Stay true to yourself

14 mars
I nattsudden



Lördagen och vägen in i det nya kapitlet förblev ett alldeles för fort avsked och ledsna hostföräldrar. Man slutar aldrig bli förvånad. Tanken var att vi skulle kommit upp med solen och unnat oss en lång, långsam frukost med familjen för att sedan packa det sista stilla och i vår takt. Men så dök bilen upp från ingenstans, redan tidigt på morgonen. Inte som planerat. I den minsta bilen skulle vi snart trängas bland rimlig packning och hastigt vinka av våran ghanafamilj. Jag såg sorgen i Mamas ögon men talade om för henne i farten att vi snart skulle ses igen.





Efter två timmar var vi tillbaka i vårat gamla, saknade och samtidigt nya hem.
Jag tog mitt förnuft till fånga och packade upp våra saker på våningssängen framför mig. Plagg för plagg. Böcker, batterier, hygienartiklar, verktyg. Våra liv som mer eller mindre aldrig riktigt fått chansen att bli uppackade förut. Där stod jag i min glädje över vad som kändes att vi hade mycket att välja på helt plötsligt. En liten madrass med saker fyllda till hälften av den och lyckan var total. Skrattar lite varje gång jag tänker på det nu i efterhand. Hur kommer det då att kännas att stiga innanför dörren hemma i Lidhult? Det vet jag inte förrens då. Men en sak har jag upptäckt och det är det där lilla, som faktiskt gör det.





Under tiden jag byggde upp ett tillfälligt hem hade min telefon låtit sig vara av. Blev ett sant nöje då jag sedan märkt att ett nytt meddelande vilade i inkorgen. Det var Linnéa från Strömstad. Hon hade nu skrivit några rader om att hon var i Kumasi. Fröken K ringde upp och försökte få henne förstå vart hon skulle styra kosan sin. Hon befann sig nämligen i den äkta smeten, Keitja. Där marknaden är som störst. Västafrikas största om man ska vara riktigt ärlig, och så även, en bit från oss. Samtalet därefter fick vi det bekräftat. Hon var påväg och i närheten. Väl framme vid Tanoso Station omfamnade jag henne med en kram och jag kan förstå hennes längtan om att få prata sitt egna språk, öga mot öga, med en av sina egna landsmän.

Senast hon fick göra detta var innan hon flög hit, den 1 februari. Vi är de första svenskarna hon mött sen dess. Och med den längtan i fickan, gjorde att hon färdades 5 timmar i en tro-tro hit, från norr om Accra. Hon var därför glad och pratade på. Berättade om en tjej som rest till norra Ghana för en tid. Till en plats där knappt ingen åskådat en Obroni* förut. Ensam. Ingen att dela meningar med. Även om britter slog upp läger här på 1400-talet och  gav landet engelskan som sitt modersmålsspråk, är det dock twi/ewe och ett 20-tal andra språk som dominerar. Alla vi möter på gatorna möter oss med orden från twi, och pratar gärna ibland på utan att vi kan förstå dem. Det har ibland hänt att vi svarar med att prata svenska, för att få dem att tänka till lite. Tillbaka till flickan. Hon åkte hem 2 veckor tidigare än vad som var planerat. Att leva i sin egna bubbla, mer eller mindre isolerad från omvärlden, blev allt för påtagligt. Jag förstår det, och är därför glad för att vi är vi och vi är två.





Linnéa stannade med oss över natten och medgav under söndagen att hon fått sin dos. Att äntligen ha fått uttrycka sig, med sitt egna språk och ord. Kramade denna gång om henne sagt hejdå. Det var dags att bege sig hemåt igen. Vi ses i sverige.

11 mars
Ett nytt kapitel börjar då gro


Efter en dags frustande och kämpande med våra jätteknivar går det nu upp för mig, att det här är sista natten för oss i Adwanpong. Imorgon stiger vi upp med solen, packar det sista och blir ett med Tanoso. Fast nu på ett helt annat sätt, nämligen fullt ut.



Let me know if we get there, when we get there

Idag såg jag förändringen däruppe, i den framtida byn. Och det kändes så grymt att i det i baktanken, att vi faktiskt varit med och varit delaktiga i det. Plöjningen till skillnad från igår gör att man nu ser den röda jorden igen. En grund för nya hus. Även om djungeln är vacker så är den nu mindre i vägen för framtiden här. Och det tog vi tag i, med våra egna händer. Vi. Återigen, en känsla så mäktig.
Palmvinsmannen stod vid vår dörr förut. Han hade fått upp ögonen för mitt London Brown paket och ville såklart be om att få sig en nikotinpinne. Vi fick alla oss ett gott skratt när han råka tända den på fel håll. Det underbara gapskrattet, bestående av endast två framtänder. Han tackade och kallade mig ”Sistah” innan han vände på klacken och gick. Palmvinsmannen. En intressant man med den trogna fiskemössan som huvudbonad. Det är något med hans blick som berättar om en värld jag vill ta del utav mer. Jag gillar han.




På bygget idag anlände två män. Med sig hade de vackra dörrar av träd som äntligen skulle sättas upp på det ena huset. Förändringen, skillnaden, stor. Children House School vistades även dem på bygget under dagen för att hjälpa till under klassföreståndarnas bestämmelser. Plötsligt hade vi 60 stycken ungar runtomkring oss, en med varsin jättekniv i sin hand för att jobba med oss under den heta solen. Det tog inte lång tid innan chocken infann sig. En äldre flicka kom nämligen snart rusande med kutande rygg och stönade bedrövligt över vad som just skett. En maschete hade träffat fel och prickat in hennes pannben. Blodet rann rikligt från huvudet och sköljde in i den gapande munnen. Barnen samlades och klassföreståndarna tog sig en titt. De började så småningom rengöra hennes sår i form av vad naturen hade att erbjuda. Under tiden hennes tårar rann av förtvivlan stod männen tätt intill varandra och verkade konversera om något annat, oväsentligt, eftersom de alla i takt skrattade högt gång på gång. Häpnadsväckande. Min förvåning övergick till frustration. Återigen tar människor mer eller mindre lätt på saker här, och ofta är allt ont som sker, en gåva från Gud.







Men samtidigt i efterhand, så kanske man faktiskt ska vara glad för att människorna ser livet utifrån det sätt som de gör här. Att allt är en blessning. Då sjukdom och död är vardagsmat mer här än för någon annan. Det händer hela tiden nu. Man får vrida och vända utifrån olika perspektiv. Tid för reflektion återkommer och finns hela tiden. Runt omkring.

Imorgon är det vi som återigen flyttar. Ett nytt kapitel börjar.

10 mars
Tillbaka i Adwanpong

Natten till tisdag hade vi plötsligt 2 nya gäster i det allmänna rummet. En kille vid namn Sebastian från Tyskland och en skön finsk tjej vid namn Siri. Efter att spenderat morgonen ihop och ätit en god frukost tillsammans skulle jag snart fått reda på att fröken var frilansade journalist. Inte konstigt med den flytande engelska som klingade gott i öronen. Hennes uppdrag var nu för några dagar att följa Sebastian och skriva om livet utifrån en volontärs perspektiv. Jag berättade sedan om projektet och det vi gör. Vi knöt kontakten hårdare och jag fick hennes visitkort.


Vi är nu tillbaka i byn sen gårdagen. Tillbaka för bygget. Klockan är nu sju på morgonkvisten och reportern själv kommer vara på plats inom någon timme för att se det vi sett.

Kort efter våra nya gäster anlänt på natten, stegade också två chockade damer in i huset. Anna och Deniz. I ren frustration hade de just blivit utsatta för ett beväpnat rån, i och utanför deras tro-tro på vägen hit. I ett mörkt ingenmansland mellan Takodari och Kumasi fick händelsen ske. Mitt i en lugn tur skulle snart transporten stå helt stilla, för att sedan ta fart i gung från sidorna och hårt bankande med grova röster. 10 beväpnade män hade med hesa halsar skrikit ut att tro-tron skulle tömmas, or else. Alla passagerare låg snart raklånga på marken med händerna över huvudet medan männen sökte igenom deras saker. Eld från skjutvapen hade tagit vid och hela situationen en stor röra. Är glad att tjejerna hade turen med sig då det kunde gått värre. Turen att männen inte förgripit sig på dem.

Note to myself
- Färdas speciellt inte under 22.00 – 3.00




Efter ett långt uppehåll från Adwanpong och all packning hade vi två saker som vi pussade på extra när vi kom fram. Våra kameror. Två färska kokosnötter och en upplåst dörr senare, begav vi oss ut som två tvättäkta geeks på direkten för att visa våran kärlek och uppskattning. Fagra foton på oss, omgivningen, livet klickades det ostört för. Nu hade jag snart fått en full dos och den satt fint.

7 mars
Det gör min dag
Ni gör min dag

Godmorgon. Godmorgon Ghana. Godmorgon världen. Helgen har passerat och äntligen är allas ben på fötter efter förgående veckan. Jag är glad och tacksam för att den är över.



Jag är tillfreds med tillvaron då jag nu vilar mina ben utanför det allmänna volontärrummet i Tanoso. En ny tjej har kommit hit. Hanna heter hon och är för ovanlighetens skull från Tyskland. Men hon sticker ut, är intresserad och hur go som helst. Berättade historier från vägar hon låtit sina ben bära på innan hon kom hit till Ghana. Fröken har nämligen vandrat, mer eller mindre, rakt över norra Afrika på några veckor. Satt och beundrade hennes block som  hon burit med sig sen dag 1. Ett block med inklistrade flygbiljetter, smutsiga lappar och andra ting som kanske är så mycket för världen men som ger stora intryck och det ändå lite mer värdefullt. Lite av det som jag låtit mitt block fyllas med såhär i efterhand. Jag låter den på så vis få tala sitt egna språk förutom orden jag skriver.

Vandrade en sväng till kontoret under gårdagen. Orden för vad det gav mig är lättnad och glädje. När sidorna sakta men säkert lät sig buffras upp, fanns där tillslut ord som var fröjd för både öga och själ. Att bara någon säger hej, frågar hur man mår, en kort rad, är för alla sinnen guldvärt. Det gör min dag. Fröken Khalil kom förbi efter några timmar med gott bröd och grönsaker. Jag slog upp portarna till kontorets veranda och ställde ut stolar. Där satt jag en stund, innan jag sprang upp längst med gröna trappor till den översta våningen i byggnaden på gården. Från fönster med galler sträckte sig vyn långt. Minns dimmig kulle, med ett fäste på säkert flera mils avstånd, med lustiga trädstammar ståendes. Undrade hur lång tid det skulle ta att komma dit. Där stod vi, lutandes mot räcket och bara lät ögonen vandra så långt som dem bara kunde. Barn nere på den röda jorden skrek Obroni! för att lyckas fånga vår uppmärksamhet. En liten pojk stod med gänget och hade en mindre trumma placerad runt midjan. Jag började imitera, genom att trumma med mina händer på räcket samt vagga med kroppen. Han tog på en kort sekund efter och följde mitt språk, där, 60 meter bort.

Vi gör varandras dagar.

1 mars
Så nära men så långt bort



Hör bara på titeln. Den känns lika långt borta som planeten självt.
Men den talar. Talar och låter mig förknippas med en månad hemmavid, där en tid håller mellan snö och grönska. Förhoppningsvis kommer våren tidigt för er i år. Ser framför mig en rask mor, spatserandes i en tunnare fleecetröja, rensa runt i trädgården. Ett av alla goda tecken för att vi går mot ljusare tider. Det är tiden då luften känns friskare igen. När omgivningen går från grå, brun till grön i sinom tid. Då asfalten på vägarna återigen blir synlig och tygskorna får slitas på nytt. Då gruset på gården tar vid och när promenaderna längst åkrarna uppe vid Nannarp känns mer levande i det och dess björkslag. Som att inte längre leva i en väntan, utan i att mest vara på väg i något gott. För plötsligt är det där. En ljummen kväll med måsar som flyger högt över torgen i idylliska städer. Sittandes i parker såväl som högt på taken ovanför alla andra.

Det är underligt hur sommaren alltid komma att upplevas som en ny upptäckt, för varje gång den hälsar på. Som om man bara hört, men aldrig varit med om den förut. Det är egentligen bara några månader sen vi satt där i trädgården, runt aftonen, då solen ligger som bäst vid vårt kastanjeträd. Det är bara en tid till dess, och hur vi än handlar, kommer den plötsligt vara där igen.

27 februari
En kort sekund



Hon som tidigare hade skrattat i sin sömn hade nu fallit handlöst ner på golvet. En morgon som visade sig skulle bli en helt annan, med en fortsättning likt en prövning. Befinner mig just nu i skrivande stund på ett sjukhus en bit bort. Salen jag vilar mina ben i efter en hektisk start, innehåller bäddar i brunt skinn och nu tre patienter. Linnéa är en utav dem. Hon ligger här mitt emot mig som ett utslaget kryss, med ett dropp som tränger sig in genom hennes trötta gångar. Stegen hit upp var minst sagt hjärtskärande och bjöd in till en atmosfär, som när jag tänker efter, nog aldrig vill att någon ska få uppleva, någonsin.

Från första våningen kunde jag höra mörker och sorg i form av skrik, böner och höga gråt som skar i öronen, och hade såklart hjärtat i halsgropen då jag märkte att vi kom det närmre. Utanför porten på tredje våningen, satt en utav dem och förbannade Gud. En kvinna som drunknat i sina svarta ögon. Med upprepande meningar och hes hals slet hon i sitt hår, kastade runt sina ägodelar och rullade runt på stengolvet. Vi var tvungna att få gå över henne. Hjälplös. Stum. Jag förstod ingenting som sas, men antog att hon förlorat någon, där, innanför porten.



Jag önskar att det aldrig hade stämt. I salen brevid låg kroppen. Med stilla fötter bakom ett blått skynke, på bara kort avstånd. Mina ögon slöt sig brevid Millicent kort efter det jag sett, kanske hade jag hopp om att få vakna upp ur min mardröm. Men det hände aldrig. När jag lyckats spärra upp ögonen igen hade det blåa skynket istället byts ut mot ett heltäckande vitt lakan, över en livlös kropp. Jag hade gråten i halsen. Mentalt påfrestande. Jag hade det mitt framför mig. Ett liv som nu bara var ett skal, redo för att bäras bort. Känslan av att ha brännskador inifrån och ut uppkom, och jag kunde inte riktigt förstå hur all personal verkade kunna ta på allt så lätt som de gjorde och bara lämna ifrån sig ansvaret direkt. Jag skulle dock få svaret på den frågan i efterhand och även det fick mig att vilja slå hårt för orättvisan.




Sjuksystrarna klär i vita skynken med antingen blått, grönt eller brunt tyg under till. Förmodligen för att symbolisera deras olika positioner, tvivlar dock på om det lyckas fylla någon form av funktion. En liten, brusande tv står på längst upp i hörnet och visar dåligt skådespeleri. För att människan nedanför ska kunna koppla bort och hamna i en annan värld än den som existerar för stunden. Jag kan dock inte sluta undra, var hon tog vägen, kvinnan som satt här utanför. Hon som bad på sina bara knän om hjälp inför gud och som kunde höras från tredje våningen när vi börjat vandra på den första. Var är hon nu? Vart flydde hon?

Krossade hjärtan, skrik, förbannelse, bön, tomhet och där ligger skalen. Mitt framför mig. Nu står 4 män bakom mig där jag sitter på sängkanten, i hopp om att få vakna ur. Männen ber runt en patient och det bränner längst ryggraden. Hör barn gråta från våningen under. ”Amen” säger männen i takt. Det tar på krafterna att vara här, men jag försöker intala mig att det kan vara en god erfarenhet av någon anledning. Nu passerar dem förbi. En för en. Deras ord cirkulerade runt en liten flicka såg jag nu. Skickade iväg ett meddelande till mor nyss. Hoppas hon ringer. Behöver prata, behöver andra ord.

Några timmar senare.
Solen går snart och lägger sig för idag. Det blåser tvärdrag genom salen. Bortom ljudet utav den talande vinden hör man människor där utanför, nere på gården ta ton i kör. Vinden talar ännu starkare och snart lyftes gardinerna till taket. Ovädret är ett faktum och det piskas mot våra fönster samtidigt som människorna nedanför oss verkar tävla i att överrösta Moder Jord. Kroppen som visade sig vara en mans, bars tidigare ut utav närstående. Trodde även för ett tag att kvinnan här i samma sal, gett vika. Hon ligger tre bäddar bort och har lakanet halvvägs över ansiktet. Det gör ont, men man kan inte blunda för det.



Kören tar ton igen. På något vis låter det mäktigt. Himmelskt. I takt med Moder Jords muller. Samtidigt som jag skriver ser jag liv i fosterställningar. Jag ser en börda på deras axlar. Om dem bara får ta del av det lilla såsmåningom. Som att få känna en ljummen kväll. Som att få ta del av en vy längst horisonten. Känna att de lever. Det som man själv fått se, kännt och uppskattat de senaste veckorna. Liv.
Jag önskar samtidigt att ingen kommer få se och ta del utav det som jag ser nu. Vi förstår helt enkelt inte hur fort något kan tas från oss. Bara sådär. En kort sekund. Borta med vinden. Någonstans. Ingenstans. Ett med fjärran.

Regnet faller på nytt över Kumasis gator. Vinden talar högre än förut och gardinerna är fast i taket. Jag lutar mig mot Linnéas bädd. Önskar jag hade en filt som kunde hålla henne lite varmare, eftersom sjukhuspersonalen här inte förmer att ge henne någon. Tre plagg och lakanet under får vi istället täppa till med mot kylan. Det är vansinne. Det är frustration. Hoppas på en bättre morgondag.

Måndag 28/2



Vi är fortfarande kvar. Det är tidigt på morgonen och trots det känns det som om vi varit vakna i en evighet. Sjuksystrarna gör rent salarna. En ättikdoft är spridd utmed väggarna. Linnéa har vaknat mer till liv, men har en tyngd över bröstet som gör det svårt för henne att andas. Jag mår illa utav omgivningen och på det sätt personalen behandlar patienten. Väntar på att få ett recipie så vi äntligen ska få åka vidare till sjukhus i hopp om en bättre vård. Jag hör oavbrutna gråt återigen och vill bara krypa ur mitt egna skinn. Det bränner på nytt. Försöker stänga av och tänka på gårdagen, stunden innan jag slöt mina ögon för sömn jämte Millie. Hon uppmanade mig till att installera Ebuddy till min slitna Sony Ericsson som jag burit med mig hit. Ett slags chatt-verktyg som kommer åt alla kontakter på Msn, Facebook, liknande. Så, där låg vi i en kall sal, sida vid sida i en och samma hårda säng under delning utav myggnät och skrev till människor från olika delar utav världen. Jag fick chansen att utbyta meningar med fina människor och det fick mitt sinne att bli lite mer återställt. Bättre än vad all repectbelagd medicin i världen kan göra. Delade med mig av vad jag fått uppleva det senaste dygnet och rättade mig från gårdagen.



För sanningen visade sig vara närmare än vad jag trott och hoppats på. Kvinnan som jag fortfarande trodde levde, fick gå döden till mötes. Bara tre bäddar bort. Och ingen som helst, var vid hennes sida för att ta farväl. Ingen alls. Hon fick lämna livet ensam. Det bränner innanför ögonlocken.

Dagen efter vi kom därifrån visade sig att 10 patienter dött på sjukhuset, en och samma kväll. Då vi låg och vilade våra ben på våning 3. Fick samtidigt svar på min tidigare fråga, att vissa läkare samt sjuksystrar tyvärr, tidigt har gått in med den inställningen om att, det är bättre att människan får dö här, tyna bort i takt med klockslagen. Det anses inte göra någon skillnad med vård. Som ett lönlost fall. Människan. Bättre då att tyna bort, eftersom ingen verkar veta bättre. Även att läkare utifrån Europa och andra världsdelar, som kommer hit för att arbeta, inte blir långvariga då pressen mentalt blir för alltför hög och påfrestande. Vårat sett att se och allt det som speglas för att en människa ska få hjälp fullt ut är tyvärr inte den samma här. Det brann på nytt innanför mina ögonlock och jag skrek då hejdlöst av frustration inombords.

En kort sekund. Ett med fjärran. Borta. Kanske en erfarenhet rikare enligt en annan, men inget jag skulle vilja vara med om, att någon annan får vara med om, igen.

23 februari
Bröder



Tillit för människor, kultur som kultur, har aldrig varit särskilt hög förut, men jag har verkligen ett stort hjärta för de här människorna. Det är Douglas Co, det är bra människor. Mina bröder från andra mödrar. Människor som jag kommer ta med mig hem och resten utav resan när vi inte är i närheten utav dem längre.

21 februari
Innan jag glömmer!



Smidigt och smart som jag inte får glömma inför varma dagar i Sverige.
Kort och gott, hälla vatten i plast/fryspåsar och ha med i frysbox. Mycket mer får plats. Samma gäller för kaffet, eftersom det också håller värmen mycket längre! Kalla mig skadad, eller gör er en tjänst och gör det samma. Nu är det dags, nu är det vi som styr kosan mot down town och för att inhandla våra gigantiska knivar inför hårda dagar på bygget. I takt med trummorna på skolgården, bredvid kontoret, marscherar vi ut och mot mainroad.


Våran vän på bygget. Fast mest önskar vi nog att han hade en skola att gå till.


Tacka vet jag ytterst funktionella plastpåsar!

19/2 - 11
Harmoni


En av alla bakgator i Tanoso.

Att få starta en dag som denna här i vårat nya land, har vi väntat länge på. Äntligen kom den till oss. Chansen att få sova ut och vandra längst den sandiga gången för att handla mat, i vår takt. Äta frukosten för att sedan vila med den. Skulle kunna sitta och ha frukost till kvällen som Linnéa så fint gav orden på det. Ljuva morgon. Så nu ligger en god äggmacka och en kall burk cola i min buk och frodas. Allt som allt 5 kr. Det är trots allt lördag.



Vi hade tur inatt som fick nycklar och sömn till och i ett annat rum här i Tanoso. Där vi befinner oss just nu. The boys room. Bara runt knuten till det andra huset som organisationen står för. Med en färg lika blå som i det rum våra väskor fyller i Adwanpong, flödar en yta med grus och sten upp ur det slitna plastgolvet. En gitarr utan strängar vilar längst väggen och här får vi spendera tid för oss själva. Samla ny fokus. Fläkten snurrar envist vidare och jag har krypit ner med bara ben på nedersta plan i en av våningssängarna. Systemkameran har ställts på On och nu ska fotografierna i den skådas efter en tid. Alltid lika givet. En annan sak som fortfarande känns långt men som även den är given. Mars månad? Hur hände det, då det bara är en vecka kvar? Tickar klockan och livet lika fort i norden? Man kanske ska sluta bli förvånad.


Kontraster i vårat hushåll.


Ett mål i april.




Man kanske ska sova på saken.

22 februari
Stulna kontanter och svikna förtroenden



Omsvept i min sarong, runt husets ena knut, tar jag vara på vinden efter en dusch som fick mina sinnen att må lite bättre igen. Efter en himla bra gårdag, där allt flöt på och känslan av att känna sig mer hemma infann sig, skulle dock bara visa sig vara ett minne. Den slutade med att vi febrilt letade efter dem kontanter som vi växlat ut för drygt en vecka sedan. Pengar som vi låste in med dörren utifrån. Pengar som alltid är bra att ha på olika sätt. Men inget funnet. Anledningen till att vi också befinner oss hemma idag, för att på morgonkvisten, ännu en gång söka på nytt. Efter att ha gått igenom våra väskor 5 gånger i rad och flyttat ut allt från rummet, gav det oss, återigen, inget resultat. Vi gjorde sedan en ny upptäckt. Vårt fönster gick utan problem upp, bara genom att peta med pekfingret, så åkte det upp. Något som inte fanns vid när vi lämnade byn. Jag var ledsen men nu är jag mest arg. Det är klart att det svider, då uppenbarligen en del människor har en egen bild av hur man är och har det om man kommer utifrån. Lite mer rättvisa vore fint, jag är nämligen inte gjord på guld.




”Take me with you to Switzerland, make me happy.”
Sa nyss en man från byn, innan han vände om och gick mot stigen som tar honom till grannbyn Adwaman. Sorgligt.


"Your skin is so beautiful compare to mine, it's just black."

20 februari
Officiella ting


Palmvinsgubben på bygget. Framtida byn.

Vet knappt hur jag ska börja.
Efter en mer eller mindre perfekt för och eftermiddag med ta saker i vår takt, samt planera för projektet, gick vi sedan raka vägen till Douglas och hans kontor. Herrn var inte där för stunden men rullade snart in med hans bil på gården. Vi hade en del punkter vi ville föra fram och bolla idéer kring. Allt som allt slutade det med ett långt givande möte, och kvällsmyggorna var snart ikapp oss igen. Det är nu officiellt att vi kommer bistå med att generera el till hela byn i framtiden. 8000 kr har nu givits och vi har räknat ut att det behövs sammanlagt 5500 kr till för att alla hus ska få ha ström i framtiden. Så är det, och det ska vi bannemig se till att ordna!


Rozie på kontoret.

Sir Nkrumah!

En sak till. När vi sedan landat på svensk mark igen, kommer nog Douglas att titta förbi som småningom igen. Titta förbi oss och där vi bor. Visa honom runt och ta med honom på våra utställningar. Visade foton från Göteborg, skärgården, Halmstad och från vår trädgård hemma, och hela han stod tillslut och bara dansade. Killen har som mest rest runt i stockholmstrakten innan. 2011 blir allt mer spännande nu. Jag kan inte vänta.