En oändlig horisont, Busua
23 april
Lördag i Busua med sand mellan tårna
Nu är jag här och kanske ska jag be om ursäkt för min frånvaro. Men det är inte konstigt.
Jag har haft en fin vecka med gänget och havet har fått lov att fullkomligt stjäla min
uppmärksamhet det senaste dygnet.
Efter 7 timmars färd med träsmak i tro-tro och 3 byten senare var vi äntligen framme i det omtalade Busua. Med en strand så len och en horisont så evig var vi där och äntligen kunde få ta på det.
Från trängseln i taxin kunde vi snart från den lilla gatan skymta hav mellan husen. Adrenalinet pumpade och tillvaron kändes långt från verklig.
Efter en promenad som först gav mig Alice i Underlandet vibbar var vi framme vid vårt boende. Peters Place. Ett ställe likt små baracker, sisådär, 5 meter från stranden och det stora blå. Ombytet gick så fort att jag knappt hann tänka förrän jag hade saltvatten upp till mina axlar. Äntligen fick jag känna havet och vara ett med sanden.
Vi lämnade inte stranden en sekund igår och begrundade lugnet som den lilla byn förde med sig. Vågorna är oregelbundna och vattnet är duktigt strömt och vi märker redan nu att den gärna drar ut oss om den får chansen. Jag har fullkomlig respekt. Imorgon ska vi däremot ta surflektioner med en australiensk instruktör vid namn Brett Davis. Jag är pepp för att lyckas glida i vågorna.
Tar in och tar ut. Overkligt är ordet och känslan blir aldrig svag. I skrivandes stund sitter vi just nu mitt framför det stora blå. Solen håller på att gå ner bakom oss och skiner därför med rödgula linjer genom bambuträden och ner på våra axlar. En stor hängmatta finns fastspänd mellan två gröna träd vid våran sida framför en bar med trämasker, prylar och reggaemusik. Jag har precis beställt billiga grillspätt som vi allesammans ska äta under palmerna.
Vi gick tidigare med lätta steg, en bit, utmed vattnet. Det tar inte lång tid förren husknutarna försvinner och vyn framför en endast består av en djungel på ena sidan, vit sand i mitten och ett oändligt blå på den andra. Det är så pass orört än något ställe jag tidigare skådat i mitt liv, när det kommer till att bara vara ett stenkast från det stora blå. Ganska så underbart faktiskt.
Lusthuset längst ut på udden ska jag utforska senare. Bungalows sträcker sig på innegården och håret för självtorka med den vita sanden som lagt sig på en bränd axel. Fiskebåtar rör sig i vattnet och hundar springer i ögonvrån. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Love Life.
Lördag i Busua med sand mellan tårna
Nu är jag här och kanske ska jag be om ursäkt för min frånvaro. Men det är inte konstigt.
Jag har haft en fin vecka med gänget och havet har fått lov att fullkomligt stjäla min
uppmärksamhet det senaste dygnet.
Efter 7 timmars färd med träsmak i tro-tro och 3 byten senare var vi äntligen framme i det omtalade Busua. Med en strand så len och en horisont så evig var vi där och äntligen kunde få ta på det.
Från trängseln i taxin kunde vi snart från den lilla gatan skymta hav mellan husen. Adrenalinet pumpade och tillvaron kändes långt från verklig.
Efter en promenad som först gav mig Alice i Underlandet vibbar var vi framme vid vårt boende. Peters Place. Ett ställe likt små baracker, sisådär, 5 meter från stranden och det stora blå. Ombytet gick så fort att jag knappt hann tänka förrän jag hade saltvatten upp till mina axlar. Äntligen fick jag känna havet och vara ett med sanden.
Vi lämnade inte stranden en sekund igår och begrundade lugnet som den lilla byn förde med sig. Vågorna är oregelbundna och vattnet är duktigt strömt och vi märker redan nu att den gärna drar ut oss om den får chansen. Jag har fullkomlig respekt. Imorgon ska vi däremot ta surflektioner med en australiensk instruktör vid namn Brett Davis. Jag är pepp för att lyckas glida i vågorna.
Tar in och tar ut. Overkligt är ordet och känslan blir aldrig svag. I skrivandes stund sitter vi just nu mitt framför det stora blå. Solen håller på att gå ner bakom oss och skiner därför med rödgula linjer genom bambuträden och ner på våra axlar. En stor hängmatta finns fastspänd mellan två gröna träd vid våran sida framför en bar med trämasker, prylar och reggaemusik. Jag har precis beställt billiga grillspätt som vi allesammans ska äta under palmerna.
Vi gick tidigare med lätta steg, en bit, utmed vattnet. Det tar inte lång tid förren husknutarna försvinner och vyn framför en endast består av en djungel på ena sidan, vit sand i mitten och ett oändligt blå på den andra. Det är så pass orört än något ställe jag tidigare skådat i mitt liv, när det kommer till att bara vara ett stenkast från det stora blå. Ganska så underbart faktiskt.
Lusthuset längst ut på udden ska jag utforska senare. Bungalows sträcker sig på innegården och håret för självtorka med den vita sanden som lagt sig på en bränd axel. Fiskebåtar rör sig i vattnet och hundar springer i ögonvrån. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Love Life.
