10 juni
10 juni
Första dagen i Sverige på 4 månader.
Har egentligen ingen inspiration till att skriva. Alls.
Men jag har lovat mig själv. Jag vet att det blir bättre.
Allting har bytts ut.
Det är tyst, huden har kylts ner och värms nu under ett stort duntäcke.
Dagen har varit omtumlande. Mina ögon är ömma av svullnaden jag givit dem.
Accra – mellanlandning i Togo – Marocko – Heathrow/London – Landvetter.
En intensiv rut med många plan, men som slog mig hårdast på Heathrow.
Där världen såg ut som framtiden. Opersonliga röster göra utrop i högtalar, kliniskt rena toaletter och stressade människor. Det är också när man vill åka som mest, det är då tiden har sin förmåga att jobba sig och stanna till.
Sista biten skulle ta oss 1h och 45 min. En omväg genom Nederländerna och Tyskland skulle göras. Många platser lediga fanns det när propellerna startade igång. Mitt hjärta värkte. Linnéa somnade över tre säten medan jag satt längst ut med fönstret på andra sidan. Tog fram mitt block. Spelade minnesvärd musik på repeat. Upprepade ord. Glömde bort flyget och kände ingen rädsla. Jag lät mig dras med när det utsattes för ojämna luftgropar. Kände för stunden allt, samtidigt som jag kände ingenting. Men snart kunde jag inte blunda för kommande sanning.
Efter en vy över Danmarks västra kustsida, sjönk snart planet och molnen skingrades. Gröna skogar, små sjöar, röda hus med vita knutar. Jag andades febrilt och fick ont i bröstet. Vid varsin sida, varsitt fönster kände vi nog och såg samma sak.
Dimman var påtaglig.
Snart stod vi där och såg våra liv till väskor rulla in i ett kallt Landvetter.
Jag förstod ingenting men lät ändå mina fötter vandra genom kontrollen.
Gäla skrik skulle snart trängas igenom mina öron och där stod dem. Våra föräldrar och Gustaf. Med gråten i ena och lyckan i andra handen. Lät mitt huvud vila mot deras och det kändes inte som en dag passerat där och då. Men precis som första tiden i Ghana kände jag hur mitt huvud på nytt blev överbelastat av omgivningen. Utanför dörrarna gjorde gamla miljöer sig påmint samtidigt som det gav nya intryck. Motorvägen. Skyltarna. Bilarna. Byggnader. Klimatet. Människor.
Dagen har varit omtumlande.
Det kändes när jag kramade hårt om min vapendragare efter att ha levt med varandra i 4 månader i vått och torrt. Mina ögon vattnades på nytt när vi stannade till vid Laxbutiken på vägen hem. Smaklökarna fick mig att tappa andan, likaså Mariestaden. Den som jag senast druckit på Kulturhuset i Stockholm. Den där dagen då vi började skriva och planera; OYE. Stoppet i Halmstad. När vägarna in i de djupaste skogarna började kännas igen och när solen så vackert sipprade igenom. Småland, Kronoberg och slutligen hemma i mina föräldrars hus. Lidhult. Det kändes när jag sakta öppnade bildörren och lät mina fötter känna den grusiga gårdsplanen under mig. Våra hundar som ivrigt skällde medan de viftade på svansen.
Andades in dofter av växter och blommor. Försökte förstå var jag var. Sakta, sakta, runt i min, vad som kändes då, oändligt stora trädgård. Så tyst, så vackert, men ändå så overkligt. Stora rum, rinnande vatten, överflöd med kläder, mat och annat som man för ett halvår sen tog för givet men som nu skulle komma som ett slag i ansiktet. Jag var och är fortfarande vilsen i det och det är något jag måste bearbeta. Den stora omställningen gjorde och gör fortfarande ont och det kommer ta tid.
Kvar i något jag lämnat.
För stunden.
Första dagen i Sverige på 4 månader.
Har egentligen ingen inspiration till att skriva. Alls.
Men jag har lovat mig själv. Jag vet att det blir bättre.
Allting har bytts ut.
Det är tyst, huden har kylts ner och värms nu under ett stort duntäcke.
Dagen har varit omtumlande. Mina ögon är ömma av svullnaden jag givit dem.
Accra – mellanlandning i Togo – Marocko – Heathrow/London – Landvetter.
En intensiv rut med många plan, men som slog mig hårdast på Heathrow.
Där världen såg ut som framtiden. Opersonliga röster göra utrop i högtalar, kliniskt rena toaletter och stressade människor. Det är också när man vill åka som mest, det är då tiden har sin förmåga att jobba sig och stanna till.
Sista biten skulle ta oss 1h och 45 min. En omväg genom Nederländerna och Tyskland skulle göras. Många platser lediga fanns det när propellerna startade igång. Mitt hjärta värkte. Linnéa somnade över tre säten medan jag satt längst ut med fönstret på andra sidan. Tog fram mitt block. Spelade minnesvärd musik på repeat. Upprepade ord. Glömde bort flyget och kände ingen rädsla. Jag lät mig dras med när det utsattes för ojämna luftgropar. Kände för stunden allt, samtidigt som jag kände ingenting. Men snart kunde jag inte blunda för kommande sanning.
Efter en vy över Danmarks västra kustsida, sjönk snart planet och molnen skingrades. Gröna skogar, små sjöar, röda hus med vita knutar. Jag andades febrilt och fick ont i bröstet. Vid varsin sida, varsitt fönster kände vi nog och såg samma sak.
Dimman var påtaglig.
Snart stod vi där och såg våra liv till väskor rulla in i ett kallt Landvetter.
Jag förstod ingenting men lät ändå mina fötter vandra genom kontrollen.
Gäla skrik skulle snart trängas igenom mina öron och där stod dem. Våra föräldrar och Gustaf. Med gråten i ena och lyckan i andra handen. Lät mitt huvud vila mot deras och det kändes inte som en dag passerat där och då. Men precis som första tiden i Ghana kände jag hur mitt huvud på nytt blev överbelastat av omgivningen. Utanför dörrarna gjorde gamla miljöer sig påmint samtidigt som det gav nya intryck. Motorvägen. Skyltarna. Bilarna. Byggnader. Klimatet. Människor.
Dagen har varit omtumlande.
Det kändes när jag kramade hårt om min vapendragare efter att ha levt med varandra i 4 månader i vått och torrt. Mina ögon vattnades på nytt när vi stannade till vid Laxbutiken på vägen hem. Smaklökarna fick mig att tappa andan, likaså Mariestaden. Den som jag senast druckit på Kulturhuset i Stockholm. Den där dagen då vi började skriva och planera; OYE. Stoppet i Halmstad. När vägarna in i de djupaste skogarna började kännas igen och när solen så vackert sipprade igenom. Småland, Kronoberg och slutligen hemma i mina föräldrars hus. Lidhult. Det kändes när jag sakta öppnade bildörren och lät mina fötter känna den grusiga gårdsplanen under mig. Våra hundar som ivrigt skällde medan de viftade på svansen.
Andades in dofter av växter och blommor. Försökte förstå var jag var. Sakta, sakta, runt i min, vad som kändes då, oändligt stora trädgård. Så tyst, så vackert, men ändå så overkligt. Stora rum, rinnande vatten, överflöd med kläder, mat och annat som man för ett halvår sen tog för givet men som nu skulle komma som ett slag i ansiktet. Jag var och är fortfarande vilsen i det och det är något jag måste bearbeta. Den stora omställningen gjorde och gör fortfarande ont och det kommer ta tid.
Kvar i något jag lämnat.
För stunden.
