Instalife
Två veckor bakåt med sagt klick på telefonen.
Solen sken och livet kändes helt okey. Fick ett ryck, behövde något nytt, antagligen för att kompensera och lätta på den annars, rättså 'vanliga' vardagen. Längtade mest till helgen.
Eftermiddagen kom och det var dags att vinka hejdå till goda vänner. Kramkalas utanför biografen och du smekte min kind. Stirrandes ut på ett passerande gråmulet Sverige från bilfönstret, men med varme inombords.
En lägenhet fylld med gröna växter, träpersienner och ballonger fasttejpade i taket efter ett kalas i veckan.
Du fick mig att le och bjöd på god frulle.
Hoppade på spårvagnen från Bergsjön och vidare mot Centralen. Kändes lustigt att behöva åka tillbaka hemåt. Precis som man glömt något.
Första soldagen på riktigt länge.
Tillbaka till verkligheten och en ny vecka med nya noteringar, men inget som jag underskattade direkt. Drömmen om att få komma hem är närmare än man tror och planerna var och är stora.
Din frånvaro gjorde mig såklart tokig men jag lyckades få lite värme och kärlek trots det. Jag insåg att jag
verkligen har det bra, och att jag förmodligen aldrig mer kommer stå och arbeta på ett lager.
Hittade ett smultronställe djupt inne i de småländska skogarna påväg från ett ställe till ett annat.
Tänkte att jag hade velat visa det för dig, dig och dig.
Efter en fredag och lördag med innehåll på 24 h jobbtimmar, var jag i stort behov utav socialisering. Det spelade liksom ingen roll att klockan var 22'00 på kvällen när jag stämplade ut och var flera mil bort från fina vänner. Det var väl lika bra och maxa den om man ändå varit på hugget i 12 h innan. En sen natt, discodimma och kortdrag. Vaknade upp hos en bra kamrat och båda två såg ungefär ut som sju svåra år. Jag skrattade och hade saknat ditt sällskap.
Var jag.
Och var en lyllos som fick avsluta helgen med denna godingen samt
påbörja ett brev till min syster nedan.
Tiden går fort när man har roligt, och det pirrar lite i magen för kommande tid framöver.
Ge mig vad jag tål! Jag är redo.
Hoppade på spårvagnen från Bergsjön och vidare mot Centralen. Kändes lustigt att behöva åka tillbaka hemåt. Precis som man glömt något.
Din frånvaro gjorde mig såklart tokig men jag lyckades få lite värme och kärlek trots det. Jag insåg att jag
verkligen har det bra, och att jag förmodligen aldrig mer kommer stå och arbeta på ett lager.
Tänkte att jag hade velat visa det för dig, dig och dig.
Var jag.
Och var en lyllos som fick avsluta helgen med denna godingen samt
påbörja ett brev till min syster nedan.
Ge mig vad jag tål! Jag är redo.
