Stay true to yourself

27 april
Onsdag



Vi är nu tillbaka i Tanoso.
3 man mindre, men vi är starka och vill nu köra fullt ut med allt vad OYE innebär.
Klockan är tidig och vi ska senare åka till våra barn. Längtan är ett faktum.

Kan inte förstå, vill inte förstå. Att vi snart ska åka ifrån.
Men planer har ändrats, de har givit oss mer tid. Tanken var att vi redan nu på fredag skulle lämnat Kumasi bakom oss för att påbörja våran 20-mils vandring utmed kusten. Vandringen som vi alltid haft med i tanken från början men efter allt som tiden har gått, känts mindre och mindre prioriterad. Alls.





Jag vill bygga på den framtida byn.
Jag vill att barnen ska få flytta ut dit så fort som möjligt.
Jag vill se barnen växa upp där, inte i en värld fylld giftiga avgaser och muttrar.
Det är vad jag vill.


En annan gång, men inte nu.


Jag skrev bara utifrån en dag under våran vistelse i Busua.
Tänkte att jag, så gott det går, med följande ord ska formulera dagarna lite mer innan minnet sviker.
Vackra Busua, du fick mig då att tappa andan för ett tag, på många sätt.

Din fina natur, invånare, omgivning.
Dina rastamans. Kwaku, Joseph, Maskot, Bacman och vår nya kära vän Bosse som mot all förmodan var bosatt i Sverige. Mest otippade människan någonsin!
Han kommer från Busua men flyttade till Sverige på tidigt 2000-tal. Han har nu varit här några månader då han bygger på sitt hus och ska åka hem igen om 4 dagar. House of Jacob är det målat på framsidan av hans bygge och anledningen är att han har en 8-årig son hemma i Sverige.





Jag är så tagen av allt.
Det var lite av en annan värld där nere.
Och jag inser nu, hur också allt hade kunnat vändas upp och ner på tillvaron totalt. Hur livet, återigen, är för kort för att inte ta varas på.

När jag nu skriver så är det en sak som slår mig. Och det är måndagen.
Vi hade som alla andra dagar spenderat den på stranden och idag skulle det komma att bli människor, överallt! Trafiken var slående och det kändes som att hela Ghana mer eller mindre hade sin semester, just denna dag. Under min promenad med Bosse, fram och tillbaka från hans hem, svenskarnas vandrarhem och skatepoolen var det fullt med bilar och folk. När man väl kommit ut på sandgången igen kunde man på avstånd förknippa stranden med myronas krig på TV. Ett vimmel av levande människor som äntligen skulle få känna havet. Jag skulle hemskt gärna vilja se en översiktsbild från denna kväll.

Jag hade tidigare under dagen träffat Bosse för första gången. Skogsröjaren från Östersund. En 2 meter lång mörk man med dreads lika långa som han själv, sträckandes ner till sanden. Hade velat träffa honom mera, men allt vi har nu är fina minnen och jag tror att vi en dag kommer ses, somewhere, somehow.

Väl tillbaka från vår vandring satte vi oss på Surfshopen.
Solen färgade omgivningen röd och livet kändes mer eller mindre underbart.

Plötsligt såg jag. Amanda stod ute vattengrynet och tittade förvirrat om sig. Direkt började jag fundera på var Shayia var i det stora blå. En längre bit ut från där Amanda stod kunde jag snart se henne med armar kämpandes ovanför vattnet. En frustration kom snart ikapp innanför mitt bröst och sa åt dem andra lika fort. Människor började irra runt, ropade förtvivlat och snart kom det några män springandes. Strömmen var påtaglig och paniken likaså. Jag hade hört historier som dessa förut, och att detta nu skulle hända min vän kändes för mycket för att kunna greppa. I världens längsta ovisshet fick vi stå och se på. Att tillvaron nu bara på en kort sekund hade kunnat ändra fullkomlig skepnad, var inte helt omöjligt.



Vackert, men farligt.

Shay sögs ut innan hon själv ens hann märka det. Folkmassa bildades bakom oss på stranden och stod där, precis som vi, och bara fick se på. Hjälplösa. Minuterna kändes som år även om en bräda nu kommit till räddning, och sakta med säkert kunde flyta in med vågorna.


En kort sekund.
Jag är på nytt tacksam.
Låt det aldrig hända igen, S.