Det får kosta vad det vill
Måndag 28/2
Framme
Vi är nu framme, vid nästa anhalt, nästa och förhoppningsvis det sista sjukhuset vi får ta del av. Vilande på en blommig, smal madrass i ett avlägset rum följer jag Linnéas stilla rörelser med blicken. Millicent befinner sig ovanför mitt huvud och stirrar in i en surrande tv-apparat. Helt tagen av såporna som visas. Vi skulle utan tvekan få flera guldmedaljer på raken om vi beslutat oss för att leva på skådespeleri här i framtiden, utan tvekan. Följer och hör Linnéa hur hon äntligen är kapabel till att föra sig fram, både fysiskt som verbalt för stunden.
Anteckningar från mödrar och Sjukhusupplysningen i Sverige.
Halv tesked salt
6 st teskedar socker
Blandat med 1 liter vatten
Drick var 5 minut
Hoppas på en bättre vätskebalans. Här får man mest dropp eftersom ingen ser något annat. Rummet vi befinner oss i är det väldigt rent. Avlägset från andra patienter har vi vårt egna. Fokus. Vägen hit höll jag nästan som för andan. I väntrummen sitter människor mer eller mindre på varandra och hoppas på att få hjälp, vård som ljusa besked. Luften där är ingen, och för stunden känner man sig som en dålig bakterieflora. Immunförsvaret sjunker tills man kommit förbi folksamlingen igen.
Nu har 3 vita nurses intagit vårat gröna rum. En injektion ges och jag kan förstå om det inte är skönt. Hennes ben stegar mot väggen och ögonlocken spänner sig. Maginnehållet för egen del ville gärna komma ur, men fick så gott vara kvar. Hör hur hon kvider, och inser hur mycket jag bokstavligt talat förbannar sprutor. Hela världen snurrade nu innanför hennes pannben och skulle snart komma ut ur i en liten hink. Den vilket jag först trott skulle fyllas från mitt håll.
Det får kosta vad det vill.
Det ekar i mitt huvud.
10 människor dog samtidigt som drömmarna svinna bakom våra iris igår.
Vårt rum är två rum. Skrek nästan till av förvåning då vi upptäckt att dem innehöll en fungerande toa, samt duschslang. Vilken gåva. Linnéa sneglar upp mot tvn och vi har byggt vårt egna camp, här på det putsade, kalla kakelgolvet. Nedanför L och droppen bor vi. Rummet är nu nersläckt. Det enda som lyser upp min vän till skrivblock är en gammal sliten Sony Ericsson med dess mobilskärm. Försöker minnas känslan av en konversation. Varje ord, varje mening. Som en komplettering och fortsättning på mina egna. Innan jag somnar, så blundar jag tryggt med det i baktanken. Vandrar tryggt över tröskeln till omedvethetens värld och tackar för mig. Ganska nyvaken. Ett bord med knark. En sjukhusbädd och en Millie tagen av tvn.
Framme
Vi är nu framme, vid nästa anhalt, nästa och förhoppningsvis det sista sjukhuset vi får ta del av. Vilande på en blommig, smal madrass i ett avlägset rum följer jag Linnéas stilla rörelser med blicken. Millicent befinner sig ovanför mitt huvud och stirrar in i en surrande tv-apparat. Helt tagen av såporna som visas. Vi skulle utan tvekan få flera guldmedaljer på raken om vi beslutat oss för att leva på skådespeleri här i framtiden, utan tvekan. Följer och hör Linnéa hur hon äntligen är kapabel till att föra sig fram, både fysiskt som verbalt för stunden.
Anteckningar från mödrar och Sjukhusupplysningen i Sverige.
Halv tesked salt
6 st teskedar socker
Blandat med 1 liter vatten
Drick var 5 minut
Hoppas på en bättre vätskebalans. Här får man mest dropp eftersom ingen ser något annat. Rummet vi befinner oss i är det väldigt rent. Avlägset från andra patienter har vi vårt egna. Fokus. Vägen hit höll jag nästan som för andan. I väntrummen sitter människor mer eller mindre på varandra och hoppas på att få hjälp, vård som ljusa besked. Luften där är ingen, och för stunden känner man sig som en dålig bakterieflora. Immunförsvaret sjunker tills man kommit förbi folksamlingen igen.
Nu har 3 vita nurses intagit vårat gröna rum. En injektion ges och jag kan förstå om det inte är skönt. Hennes ben stegar mot väggen och ögonlocken spänner sig. Maginnehållet för egen del ville gärna komma ur, men fick så gott vara kvar. Hör hur hon kvider, och inser hur mycket jag bokstavligt talat förbannar sprutor. Hela världen snurrade nu innanför hennes pannben och skulle snart komma ut ur i en liten hink. Den vilket jag först trott skulle fyllas från mitt håll.
Det får kosta vad det vill.
Det ekar i mitt huvud.
10 människor dog samtidigt som drömmarna svinna bakom våra iris igår.
Vårt rum är två rum. Skrek nästan till av förvåning då vi upptäckt att dem innehöll en fungerande toa, samt duschslang. Vilken gåva. Linnéa sneglar upp mot tvn och vi har byggt vårt egna camp, här på det putsade, kalla kakelgolvet. Nedanför L och droppen bor vi. Rummet är nu nersläckt. Det enda som lyser upp min vän till skrivblock är en gammal sliten Sony Ericsson med dess mobilskärm. Försöker minnas känslan av en konversation. Varje ord, varje mening. Som en komplettering och fortsättning på mina egna. Innan jag somnar, så blundar jag tryggt med det i baktanken. Vandrar tryggt över tröskeln till omedvethetens värld och tackar för mig. Ganska nyvaken. Ett bord med knark. En sjukhusbädd och en Millie tagen av tvn.
