Där kanske ni får svar.” ”Ok?”. Tillbaka på ruta 1. Hur gör vi? Nåväl, ingen fara än.
Idag såg vi för första gången att avgångarna på Accras flygplats hemsida står som vanligt. Avgången till Tripoli den 10 juni är som den bör. Inget är förändrat och vi kommer förhoppningsvis hem som planerat. Flygbiljetten från London är nu också hembokad. Med tanke på flyg, tider, länder och allt vad det innebär så har vi också talat om själva färden tillbaka hem. En känsla av pepp blandas med rädsla och den är svår att komma ifrån. I ena stunden är man glad för att få träffa fina nära och kära på svenska marker igen, i den andra så hugger det i själen för att allting känns så ovisst. I sådana här tider hör berg-och-dal livet till antar jag. Man vet ingenting samtidigt som man vet precis vad det är som förgyller en tillslut och hur man vill att vardagen vill ska se ut för ett tag i framtiden. Jag ska bara lösa de delarna också.
Sitter och ska gå igenom de smyckena jag tog med mig hit i februari. Det har inte blivit så mycket utdelning kring dem och vi har därför spånat på en ny idé. Min tanke var först att vi skulle bidra med dessa till rehabcentret. Att dem antingen kunde bygga på materialet eller sälja det vidare precis som det är. Men det finns någonting som vi sett längst med vägarna vi färdats på. Många hemlösa, men speciellt en kvinna i Tanoso. Idén är att ge henne dessa, följa och se en liten del utav utvecklingen, eller bara rent av göra henne lite av en tjänst. Lyfta tillvaron för stunden. Time will tell.
Annars.
Jag har en vän som heter Anton. Och jag tror aldrig ord någonsin kommer kunna beskriva min tacksamhet till denna man. Ser mig själv redan nu krama sönder honom när jag landat på svenska marker igen. Innan idag när vi steg in på nätet för att kolla vårat Oye konto fick vi en smärre chock.
Du är helt otrolig, och det vill jag att du ska veta. Tusen gånger om.
All credd till dig min vän, förstå vad du har gjort möjligt för våra vänner och barn här nere.
Jag har bara nonstop rus inom mig.
Nåväl, åter tillbaka för att sortera smycken.
Kärlek.
Vi har nu under en längre tid fått jaga info kring vårt flyg hem. Mycket har varit ovisst och det är kanske inte så konstigt med tanke på att mellanlandningen sker i Libyen. Lite tragerkomiskt är det allt. Varje nummer vi ringt har vi fått tills svars med ett annat som vi kan tänkas ringa. ”Där kanske ni får svar.” ”Ok?”. Tillbaka på ruta 1. Hur gör vi? Nåväl, ingen fara än.
Idag såg vi för första gången att avgångarna på Accras flygplats hemsida står som vanligt. Avgången till Tripoli den 10 juni är som den bör. Inget är förändrat och vi kommer förhoppningsvis hem som planerat. Flygbiljetten från London är nu också hembokad. Med tanke på flyg, tider, länder och allt vad det innebär så har vi också talat om själva färden tillbaka hem. En känsla av pepp blandas med rädsla och den är svår att komma ifrån. I ena stunden är man glad för att få träffa fina nära och kära på svenska marker igen, i den andra så hugger det i själen för att allting känns så ovisst. I sådana här tider hör berg-och-dal livet till antar jag. Man vet ingenting samtidigt som man vet precis vad det är som förgyller en tillslut och hur man vill att vardagen vill ska se ut för ett tag i framtiden. Jag ska bara lösa de delarna också.
Sitter och ska gå igenom de smyckena jag tog med mig hit i februari. Det har inte blivit så mycket utdelning kring dem och vi har därför spånat på en ny idé. Min tanke var först att vi skulle bidra med dessa till rehabcentret. Att dem antingen kunde bygga på materialet eller sälja det vidare precis som det är. Men det finns någonting som vi sett längst med vägarna vi färdats på. Många hemlösa, men speciellt en kvinna i Tanoso. Idén är att ge henne dessa, följa och se en liten del utav utvecklingen, eller bara rent av göra henne lite av en tjänst. Lyfta tillvaron för stunden. Time will tell.
Annars.
Jag har en vän som heter Anton. Och jag tror aldrig ord någonsin kommer kunna beskriva min tacksamhet till denna man. Ser mig själv redan nu krama sönder honom när jag landat på svenska marker igen. Innan idag när vi steg in på nätet för att kolla vårat Oye konto fick vi en smärre chock.
Du är helt otrolig, och det vill jag att du ska veta. Tusen gånger om.
All credd till dig min vän, förstå vad du har gjort möjligt för våra vänner och barn här nere.
Jag har bara nonstop rus inom mig.
Nåväl, åter tillbaka för att sortera smycken.
Kärlek.
