Godnatt Sverige
'We only have one life from iznonstop on Vimeo.
Hejdå mitt älskade Ghana
I skrivandes stund befinner jag mig just nu på flygplatsen i Accra.
Bland rulltrappor och läskautomater. Känner skratt, känner gråt, känner ingenting.
Det är precis som att man levt i en dröm och att jag nu står där som jag stod den 10 februari.
I väntan på nästa destination.
Det är dags nu.
Men jag har hoppet med mig. Det bär kring min handled.
Det som du av alla människor jag mött här, gav mig.
Det är dags att vandra vidare nu.
Jag sätter punkt här tills jag är tillbaka i ett grönt Sverige.
Tack för allt och lite till.
Vägen blir dit våra ben bär.
//
Här och nu
27 maj
Dagar har passerat och jag har reflekterat.
Jag har mejlat, skrivit, varit med i vad jag skulle kunna kalla - en film, skrattat, försökt ljuga för mig själv, sett och hört vacker musik skapas i min närhet, blivit berörd, skådat en mer eller mindre tom resväska för hemfärd, skrattat åt livet igen.
Åkt återkommande karusell. Funderat på ett liv hemma i Sverige och vad jag vill ha ut av det.
Blivit kallad för jobbintervjuer såväl som för framtida repotage gällande open your eyes.
Spanat in alla sköna faddrar för verksamheten. Stängt av och andats med talande toner.
Sett tillbaka på allt vi gjort och fortfarande gör.
Jag känner mig inte redo för att lämna, men det kommer jag aldrig göra heller.
På onsdag lämnar vi Kumasi bakom oss, men inte i hjärtat, för där kommer allt alltid finnas kvar tills vi bygger vidare i nästa kapitel, och när det blir, får bara tiden utvisa.
På onsdag åker vi till den blå oändliga horisonten och suger in det sista tills slaget kommer den 8/6.
Vår vän, Bosomafi, skogsröjaren från Östersund har ordnat två rum och kök.
Om jag inte skriver innan dess, nu över helgen, så ses vi där.
Tid för att fånga natten nu. 
//
18 maj
Jag är lite skadad.
Gråter i ena stunden, skrattar i den andra.
Dansar hejdlöst, sträcker mig efter en oändlig himmel och älskar livet samtidigt som jag sliter sönder mitt toviga hår och vänder upp/ner på en osynlig Jack Daniels.
Vilket jävla skämt.
23 maj
När jag som minst trodde det, så fick ändå veckan mig att flyga i en annan värld.
Bevarar det i mitt hjärta då ord inte är tillräckliga för att försöka utveckla i ett inlägg här.
Fyller ut med två foton från en av de mest speciella kvällar som etsat sig fast.
Jag är lite skadad.
Gråter i ena stunden, skrattar i den andra.
Dansar hejdlöst, sträcker mig efter en oändlig himmel och älskar livet samtidigt som jag sliter sönder mitt toviga hår och vänder upp/ner på en osynlig Jack Daniels.
Vilket jävla skämt.
23 maj
När jag som minst trodde det, så fick ändå veckan mig att flyga i en annan värld.
Bevarar det i mitt hjärta då ord inte är tillräckliga för att försöka utveckla i ett inlägg här.
Fyller ut med två foton från en av de mest speciella kvällar som etsat sig fast.
Min vän
Samma dag som du försvann.
Samma dag som du tog med dig en liten del av oss.
Ses i nästa kapitel.
Tack för allt.
Samma dag som du tog med dig en liten del av oss.
Ses i nästa kapitel.
Tack för allt.
Slagsmål inombords
12 maj
Idag slog det mig.
Idag grät jag och skrattade på samma gång.
Vi återvände på nytt till banken då det var dags för att ta ut en ny summa
med pengar från insamlingen. I väntan på vår tur i den luftkonditionerade byggnaden satt vi.
Linnéa startade med att räkna på sina fingrar och sa de orden jag mest av allt inte egentligen ville höra. De ord som jag under en längre tid låtit ligga och samla damm i hopp att få leva i det bästa nuet. Men nu kom de som kastade pilar och lät den hårda sanningen susa igenom mina trumhinnor.
Där satt vi på radade stolar, grät, skrattade, grät.
Där stod vi i kön. Samma visa och med undrande blickar på oss.
Douglas kom snart. Vi svalde våra gråt, men våra ögon ljög inte.
Han visste.
Huvuden ruskades om. Innan vi var redo för en hel dag på PP så kände vi båda att det vi behövde var att få stänga av lite, med en kopp kaffe. Strävan efter kort välbefinnande ledde oss därför till ett fik i närheten. Ett fik. Det var inte igår. Ett fik med soffor, porslin, tandpetare och kaffekokare. Utanför snurrade världen. Jag satt tyst och sockrade mitt kaffe av någon oförklarlig anledning. Min vän likaså.
Vår egna paus.
En timme senare var vi framme vid slummen. Mitt humör hade äntligen vänts till så jag ville ha det. Upprymdhet och glädje. Att få göra entré till våra barn idag var därför underbart. Som vanligt skymtar man först ett eller två, som de i sin tur, blir helt lyriska och skriker vidare till de andra att skynda sig. Man hör sedan tusen fotsteg runt knuten som springer och skriker hejdlöst av ren glädje.
Ett myller av barn som tar sats upp i våra famnar och fasthängande runt våra ben. Pussar på våra kinder och mängder med kramar delas ut i sin tur, något som verkligen inte förekom i början, första gången vi stegade in hit.
Georgina höll sig till en början på avstånd en stund, tills de andra lugnat sig, sedan tog hon sats, hoppade upp i min famn och kramade sig fast runt min nacke. Jag pussade henne på pannan och vaggade den stora flickan runt området. En ensamstund gavs även till mig och lilla Allvaret en kort sekund i den andra byggnaden. Den fina pojken hade lyckats somna tungt i min famn. Jag kunde känna hans puls slå. Stilla, sakta, i takt med hans andetag.
Där var det som om någon satte en kniv i ryggen på mig. Där var det som någon drog ut min själ och lät sig stampa på den. Det högg tag i mig något så fruktansvärt och jag fick så ont innanför bröstet. Jag fann mig själv hålla hårdare runt hans huvud och lät mina tårar rinna tyst längst med.
Vener som sprängs, känslor som kokar över.
Snart skulle de andra stapla in, då tiden aldrig är rätt, samtidigt som jag kanske ändå uppskattade det. På något sätt så gav det mig chansen för att slå väck tankarna för stunden, istället för att tappa kontrollen fullständigt. Jag undvek att möta deras blickar tills mina kanaler låtit sig rinna tillbaka i sina hålor igen.
Dagen och kvällen blev lång på Perfect Peace.
Mary kom lite senare. Vår bästa mamma. Jag har aldrig sett henne så utmattad, så trött.
Inte långt från att finnas sovandes på en trasig träpall.
Och vi var trötta efter en dag, vad är då hon? Efter varje dag i så många år? Vad är då hon?
När folksamlingen börjat avta i den andra byggnaden och en av de minsta behövde sömn, lade hon denna flicka tryggt ner på en utav madrasserna och somnade bredvid innan jag ens hann blinka. På golvet. Återigen, en knytnäve.
Om inte hon funkar. Då funkar inget, inget, inget! Ingenting alls.
Hon måste leva.
Hon måste leva.
Annars lever inte jag i vetskapen om att de andra kan slängas ut på gatan innan de själva knappt ens vet vad de heter.
Hon måste leva.
Idag slog det mig.
Idag grät jag och skrattade på samma gång.
Vi återvände på nytt till banken då det var dags för att ta ut en ny summa
med pengar från insamlingen. I väntan på vår tur i den luftkonditionerade byggnaden satt vi.
Linnéa startade med att räkna på sina fingrar och sa de orden jag mest av allt inte egentligen ville höra. De ord som jag under en längre tid låtit ligga och samla damm i hopp att få leva i det bästa nuet. Men nu kom de som kastade pilar och lät den hårda sanningen susa igenom mina trumhinnor.
Där satt vi på radade stolar, grät, skrattade, grät.
Där stod vi i kön. Samma visa och med undrande blickar på oss.
Douglas kom snart. Vi svalde våra gråt, men våra ögon ljög inte.
Han visste.
Huvuden ruskades om. Innan vi var redo för en hel dag på PP så kände vi båda att det vi behövde var att få stänga av lite, med en kopp kaffe. Strävan efter kort välbefinnande ledde oss därför till ett fik i närheten. Ett fik. Det var inte igår. Ett fik med soffor, porslin, tandpetare och kaffekokare. Utanför snurrade världen. Jag satt tyst och sockrade mitt kaffe av någon oförklarlig anledning. Min vän likaså.
Vår egna paus.
En timme senare var vi framme vid slummen. Mitt humör hade äntligen vänts till så jag ville ha det. Upprymdhet och glädje. Att få göra entré till våra barn idag var därför underbart. Som vanligt skymtar man först ett eller två, som de i sin tur, blir helt lyriska och skriker vidare till de andra att skynda sig. Man hör sedan tusen fotsteg runt knuten som springer och skriker hejdlöst av ren glädje.
Ett myller av barn som tar sats upp i våra famnar och fasthängande runt våra ben. Pussar på våra kinder och mängder med kramar delas ut i sin tur, något som verkligen inte förekom i början, första gången vi stegade in hit.
Georgina höll sig till en början på avstånd en stund, tills de andra lugnat sig, sedan tog hon sats, hoppade upp i min famn och kramade sig fast runt min nacke. Jag pussade henne på pannan och vaggade den stora flickan runt området. En ensamstund gavs även till mig och lilla Allvaret en kort sekund i den andra byggnaden. Den fina pojken hade lyckats somna tungt i min famn. Jag kunde känna hans puls slå. Stilla, sakta, i takt med hans andetag.
Där var det som om någon satte en kniv i ryggen på mig. Där var det som någon drog ut min själ och lät sig stampa på den. Det högg tag i mig något så fruktansvärt och jag fick så ont innanför bröstet. Jag fann mig själv hålla hårdare runt hans huvud och lät mina tårar rinna tyst längst med.
Vener som sprängs, känslor som kokar över.
Snart skulle de andra stapla in, då tiden aldrig är rätt, samtidigt som jag kanske ändå uppskattade det. På något sätt så gav det mig chansen för att slå väck tankarna för stunden, istället för att tappa kontrollen fullständigt. Jag undvek att möta deras blickar tills mina kanaler låtit sig rinna tillbaka i sina hålor igen.
Dagen och kvällen blev lång på Perfect Peace.
Mary kom lite senare. Vår bästa mamma. Jag har aldrig sett henne så utmattad, så trött.
Inte långt från att finnas sovandes på en trasig träpall.
Och vi var trötta efter en dag, vad är då hon? Efter varje dag i så många år? Vad är då hon?
När folksamlingen börjat avta i den andra byggnaden och en av de minsta behövde sömn, lade hon denna flicka tryggt ner på en utav madrasserna och somnade bredvid innan jag ens hann blinka. På golvet. Återigen, en knytnäve.
Om inte hon funkar. Då funkar inget, inget, inget! Ingenting alls.
Hon måste leva.
Hon måste leva.
Annars lever inte jag i vetskapen om att de andra kan slängas ut på gatan innan de själva knappt ens vet vad de heter.
Hon måste leva.
Allt går
11 maj
Jag är rädd på nytt.
Dessa känslor för mig fram och tillbaka som i en karusell.
Antar att jag är skadad, mer eller mindre.
Är rädd för framtiden samtidigt som den är efterlängtad och spännande.
Det är det där steget över tröskeln till det okända som tar emot.
Aldrig har hemma känts mer främmande som nu.
Jag hoppas kommande dagar kommer med bra inkomst och hälsa som ger mig möjligheten till att göra det jag vill i livet. Behöver gig, behöver någon som behöver mig som sidekick. Men en sak jag vet, är att om jag bara har viljan, så löser jag det. Envisheten.
Jag är rädd på nytt.
Dessa känslor för mig fram och tillbaka som i en karusell.
Antar att jag är skadad, mer eller mindre.
Är rädd för framtiden samtidigt som den är efterlängtad och spännande.
Det är det där steget över tröskeln till det okända som tar emot.
Aldrig har hemma känts mer främmande som nu.
Jag hoppas kommande dagar kommer med bra inkomst och hälsa som ger mig möjligheten till att göra det jag vill i livet. Behöver gig, behöver någon som behöver mig som sidekick. Men en sak jag vet, är att om jag bara har viljan, så löser jag det. Envisheten.
Ett möte
10 maj
Precis hemkommen från ett möte med Douglas och det känns, som alltid, himla bra. Fadderverksamheten har nu tagit fart ordentligt och vilket vi vill göra allt för att den ska fortsätta på samma vis även om vi snart åker tillbaka till Sverige. En förmedlare är nu därför ordnad för ett långvarigt samarbete och som fungerande länk till PP. Stephen Donkor. Det här är riktigt bra. Och återigen, nu kör vi!
From every sunrise to every sunset.
Precis hemkommen från ett möte med Douglas och det känns, som alltid, himla bra. Fadderverksamheten har nu tagit fart ordentligt och vilket vi vill göra allt för att den ska fortsätta på samma vis även om vi snart åker tillbaka till Sverige. En förmedlare är nu därför ordnad för ett långvarigt samarbete och som fungerande länk till PP. Stephen Donkor. Det här är riktigt bra. Och återigen, nu kör vi!
From every sunrise to every sunset.
Majsodlare
10 maj
Tisdag
Nu har det gått några dygn sen sist. Lördagen spenderades som tidigare sagt ute i Adwanpong. Utmattade strävade vi runt över fälten under den heta solen. Linje efter linje, ner på huk och en handfull näve med majskorn för varje. En större tro-tro tog oss många ut och vi var förväntansfulla. Arbetet var väldigt simpelt, men som så många gånger förut, denna sol. Den må vara underbar, men den kan också göra det väldigt outhärdligt för oss vissa stunder.
Hittade nyss ett korn i min ficka. Ska leta upp lite tejp och låta den förgyllas med mitt block.
Efter en hel dag ute i den framtida byn åkte vi snart tillbaka. Mindre pratiga, mer trötta, smutsiga och svettiga. Men jag tror ändå vi gav oss alla en klapp på axeln och fick en drös av peppfeeling i vilket fall. Det gör mycket av att bara få vara fysiskt aktiv under en dag. Vädret var på topp och vackert under eftermiddagen när tro-tron stannade hemma på vår gata igen. En butik som jag tidigare spanat in stannade jag nu utanför. Sneglade upp på de färgglada klänningar som fanns hängande. Vi gick in och gick inte tomhänta tillbaka.
Vi var unga och kvällen med oss.
Stötte på en svensk tjej från Göteborg som skulle spendera 10 veckor här. Minnet av hennes namn är tyvärr svagt, men vi kommer nog hitta henne, somewhere, somehow. En annan sak som tyder på att världen är liten. Innan vi äntrat Bantamas hak så ryckte Linnéa tag i mig och sa ”Men du, där är ju han!” Visade sig sedan att killen som hon kände igen hade hängt på Roof Topp i Busua samma kväll som hon jammade med bandet. Han kände igen oss lika mycket och svarade med som förgående ord ”Yeah, the world is a pretty small place.”
Bless //
Tisdag
Nu har det gått några dygn sen sist. Lördagen spenderades som tidigare sagt ute i Adwanpong. Utmattade strävade vi runt över fälten under den heta solen. Linje efter linje, ner på huk och en handfull näve med majskorn för varje. En större tro-tro tog oss många ut och vi var förväntansfulla. Arbetet var väldigt simpelt, men som så många gånger förut, denna sol. Den må vara underbar, men den kan också göra det väldigt outhärdligt för oss vissa stunder.
Hittade nyss ett korn i min ficka. Ska leta upp lite tejp och låta den förgyllas med mitt block.
Efter en hel dag ute i den framtida byn åkte vi snart tillbaka. Mindre pratiga, mer trötta, smutsiga och svettiga. Men jag tror ändå vi gav oss alla en klapp på axeln och fick en drös av peppfeeling i vilket fall. Det gör mycket av att bara få vara fysiskt aktiv under en dag. Vädret var på topp och vackert under eftermiddagen när tro-tron stannade hemma på vår gata igen. En butik som jag tidigare spanat in stannade jag nu utanför. Sneglade upp på de färgglada klänningar som fanns hängande. Vi gick in och gick inte tomhänta tillbaka.
Vi var unga och kvällen med oss.
Stötte på en svensk tjej från Göteborg som skulle spendera 10 veckor här. Minnet av hennes namn är tyvärr svagt, men vi kommer nog hitta henne, somewhere, somehow. En annan sak som tyder på att världen är liten. Innan vi äntrat Bantamas hak så ryckte Linnéa tag i mig och sa ”Men du, där är ju han!” Visade sig sedan att killen som hon kände igen hade hängt på Roof Topp i Busua samma kväll som hon jammade med bandet. Han kände igen oss lika mycket och svarade med som förgående ord ”Yeah, the world is a pretty small place.”
Bless //
Kapaow!
6 maj
”Om en vecka är det mars.”
Idag var vi på rehabcentret och gav alla inskickade beställningar.
Männen var ivriga och glada över vårt besök.
16 par sammanlagt!
Imorgon åker vi tillbaka till djungeln, Adwanpong, den framtida byn och odlar majs!
Ska bli spännande. 7.00 på Sofoline sen vidare. Snart kan vi titulera oss som majsodlare.
Fresh!
”Om en vecka är det mars.”
Idag var vi på rehabcentret och gav alla inskickade beställningar.
Männen var ivriga och glada över vårt besök.
16 par sammanlagt!
Imorgon åker vi tillbaka till djungeln, Adwanpong, den framtida byn och odlar majs!
Ska bli spännande. 7.00 på Sofoline sen vidare. Snart kan vi titulera oss som majsodlare.
Fresh!
Kultur och marknad
4 maj
Efter ett besök hos Millicent under gårdagen styrde vi snart kosan in till down town under eftermiddagstimmarna. Hoppade av taxin vid baksidan av Kumasis Cultural Center. Vilket område! Större än vad vi tidigare trott och även där, lite som i en annan värld. Ett lugn. Gatorna utanför tystades ner och vimlet av människor försvann för ett tag och byttes ut utav gröna områden och bodar med hantverkade trummor, smycken och diverse ting .Inspirerande.
Efter att ha spatserat runt tog vi snart stegen ut i den högljuda atmosfären igen. Vandrandes i smeten var vi snart framme vid nästa omtalade och utmattade destination: Central Market.
Det tåls att påpeka återigen att detta är Västafrikas största och att det tar ca 2 månader att gå igenom hela marknaden. Och att försäljarna är lika hungriga som iglar för saken ganska mer påtaglig. Det krävs energi för att strosa runt här och vi var i efterhand väldigt nöjda med vilken tid vi valt på dygnet att färdas hit. Nu var människorna inte lika på längre och hade snart gjort sitt för dagen.
Den kvällen åkte vi hem nöjda med små fynd som vi för första gången fått unna oss.
Efter ett besök hos Millicent under gårdagen styrde vi snart kosan in till down town under eftermiddagstimmarna. Hoppade av taxin vid baksidan av Kumasis Cultural Center. Vilket område! Större än vad vi tidigare trott och även där, lite som i en annan värld. Ett lugn. Gatorna utanför tystades ner och vimlet av människor försvann för ett tag och byttes ut utav gröna områden och bodar med hantverkade trummor, smycken och diverse ting .Inspirerande.
Efter att ha spatserat runt tog vi snart stegen ut i den högljuda atmosfären igen. Vandrandes i smeten var vi snart framme vid nästa omtalade och utmattade destination: Central Market.
Det tåls att påpeka återigen att detta är Västafrikas största och att det tar ca 2 månader att gå igenom hela marknaden. Och att försäljarna är lika hungriga som iglar för saken ganska mer påtaglig. Det krävs energi för att strosa runt här och vi var i efterhand väldigt nöjda med vilken tid vi valt på dygnet att färdas hit. Nu var människorna inte lika på längre och hade snart gjort sitt för dagen.
Den kvällen åkte vi hem nöjda med små fynd som vi för första gången fått unna oss.
Ovisshet och tacksamhet
2 maj
Vi har nu under en längre tid fått jaga info kring vårt flyg hem. Mycket har varit ovisst och det är kanske inte så konstigt med tanke på att mellanlandningen sker i Libyen. Lite tragerkomiskt är det allt. Varje nummer vi ringt har vi fått tills svars med ett annat som vi kan tänkas ringa. ”Där kanske ni får svar.” ”Ok?”. Tillbaka på ruta 1. Hur gör vi? Nåväl, ingen fara än.
Idag såg vi för första gången att avgångarna på Accras flygplats hemsida står som vanligt. Avgången till Tripoli den 10 juni är som den bör. Inget är förändrat och vi kommer förhoppningsvis hem som planerat. Flygbiljetten från London är nu också hembokad. Med tanke på flyg, tider, länder och allt vad det innebär så har vi också talat om själva färden tillbaka hem. En känsla av pepp blandas med rädsla och den är svår att komma ifrån. I ena stunden är man glad för att få träffa fina nära och kära på svenska marker igen, i den andra så hugger det i själen för att allting känns så ovisst. I sådana här tider hör berg-och-dal livet till antar jag. Man vet ingenting samtidigt som man vet precis vad det är som förgyller en tillslut och hur man vill att vardagen vill ska se ut för ett tag i framtiden. Jag ska bara lösa de delarna också.
Sitter och ska gå igenom de smyckena jag tog med mig hit i februari. Det har inte blivit så mycket utdelning kring dem och vi har därför spånat på en ny idé. Min tanke var först att vi skulle bidra med dessa till rehabcentret. Att dem antingen kunde bygga på materialet eller sälja det vidare precis som det är. Men det finns någonting som vi sett längst med vägarna vi färdats på. Många hemlösa, men speciellt en kvinna i Tanoso. Idén är att ge henne dessa, följa och se en liten del utav utvecklingen, eller bara rent av göra henne lite av en tjänst. Lyfta tillvaron för stunden. Time will tell.
Annars.
Jag har en vän som heter Anton. Och jag tror aldrig ord någonsin kommer kunna beskriva min tacksamhet till denna man. Ser mig själv redan nu krama sönder honom när jag landat på svenska marker igen. Innan idag när vi steg in på nätet för att kolla vårat Oye konto fick vi en smärre chock.
Du är helt otrolig, och det vill jag att du ska veta. Tusen gånger om.
All credd till dig min vän, förstå vad du har gjort möjligt för våra vänner och barn här nere.
Jag har bara nonstop rus inom mig.
Nåväl, åter tillbaka för att sortera smycken.
Kärlek.
Vi har nu under en längre tid fått jaga info kring vårt flyg hem. Mycket har varit ovisst och det är kanske inte så konstigt med tanke på att mellanlandningen sker i Libyen. Lite tragerkomiskt är det allt. Varje nummer vi ringt har vi fått tills svars med ett annat som vi kan tänkas ringa. ”Där kanske ni får svar.” ”Ok?”. Tillbaka på ruta 1. Hur gör vi? Nåväl, ingen fara än.
Idag såg vi för första gången att avgångarna på Accras flygplats hemsida står som vanligt. Avgången till Tripoli den 10 juni är som den bör. Inget är förändrat och vi kommer förhoppningsvis hem som planerat. Flygbiljetten från London är nu också hembokad. Med tanke på flyg, tider, länder och allt vad det innebär så har vi också talat om själva färden tillbaka hem. En känsla av pepp blandas med rädsla och den är svår att komma ifrån. I ena stunden är man glad för att få träffa fina nära och kära på svenska marker igen, i den andra så hugger det i själen för att allting känns så ovisst. I sådana här tider hör berg-och-dal livet till antar jag. Man vet ingenting samtidigt som man vet precis vad det är som förgyller en tillslut och hur man vill att vardagen vill ska se ut för ett tag i framtiden. Jag ska bara lösa de delarna också.
Sitter och ska gå igenom de smyckena jag tog med mig hit i februari. Det har inte blivit så mycket utdelning kring dem och vi har därför spånat på en ny idé. Min tanke var först att vi skulle bidra med dessa till rehabcentret. Att dem antingen kunde bygga på materialet eller sälja det vidare precis som det är. Men det finns någonting som vi sett längst med vägarna vi färdats på. Många hemlösa, men speciellt en kvinna i Tanoso. Idén är att ge henne dessa, följa och se en liten del utav utvecklingen, eller bara rent av göra henne lite av en tjänst. Lyfta tillvaron för stunden. Time will tell.
Annars.
Jag har en vän som heter Anton. Och jag tror aldrig ord någonsin kommer kunna beskriva min tacksamhet till denna man. Ser mig själv redan nu krama sönder honom när jag landat på svenska marker igen. Innan idag när vi steg in på nätet för att kolla vårat Oye konto fick vi en smärre chock.
Du är helt otrolig, och det vill jag att du ska veta. Tusen gånger om.
All credd till dig min vän, förstå vad du har gjort möjligt för våra vänner och barn här nere.
Jag har bara nonstop rus inom mig.
Nåväl, åter tillbaka för att sortera smycken.
Kärlek.
//
1 maj
Väggar krymper och smutsen börjar synas.
Den svåra vägen gör sig påmind. Det märks att vi snart varit här i 80 dagar, utifrån många olika perspektiv. Livet är och har varit underbart hittills. Varje dag som vi vandrat. Lät den känslan få återstå och bara vara kvar för ett tag till, snälla.
Väggar krymper och smutsen börjar synas.
Den svåra vägen gör sig påmind. Det märks att vi snart varit här i 80 dagar, utifrån många olika perspektiv. Livet är och har varit underbart hittills. Varje dag som vi vandrat. Lät den känslan få återstå och bara vara kvar för ett tag till, snälla.
Att tappa andan på olika sätt
27 april
Onsdag
Vi är nu tillbaka i Tanoso.
3 man mindre, men vi är starka och vill nu köra fullt ut med allt vad OYE innebär.
Klockan är tidig och vi ska senare åka till våra barn. Längtan är ett faktum.
Kan inte förstå, vill inte förstå. Att vi snart ska åka ifrån.
Men planer har ändrats, de har givit oss mer tid. Tanken var att vi redan nu på fredag skulle lämnat Kumasi bakom oss för att påbörja våran 20-mils vandring utmed kusten. Vandringen som vi alltid haft med i tanken från början men efter allt som tiden har gått, känts mindre och mindre prioriterad. Alls.
Jag vill bygga på den framtida byn.
Jag vill att barnen ska få flytta ut dit så fort som möjligt.
Jag vill se barnen växa upp där, inte i en värld fylld giftiga avgaser och muttrar.
Det är vad jag vill.
En annan gång, men inte nu.
Jag skrev bara utifrån en dag under våran vistelse i Busua.
Tänkte att jag, så gott det går, med följande ord ska formulera dagarna lite mer innan minnet sviker.
Vackra Busua, du fick mig då att tappa andan för ett tag, på många sätt.
Din fina natur, invånare, omgivning.
Dina rastamans. Kwaku, Joseph, Maskot, Bacman och vår nya kära vän Bosse som mot all förmodan var bosatt i Sverige. Mest otippade människan någonsin!
Han kommer från Busua men flyttade till Sverige på tidigt 2000-tal. Han har nu varit här några månader då han bygger på sitt hus och ska åka hem igen om 4 dagar. House of Jacob är det målat på framsidan av hans bygge och anledningen är att han har en 8-årig son hemma i Sverige.
Jag är så tagen av allt.
Det var lite av en annan värld där nere.
Och jag inser nu, hur också allt hade kunnat vändas upp och ner på tillvaron totalt. Hur livet, återigen, är för kort för att inte ta varas på.
När jag nu skriver så är det en sak som slår mig. Och det är måndagen.
Vi hade som alla andra dagar spenderat den på stranden och idag skulle det komma att bli människor, överallt! Trafiken var slående och det kändes som att hela Ghana mer eller mindre hade sin semester, just denna dag. Under min promenad med Bosse, fram och tillbaka från hans hem, svenskarnas vandrarhem och skatepoolen var det fullt med bilar och folk. När man väl kommit ut på sandgången igen kunde man på avstånd förknippa stranden med myronas krig på TV. Ett vimmel av levande människor som äntligen skulle få känna havet. Jag skulle hemskt gärna vilja se en översiktsbild från denna kväll.
Jag hade tidigare under dagen träffat Bosse för första gången. Skogsröjaren från Östersund. En 2 meter lång mörk man med dreads lika långa som han själv, sträckandes ner till sanden. Hade velat träffa honom mera, men allt vi har nu är fina minnen och jag tror att vi en dag kommer ses, somewhere, somehow.
Väl tillbaka från vår vandring satte vi oss på Surfshopen.
Solen färgade omgivningen röd och livet kändes mer eller mindre underbart.
Plötsligt såg jag. Amanda stod ute vattengrynet och tittade förvirrat om sig. Direkt började jag fundera på var Shayia var i det stora blå. En längre bit ut från där Amanda stod kunde jag snart se henne med armar kämpandes ovanför vattnet. En frustration kom snart ikapp innanför mitt bröst och sa åt dem andra lika fort. Människor började irra runt, ropade förtvivlat och snart kom det några män springandes. Strömmen var påtaglig och paniken likaså. Jag hade hört historier som dessa förut, och att detta nu skulle hända min vän kändes för mycket för att kunna greppa. I världens längsta ovisshet fick vi stå och se på. Att tillvaron nu bara på en kort sekund hade kunnat ändra fullkomlig skepnad, var inte helt omöjligt.
Vackert, men farligt.
Shay sögs ut innan hon själv ens hann märka det. Folkmassa bildades bakom oss på stranden och stod där, precis som vi, och bara fick se på. Hjälplösa. Minuterna kändes som år även om en bräda nu kommit till räddning, och sakta med säkert kunde flyta in med vågorna.
En kort sekund.
Jag är på nytt tacksam.
Låt det aldrig hända igen, S.
Väl tillbaka från vår vandring satte vi oss på Surfshopen.
Solen färgade omgivningen röd och livet kändes mer eller mindre underbart.
Plötsligt såg jag. Amanda stod ute vattengrynet och tittade förvirrat om sig. Direkt började jag fundera på var Shayia var i det stora blå. En längre bit ut från där Amanda stod kunde jag snart se henne med armar kämpandes ovanför vattnet. En frustration kom snart ikapp innanför mitt bröst och sa åt dem andra lika fort. Människor började irra runt, ropade förtvivlat och snart kom det några män springandes. Strömmen var påtaglig och paniken likaså. Jag hade hört historier som dessa förut, och att detta nu skulle hända min vän kändes för mycket för att kunna greppa. I världens längsta ovisshet fick vi stå och se på. Att tillvaron nu bara på en kort sekund hade kunnat ändra fullkomlig skepnad, var inte helt omöjligt.
Vackert, men farligt.
Shay sögs ut innan hon själv ens hann märka det. Folkmassa bildades bakom oss på stranden och stod där, precis som vi, och bara fick se på. Hjälplösa. Minuterna kändes som år även om en bräda nu kommit till räddning, och sakta med säkert kunde flyta in med vågorna.
En kort sekund.
Jag är på nytt tacksam.
Låt det aldrig hända igen, S.
Stumhet och talande trummor
24 april
Fortfarande stum, trots att kommande meningar utspelade sig igår.
När solen snart gått ner och himmelen inte längre var röd återvände vi tillbaka dit vi tidigare under dagen hade spenderat mestadels. I den kalla sanden hade bongotrummor och trästolar ställts ut framför den mörka horisonten. En brasa var redo och skulle snart ta vid.
Marken under oss skulle snart börja vibrera i takt med dansande människor runt den levande elden.
Jag satt tyst, tog in, tog ut. En kväll jag sent kommer glömma.
Fortfarande stum, trots att kommande meningar utspelade sig igår.
När solen snart gått ner och himmelen inte längre var röd återvände vi tillbaka dit vi tidigare under dagen hade spenderat mestadels. I den kalla sanden hade bongotrummor och trästolar ställts ut framför den mörka horisonten. En brasa var redo och skulle snart ta vid.
Marken under oss skulle snart börja vibrera i takt med dansande människor runt den levande elden.
Jag satt tyst, tog in, tog ut. En kväll jag sent kommer glömma.
Tack räcker aldrig riktigt, men det gör inga andra ord heller
3 maj
Trettiotvåtusen
Trea tvåa nolla nolla nolla
32 000 kr till insamlingen
Vi kände behovet av att räkna och detta var vad vi fick fram.
Jag är stum.
Mitt block bucklas.
Tack.
Trettiotvåtusen
Trea tvåa nolla nolla nolla
32 000 kr till insamlingen
Vi kände behovet av att räkna och detta var vad vi fick fram.
Jag är stum.
Mitt block bucklas.
Tack.
//
Ikväll ska jag skriva. Som om inget annat existerar.
Precis som denna veckan, ibland tror jag att den aldrig riktigt har existerat.
Ibland tror jag att den bara kom och passerade i en dröm, men vad alla mina
skrifter och minnen säger är ordet sanning ett faktum och ett bevis som följer.
Jag känner och jag lever.
Precis som denna veckan, ibland tror jag att den aldrig riktigt har existerat.
Ibland tror jag att den bara kom och passerade i en dröm, men vad alla mina
skrifter och minnen säger är ordet sanning ett faktum och ett bevis som följer.
Jag känner och jag lever.
En oändlig horisont, Busua
23 april
Lördag i Busua med sand mellan tårna
Nu är jag här och kanske ska jag be om ursäkt för min frånvaro. Men det är inte konstigt.
Jag har haft en fin vecka med gänget och havet har fått lov att fullkomligt stjäla min
uppmärksamhet det senaste dygnet.
Efter 7 timmars färd med träsmak i tro-tro och 3 byten senare var vi äntligen framme i det omtalade Busua. Med en strand så len och en horisont så evig var vi där och äntligen kunde få ta på det.
Från trängseln i taxin kunde vi snart från den lilla gatan skymta hav mellan husen. Adrenalinet pumpade och tillvaron kändes långt från verklig.
Efter en promenad som först gav mig Alice i Underlandet vibbar var vi framme vid vårt boende. Peters Place. Ett ställe likt små baracker, sisådär, 5 meter från stranden och det stora blå. Ombytet gick så fort att jag knappt hann tänka förrän jag hade saltvatten upp till mina axlar. Äntligen fick jag känna havet och vara ett med sanden.
Vi lämnade inte stranden en sekund igår och begrundade lugnet som den lilla byn förde med sig. Vågorna är oregelbundna och vattnet är duktigt strömt och vi märker redan nu att den gärna drar ut oss om den får chansen. Jag har fullkomlig respekt. Imorgon ska vi däremot ta surflektioner med en australiensk instruktör vid namn Brett Davis. Jag är pepp för att lyckas glida i vågorna.
Tar in och tar ut. Overkligt är ordet och känslan blir aldrig svag. I skrivandes stund sitter vi just nu mitt framför det stora blå. Solen håller på att gå ner bakom oss och skiner därför med rödgula linjer genom bambuträden och ner på våra axlar. En stor hängmatta finns fastspänd mellan två gröna träd vid våran sida framför en bar med trämasker, prylar och reggaemusik. Jag har precis beställt billiga grillspätt som vi allesammans ska äta under palmerna.
Vi gick tidigare med lätta steg, en bit, utmed vattnet. Det tar inte lång tid förren husknutarna försvinner och vyn framför en endast består av en djungel på ena sidan, vit sand i mitten och ett oändligt blå på den andra. Det är så pass orört än något ställe jag tidigare skådat i mitt liv, när det kommer till att bara vara ett stenkast från det stora blå. Ganska så underbart faktiskt.
Lusthuset längst ut på udden ska jag utforska senare. Bungalows sträcker sig på innegården och håret för självtorka med den vita sanden som lagt sig på en bränd axel. Fiskebåtar rör sig i vattnet och hundar springer i ögonvrån. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Love Life.
Lördag i Busua med sand mellan tårna
Nu är jag här och kanske ska jag be om ursäkt för min frånvaro. Men det är inte konstigt.
Jag har haft en fin vecka med gänget och havet har fått lov att fullkomligt stjäla min
uppmärksamhet det senaste dygnet.
Efter 7 timmars färd med träsmak i tro-tro och 3 byten senare var vi äntligen framme i det omtalade Busua. Med en strand så len och en horisont så evig var vi där och äntligen kunde få ta på det.
Från trängseln i taxin kunde vi snart från den lilla gatan skymta hav mellan husen. Adrenalinet pumpade och tillvaron kändes långt från verklig.
Efter en promenad som först gav mig Alice i Underlandet vibbar var vi framme vid vårt boende. Peters Place. Ett ställe likt små baracker, sisådär, 5 meter från stranden och det stora blå. Ombytet gick så fort att jag knappt hann tänka förrän jag hade saltvatten upp till mina axlar. Äntligen fick jag känna havet och vara ett med sanden.
Vi lämnade inte stranden en sekund igår och begrundade lugnet som den lilla byn förde med sig. Vågorna är oregelbundna och vattnet är duktigt strömt och vi märker redan nu att den gärna drar ut oss om den får chansen. Jag har fullkomlig respekt. Imorgon ska vi däremot ta surflektioner med en australiensk instruktör vid namn Brett Davis. Jag är pepp för att lyckas glida i vågorna.
Tar in och tar ut. Overkligt är ordet och känslan blir aldrig svag. I skrivandes stund sitter vi just nu mitt framför det stora blå. Solen håller på att gå ner bakom oss och skiner därför med rödgula linjer genom bambuträden och ner på våra axlar. En stor hängmatta finns fastspänd mellan två gröna träd vid våran sida framför en bar med trämasker, prylar och reggaemusik. Jag har precis beställt billiga grillspätt som vi allesammans ska äta under palmerna.
Vi gick tidigare med lätta steg, en bit, utmed vattnet. Det tar inte lång tid förren husknutarna försvinner och vyn framför en endast består av en djungel på ena sidan, vit sand i mitten och ett oändligt blå på den andra. Det är så pass orört än något ställe jag tidigare skådat i mitt liv, när det kommer till att bara vara ett stenkast från det stora blå. Ganska så underbart faktiskt.
Lusthuset längst ut på udden ska jag utforska senare. Bungalows sträcker sig på innegården och håret för självtorka med den vita sanden som lagt sig på en bränd axel. Fiskebåtar rör sig i vattnet och hundar springer i ögonvrån. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Love Life.
Fadderverksamhet för Perfect Peace
16 april
En lördag
Fadderverksamheten är nu mer eller mindre settle!
Att det är underbart, är nog bara förnamnet. Big up!
Planer inför kommande vecka innehåller PP, besök på rehabcenter, den framtida byn och dess bygge samt styra kosan mot kusten på fredag. Vi har nu levt här i 2 månader och ska för första gången under vår vistelse få se havet framför oss.
En lördag
Fadderverksamheten är nu mer eller mindre settle!
Att det är underbart, är nog bara förnamnet. Big up!
Planer inför kommande vecka innehåller PP, besök på rehabcenter, den framtida byn och dess bygge samt styra kosan mot kusten på fredag. Vi har nu levt här i 2 månader och ska för första gången under vår vistelse få se havet framför oss.
Nyanlända gäster
14 april
Flytt, sena nätter, projektbesök, regn och nyanlända gäster
Jag låter ingressen tala, mycket har hänt i veckan!
Vi har flyttat från Stadium tillbaka till Tanoso och det är såklart en historia i sig, men den ska jag inte berätta nu. Vi har fått besök! 4 slagna hjältar ligger bredvid mig och jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjort ikväll! Underbart. Anton, Amanda och Shayia är nu här. De kom under nattens timmar till Kumasi och vi omfamnade dem hårt i vimlet på Pampaso hållplatsen. Idag har de äntligen fått se omgivningen i dess ljus och möt Mary med barnen för första gången. Redan nu märker jag hur jag kanske kommer svika mina rutiner vad det gäller skrivandet, men jag gör det nog, trots allt, med gott samvete.
På PP idag:
Mary introducerade tvåltillverkningen
Vi ordnade och arrangerade en simpel fotostudio för barnen till vår blivande fadderverksamhet! Det känns och det är grymt roligt!
Flytt, sena nätter, projektbesök, regn och nyanlända gäster
Jag låter ingressen tala, mycket har hänt i veckan!
Vi har flyttat från Stadium tillbaka till Tanoso och det är såklart en historia i sig, men den ska jag inte berätta nu. Vi har fått besök! 4 slagna hjältar ligger bredvid mig och jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjort ikväll! Underbart. Anton, Amanda och Shayia är nu här. De kom under nattens timmar till Kumasi och vi omfamnade dem hårt i vimlet på Pampaso hållplatsen. Idag har de äntligen fått se omgivningen i dess ljus och möt Mary med barnen för första gången. Redan nu märker jag hur jag kanske kommer svika mina rutiner vad det gäller skrivandet, men jag gör det nog, trots allt, med gott samvete.
På PP idag:
Mary introducerade tvåltillverkningen
Vi ordnade och arrangerade en simpel fotostudio för barnen till vår blivande fadderverksamhet! Det känns och det är grymt roligt!
