Sarpong Rubin
6 april
Det lilla allvaret
Idag har jag låtit mina tårar buckla ihop pappret i detta block. Ibland bara slår det en, speciellt efter några timmars vistelse hos våra barn. Min fråga blir alltid densamma. Hur? Hur ska jag kunna åka ifrån?
Hur ska jag kunna lämna för en tid? Hur kommer denna prövning kännas?
När väl motorerna på flyget startar igång, vi börjar röra oss uppåt och tillbaka till den vardag vi är uppväxta i?
Bror Rubin och syster Georgina Sarpong
Småler för mig själv, jag är ändå tacksam för all tid. Skrattar åt mina tankar och försöker intala mig själv om att, än är det inte över här. Brukar gå. Hade lilla allvaret Rubin mestadels i mitt knä hela dagen idag. Kinderäggen delades ut och koncentrationen spred sig och var på hög nivå när alla delarna skulle byggas ihop.
