Utkast: Juli 15, 2011
Samma visa, dag för dag.
Måste vakna ur min situation.
Vill inte, kan inte, är egentligen inte ensam men så finns det ett men och det förblir alltid det samma. För det är så det känns. Ge mig ett tecken, spelar ingen roll vad det egentligen är, bara ett litet. Från dig eller det. Bara så jag hamnar på en plats än där jag nu befinner mig.
Kommer antagligen imorgon tycka att jag är en idiot som offentliggjort min svaghet, mer eller mindre.
Men det gör ingenting just nu. Det gör ingenting.
Och du frågar mig varför jag skrattar?
Svaret finns mer eller mindre, just här, just därför.
Jag kanske borde läsa den där boken i alla fall.
//
