Stay true to yourself

27/2/13

Ibland hinner man inte reflektera över allt som varit. Och ibland är det svårt att förstå att man ska vidare. Dessa dagar har gått fort. Även om jag hela tiden har vetat och haft det där någonstans i baktanken, att hemfärden hem till Sverige igen och resan upp till New York varit väldigt nära, så har man liksom ändå lyckats förtränga det och leva för stunden.

Jag vet liksom inte var jag ska börja och inte heller var jag ska sluta. De här 2 månaderna, på en helt annan breddgrad, plats och okänd kontinent har varit helt otroliga. Jag är glad och tacksam för allt jag fått vara med om återigen, och för att jag tog mig hit. Stolt för att jag mer eller mindre förra året gav mig fan på att kriga loss på hemmaplan, vilket ledde till att jag tog mig hela vägen hit, och dit jag ville i slutändan. Ut i världen på nytt. Och vad kan jag säga, likt en människas abstinens efter droger, så känner jag för resandet. Mer och mer för varje år, och jag är långt från färdig. Allt är möjligt. Jag har dessutom fått dela alla galna och fina minnen med två grymma damer. Vi har tillsammans varit igenom allt och fått ta del av drömlika vyer samt kännt gemenskapen mellan varandra och delat det med andra människor på resans gång. Det kändes tungt att säga hejdå till Yennie och hoppa in i shutteln imorse utan henne. Men jag vet att vi kommer ses snart igen. Och jag glömmer aldrig. Det var som att få en syster på köpet och en bästa kompis som blev större än så. Och alla fina och värdefulla kontakter för framtiden att ta vara på hädanefter. Det finns alltid mycket mer att säga och förmodligen kommer återblickar förekomma väl tillbaka i Sverige igen.

6 länder, 62 dagar med varma möten och minnen bär jag med mig. Tack för det.

Jag och Linnéa är nu i San José. Vårt flyg går härifrån upp till Orlando, sedan New York med start imorgon. Dags för att suga in det sista. Försöka förstå allt fantastiskt som hänt och var jag faktiskt har befunnit mig. I självaste Central Amerika. Ha, inte så pjåkigt. Vi ses i USA.

K
Ä
R
L
E
K

Montezuma.
Frukost på Monte Sol. Att få vakna tidigt, stiga ut på verandan och mötas av soluppgången. Få i sig färsk frukt, en kopp kaffe och strosa runt i sin egna lilla takt. Det är verkligen något speciellt med Montezuma. Även om det kanske är lite mer turistigt än Santa Teresa så är det ändå något fint som råder över det lilla samhället. Det påminner lite om Caye Caulker och den sköna viben bland människor. Den laidbacka atmosfären. Jag, holländaren Jerone, Patrik och Clara från Sthlm kom hit igår. Var fort nere vid vattnet och njöt av kvällsolen på stranden över några öl. Handlade mat och kokade ihop en pasta Carbonara med gänget i köket på hostelet. Senare skulle vi sitta i timmar och prata, gungandes i hängmattor. Skönaste paret, jag kommer sakna dem när vi väl åker härifrån. Patrik och Clara träffade jag i Santa Teresa och vi klickade jäkligt fort. De beslöt sig för att haka på till Montezuma även om de hade ett rum bokat för 2 veckor i Santa Teresa, så här är vi nu.

San Juan Del Sur -> Peñas Blancas -> Libera -> Puntarenas -> Santa Teresa.

Costa Rica.
Har knappt ett hum om vilket datum det är, men jag gissar på den 28... Woops! Nej, nej, sakta i backarna. Så långt fram kan man inte vara. Än är vi inte i NY. 21/2/13 för att vara exakt. Det är mörkt och syrsorna härjar vilt häromkring. Det är varmt och jag hade likväl kunnat sitta här naken. För minsta ansträngning innebär det droppande svett. Jag klagar inte.

Santa Teresa, Mail Pais. Här är jag nu.
På det ställe som verkligen är ett utav dem som man speciellt visualiserat om. Det som man läst, hört och sett fantastiska foton från. Här är, jag nu. 60 sekunders lugnt gungande steg till vågor och drömlika solnedgångar. Stannar en, två nätter och sen styrs nog kosan mot Montezuma som är dryga milen härifrån. Säkerligen lika fint.

Back in the northern shores.

Rastlös. Byt ut resemode till workmode. Försöker digga läget men kylan hugger hela vägen in till ryggmärgen. Men man får väl se det positiva, det som mer eller mindre tvingar en till att stanna inne, bidrar med produktivtet. Kommande inlägg under detta är sådant. Sista uppdateringar från resan i Central Amerika och USA är på ingång. Men först; ännu mer musik och kaffe.

3 dagar avklarade här.

Bor på ett hostel som heter Pacha Mama vilket är ett stenkast från stranden här. Ett shysst ställe fyllt med olika typer av väggkonst. Märks att personalen och den som byggt upp plejset diggar gatukonst och graffiti b.la då man kan hitta liknande inspirerande böcker på de flesta borden runtomkring. Hänger i solen och doppar fötterna i poolen. Byggarbetarna öser på för fullt på andra sidan byggnaden. Musik spelas på hostelet och ibland undrar jag om de snott min playlist. Bra med andra ord. Mycket liv.

Ryggen är bättre nu, vilket har varit ett helvete de senaste dagarna då en nerv lyckades komma i kläm.

Annars är allt fint här i San Juan del Sur. Costa Rica är nu inom räckhåll.

Isla De Ometepe. Lago de Nicaragua.
Har inte plockat fram kameran så mycket under den tid vi vistats på ön dessvärre.

Men lite utav cykelturen, hejdå-middagen för Ben och Ojo de Agua har jag då lyckats fånga.

Så, Granada.
Två nätter här so far. Befinner oss på Hostel La Libertad vilket är färgglatt och fint. Vi har här delat sovrum allihop på sex personer, och fått stå ut med en och annan bedbug dessvärre. Staden är mysig med gamla byggnader och uppfattningen jag fått om det tills nu så verkar det vara väldigt stillsamt om kvällarna. Vi har mellanlandat här för att ta oss vidare idag till Isla De Ometepe. En ö ute i Lago de Nicaragua, omringade av vulkaner. Vår vän Ben åker på lördag hem till Australien. Albin och Kevin ska sedan upp till bergen och vi kommer splittras så småningom. Vi kommer därför spendera sista tiden tillsammans där på ön.

 

I mitt blå block står ditt namn nästan överallt.

I stortsett i varje kapitel. I varje inlägg på denna blogg finns ditt namn, osynligt, men närvarande.

Alla hjärtans dag är en dag vilket jag tycker är en väldigt överskattad sådan, varje dag är en viktig för att kunna göra något spontant, fint, speciellt för dem man älskar. Oavsett dag kan man göra det där lilla extra för dem man tycker om. Men uppenbarligen var det så att jag trots det inte kunde låta bli att tänka på dig extra mycket igår. Ulf. Som jag saknar. Hur ska jag ens kunna förklara saknaden? Kanske med att jag skulle kunna ge ett finger eller två för att bara få krypa in i hans trygga famn, eller att få stirra mig blind i hans vackra ögon. Krypa mig in och bygga mitt egna lilla bo. Så intensivt känns det just nu, och smällarna har varit några under resans gång. Då Sverige kanske egentligen inte är där jag ska vara så är han iallafall mitt hem, "hemma". Ifall jag inte hade träffat dig så hade jag förmodligen stannat kvar, vem vet var jag hade varit. Men du är allt det jag någonsin kunnat drömma om. Jag är så glad och tacksam för att du finns i mitt liv och vandrar vid min sida i det jag gör. Min bästa vän, man och styrka. Tack för dig.

Nu är vi här. På stranden, in the middle of nowhere. Resan hit igår var speciell i sig.

Taxi till Ponaloya, hoppa på en liten båt (som man knappt kan tro fortfarande håller och går att fungera) från restaurangen längst ner på gatan i samhället, över en tiny tiny lagun och sedan därifrån, följa stigen i djungeln vad som kändes evigheter i värmen för att tillslut komma fram till ett ställe vid namn Surfing Turtle Lodge. Men så värt i slutändan. Vi var alla tagna av platsen och gjorde oss fort hemmastadda.

 

Vinden är just nu ljummen och de få cabañasen samt dormroomen har fått nya gäster. To Mi och grabbarna från Switzerland samt Russel från Wales har kommit. De andra spelar kort och jag vilar magen i en nersutten soffa efter en sjukt god fiskfillet med garlic butter sause. Folk hänger i gungor, atmosfären är soft och kvällssolen är ett faktum. Vi ska alla ner springa ner mot vattnet efter omgången kortspel. För första gången på länge har jag försökt tänka ut hur vi ska spendera sista tiden i Centralamerika. Vi är som sagt just nu i Nicaragua, och har ett land kvar. Costa Rica. Har funderat på hur vi ska åka, vart vi ska ta oss, stanna vid osv. Förstår inte riktigt egentligen varför jag tänker så, jag har under hela resans gång gått på magkänsla och där man hamnar, hamnar man, utan vidare tanke, utan för att det kännts jävligt bra för stunden. Det är bara knepigt och tänka för mycket. Så ja, det tänker jag fortsätta med tror jag nu. Det får bli vad det blir.

N-J-U-T-A och ta vara på N-U-E-T. Precis så.


För att läsa mer om min resa är det bara att klicka in sig på länken;
"centralamerikat / NY" längst ner på sidan. Då kommer alla inlägg upp från början till slut.
Värme.